peterrojder.blogg.se

Jag har läst ut boken.
Utmattningssyndrom delas tydligen in i fyra stadier. Min tolkning:

Uppvarvning?
Jag känner som sagt igen de flesta symtom som hon nämner i boken men kom aldrig till totalt kaos. Någon enstaka gång kände jag något som liknade panikångest men det gick aldrig så långt. Jag kommer inte ihåg situationerna men stressen gjorde att pulsen drog iväg och det blev jobbigt att andas. Jag fick kontroll på det och det gick över ganska fort de gångerna.
Men det gjorde mig fundersam på vad som egentligen hände.
Känslan av att leva i något slags egen bubbla och inte vara riktigt närvarande var kanske det som var mest påtagligt då och då. Att inte riktigt kunna koncentrera mig på vad andra sa och vad de pratade om. Inte kunna koncentrera mig på något alls vissa dagar.

Alldeles för ofta kändes det som om det bara gällde att klara av dagen. För att kunna klara av nästa dag. Och nästa dag ….
För att kunna klara av veckan fram till helgen. För att kunna klara av nästa vecka  …..
Det gick i ett.

Jag tyckte ändå inte att jobbet eller livet i allmänhet var eländigt. Det kändes oftast ganska bra eller i alla fall acceptabelt. Jag hann kanske inte tänka efter?

Kaos?
Jag har i stort sett haft kontroll hela tiden så kaoset uteblev. Tror jag i alla fall.

Kroppsliga reaktioner?
Jag hade en hel del värk här och där eller snarare överallt en period. Så jag började dansa och också träna en del. Det blev bättre. Orienteringen hade nog sin del..
Två hjärtinfarkter? Kanske finns det ett samband.
Periodvis kände jag mig overksam. Jag kunde bli sittande vid datorn eller framför någon tv-serie fast jag borde göra något annat. För mycket att göra – vad ska jag börja med ……… Inget blev gjort kändes det som.

Återhämtning?
Jag har nog varit i återhämtning och uppvarvning samtidigt på något sätt. Utan att passera kaos. Återhämtningen har tagit över mer och mer men jag kan fortfarande känna av en del symtom då och då.
Mest overksamhetskänslan. Men jag kan acceptera att inte göra något vissa dagar.
Dansen.
Jag inser att dansen står för en stor del av återhämtningen. Det är nog ungefär 15 år sedan jag började dansa mer regelbundet. I början en buggkurs. Sen har det blivit mer och mer och numera är det ofta tre gånger i veckan så länge kurserna pågår. Dansandet har en stor del i att jag klarat mig från att hamna i ”kaos”.

Nyorientering?
Jag är väl på väg känns det som. Vaknar ur ett slags sömngångarliv?
Det kanske är ett slags ny optimism att jag allvarligt funderar på att lämna universitetet efter 20 år för att göra något annat?
Dansen igen!
Några av de jag dansar oftast med har definitivt fått mig att se fram mot lite annat i livet.
Tack för det!
Utan er hade livet varit tråkigare. Ni är en stor del av uppvaknandet.

Är det kanske dags att lämna dansen också bakom mig?
Hitta något annat sätt att umgås?
Det vet jag inte om jag vill. Varför sluta med något som jag tycker är roligt och som jag mår bra av?

En kort fundering.

Jag undrar varför jag är så ljusberoende?

Det kanske hör ihop med att jag bor där jag bor?
Med mörka vintrar.
Mörkt när jag åker till jobbet och mörkt när jag kommer hem.
I vilket fall som helst har det snarast blivit värre med åren. Jag vänjer mig aldrig verkar det som.
Jag blir i alla fall mer och mer medveten om hur ljuset varierar under året. Det är många år sedan jag började se på soltider på tv och senare också i olika kalendrar.
Varför?
Det kan jag fråga mig ibland för det återkommer ju varje år.
Lite självplågeri blandat med väntan?
Jag sitter och läser hur det blir si och så många minuter mörkare i veckan på hösten och ser fram emot jul när det ska vända.
Hur många minuter ljusare är det vid nyår än på julafton?
Hur länge måste jag vänta på att det är ljust när jag kommer hem?
När brukar de börja igen med solens upp-och nedgång på tv?
Jag väntar på februari när det börjar märkas lite mer att dagarna är längre. Januari får gärna gå över.

Nu är jag inte beroende i den meningen att jag blir deprimerad eller mår dåligt när det blir mörkare.
Bara lite less på att det tar tid innan det vänder igen.

Sen kan det väl vara skönt ibland med mörker och en bok.
Men ändå.
Våren och försommaren känns bättre när det hela tiden blir ljusare.
Allt blir lättare på något sätt.
Leendena kommer fram och alla ser lite gladare ut.
De flesta i alla fall.
Baksidan är väl då att det går över. Ganska fort dessutom.
Jag kan känna det som om sommaren är över redan i slutet av juli. Kvällarna blir kortare och gräset är rödare i skogsgläntorna. Hösten närmar sig.
Men jag härdar ut ett tag till innan jag börjar om med väntan på ljusare tider.

När jag var på Svalbard för några år sedan landade vi mitt i natten.
I början av juli.
Där var det ingen ordning alls. Solen stod högt på himlen i norr. Det var nästan lika ljust dygnet runt. Det kändes lite märkligt även om jag var förberedd på det.
Jag skulle vilja åka dit igen i november och se på totalt mörker.
Norrsken.
Trots vad jag säger om ljusberoende.

Lite märkligt då att jag sitter uppe på natten och håller på med det här?
Eller?

En flykt från mörkret kanske?

Några helt andra tankar än de senaste.

Hur påverkas barn av vad de leker?
När Martin var liten bestämde vi oss för att vi inte skulle köpa pistoler och andra leksaksvapen till honom. Tanken var väl att han skulle bli lite mindre påverkad av våldsinriktade lekar.

En pacifistisk ide?

Nja. Kanske inte direkt.
Jag tror att vi hade en ide om att det skulle ge lite lugnare och snällare lekar. Ett försök att få lekar som var inriktade på att göra saker tillsammans och inte på våld och dödande i olika former.
Kanske inte så uttalat men ändå.
Jag tror inte att ett barn i den åldern egentligen tänker på vapen som något man dödar med. Små barn förstår inte vad det innebär att dö så det handlar väl mer om att härma vad de ser andra göra.
Och att det är roligt om pappa trillar omkull.
Jag tror väl inte heller att det går att skydda barn från att stöta på våld i olika former under hela uppväxten men lekar som handlar om krig och våld kan väl få vänta lite?
Men trots allt.
Det fanns en tanke bakom.
Nu visade det sig ganska snart att vårt barn elegant löste problem som pappa eller mamma ställer till med.
Det går alldeles utmärkt att bygga vapen av Lego. Särskilt med de stora bitarna. Gevär som det går utmärkt att smyga runt med för att kunna skjuta sina föräldrar.

Så vi gav upp och senare fick han en leksakspistol köpt på rea för 10 kr i hopp om att den snart skulle gå sönder. Han sköt oss många gånger om dagen och pistolen vägrade sluta fungera.
Knallpulver ingick inte i inköpet men klickandet var nog så irriterande ändå.
Till slut började han använda den utomhus och då gick den äntligen sönder.
Samma sak med ”rymdpistolen” som han fick av sin farmor.
Den gnistrade!
Och vilket ljud!
Den fungerade alldeles för länge.
Lyckan var fullständig (för Martin) ända tills den också kom ut och gick sönder.

Vi var nog mest tacksamma att det blev tyst.

Nu säger ”psykologer” och andra att lekar är ett sätt för barn att hantera verkligheten. De bearbetar saker de sett och varit med om i leken så att det blir hanterbart och begripligt.
Så vad beror det då på att ganska små barn leker krig och andra vapenlekar?
I Sverige hade inte många barn haft den typen av upplevelser då.
Martin kunde knappast ha sett eller varit med om något särskilt våldsamt i treårsåldern.
Är förklaringen att det kommer från andra barn?
Det kanske alltid förs över mellan barn i olika åldrar?
Våld eller i alla fall lekar om våld ingick i så fall i hans uppväxt utanför vår kontroll redan från ”dagistiden”.

När jag växte upp lekte vi cowboy och indianer utan att jag kan komma ihåg att vi blev särskilt våldsamma av det. Däremot kan man alltid fundera på vilken världsbild det gav. Inspirationen då kom från böcker och filmer så vi var lite äldre.
Mer krigsbetonade lekar förekom också.

Frågan är hur lekarna påverkar synen på andra, könsroller mm?

Vad menar man egentligen med längtan? 

Kan man längta efter vad som helst?
Antagligen. Själva ordet säger inget om vad man längtar efter.
Visst kan man längta efter sånt som en viss årstid, semester efter något resultat men för mig är det skillnad på längtan och längtan. 

Jag har också längtat efter ledighet, att träffa mina barn eller att bli klar med någon uppgift men det är inte den sortens längtan jag syftar på nu.
Jag menar när jag varit så fylld av längtan efter något att det är en känsla som fyller hela mig. Ovillkorligt och totalt......
Om jag skulle ta fram några tillfällen när jag verkligen kommer ihåg att jag längtat efter något intensivt så handlar det i mitt liv mest om kvinnor.
Så jag borde ju skriva längtat efter någon.
Jag syftar inte på tonåren även om det kunde vara nog så känslomässigt längtansfullt.
Det behöver inte heller nödvändigtvis handla om kärleksrelationer. Det kan vara någon man helt enkelt tycker om vädigt mycket.
Kvinnor för den delen.
Det låter som om jag längtansfullt omgett mig med kvinnor i mitt liv men det är inte sant.
Det handlar om ett fåtal. En av dem blev min fru och mor till mina barn.

Jag menar en längtan som gör att man går runt och är fylld av något slags förväntan.
En nästan självplågande väntan på henne.
Som känns.
Som porlar fram i kroppen.
Hela tiden.  
Pulshöjningen och glädjeruset om man oväntat möts.
Lyckokänslan över att hon finns. För mig.
Att se blicken som säger att jag är omtyckt. Bekräftelsen på att hon känner samma sak.
Eller kanske att jag är älskad i vissa fall.

Hur kan man förklara den där gnagande, pirrande känslan av förväntan?
Den omedelbara totala glädjen när man ser kvinnan eller hör hennes röst.
Hur tankarna kan cirkulera runt den man längtar efter så snart man inte är upptagen med annat. Som en glädje.
Hur har hon det? 
Vad gör hon nu?
Kommer hon inte snart?
Tycker hon om mig? På riktigt?

Den sortens längtan är något mycket mer än att längta efter semester.
En längtan som kan göra att dagarna går antingen väldigt fort eller väldigt långsamt i väntan på nästa möte.
En längtan som ger morgondagen lite mer mening.
Även om det bara handlar om vänskap.

Jag är kanske lite för romantisk i mina minnen? Det är lätt att glömma alla besvikelser som ju också hänger ihop med längtan.
Att hoppas för mycket.
Missade chanser och misslyckade möten.

Längtan efter någon kan gå över från att vara en glädje till att bli en plåga.
När det inte (längre) är ömsesidigt. (Om det nånsin var det?)

Det kan ta tid att förvandla längtan till något annat.
Först kanske till saknad? Sorg?

Jag vet att för min del har det ibland också handlat om att undvika kontakt för att inte känna saknaden.
Så småningom blir det vad man än tror hanterbart och kan bli ett bra minne.
Kanske också en fortsatt vänskap.

Har man tur kanske det finns någon annan där ute att längta efter?

Hur definierar man lycka?

Jag sökte på Wikipedia och några lösryckta avsnitt säger:
Lycka är en känsla av varaktigt välbehag. Lycka är ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses. Exempel på några faktorer som har långvarig effekt för hur lyckliga vi känner oss är personlig status och respekt från andra människor samt att ha ett fördelaktigt utseende. En majoritet av befolkningen anser sig vara lyckliga. Något som kan tyckas lite motsägelsefullt är att de flesta även tror sig vara lyckligare än de flesta andra.
Lycka kan identifieras med känslor som sinnesro, glädje, njutning, välbehag, etc.
Lycka är något man finner i sig själv, genom att vara nöjd över den man är. 

Vart tog känslan vägen?
Jag kan möjligen hålla med om den beskrivningen för ”vardagslycka”. Att man är tillfreds med livet.
För mig är lycka något mycket mer.
Lycka för mig hör ihop med speciella tillfällen. Det kan vara något jag lyckats med men de viktiga gångerna är alltid något som har med relationer att göra på något sätt.

Om jag skulle välja några tillfällen i mitt liv där jag känt vad jag menar med verklig lycka så skulle det bli när mina barn föddes. En lång väntan fylld av förväntningar blandat med lite rädsla att allt inte ska gå bra var över.

Vårt barn är fött och allt gick bra. 
Det går inte att beskriva lyckan av att hålla en nyfödd dotter eller son i sina armar. Inte med ord.
Om orden ”fylld av kärlek” betyder något så var det vad jag kände då.
Både till henne som födde vårt barn och till denna nya lilla människa.
Jag kan inte förklara den stilla bubblande lyckokänslan. Ett ögonblick i mitt liv som har sitt eget skimmer som jag inte glömmer. Att veta att jag delar det med kvinnan som trött ser på mig och barnet i mina armar.
Fridfullt.
Något mer gemensamt än ett barn kan jag inte tänka mig.

I samma ögonblick vet jag att jag utan att tveka skulle vara beredd att riskera mitt liv för dessa två människor.
Det vetskapen är också ett slags lycka.

Jag har funderat lite på skillnaden mellan orden längtan och saknad.

Vad är positivt eller negativt?
Saknad betraktas väl ofta som något negativt i den meningen att det är något man inte fått av det man vill ha? Och kanske inte heller tror att man kan få?
Men att något saknas betyder inte nödvändigtvis att man känner saknad?
Om man saknar problem i sitt liv? Känner man saknad då?

Längtan betraktas väl å andra sidan oftast som något positivt. Man vill ha någon eller något som ska göra livet bättre på något sätt. Man ser fram mot något. Vår, värme, semester, kärlek  …..

Men man kan väl längta efter det man saknar?
Man kan kanske längta efter problem om livet är för enformigt?

Vad är saknad eller längtan för mig?
Jag är nog ganska defensiv och försöker att inte gå att längta för mycket efter saker för att slippa bli besviken.
Om jag ska säga att jag känner längtan efter något så har det väldigt lite med yttre saker att göra. Det handlar på olika sätt om personer jag bryr mig om.
En sak jag kan känna saknad efter är att vakna på morgonen och veta att det finns någon bredvid mig Någon man kan säga god morgon till. Känslan att veta att jag bryr mig om den personen och denna någon också bryr sig om mig.
Den känslan är ett positivt minne men om jag känner alltför mycket längtan efter det så blir det snarast negativt.

Så då är jag tillbaks där jag började.
 

Det verkar så för min del.

I alla fall tankemässigt.

Eller handlar det om något slags personlighetsklyvning?
Ibland upplever jag mig som två olika personer på samma gång.

Tydligast har jag märkt det när det handlar om lite mer dramatiska händelser som mindre eller större olyckor t ex.

Den synliga delen av mig gör saker.
Pratar, tröstar, tvättar sår, ger konstgjord andning eller vad det nu har handlat om i olika sammanhang.

Samtidigt är jag helt medveten om att en annan del av mig övervakar vad jag gör.
En del av mina tankar är helt frikopplade från själva handlingen jag håller på med och funderar på om jag gör rätt och planerar vad jag ska göra i nästa steg. Den delen av mitt medvetande har hittills alltid varit väldigt rationell och iskall när det gällt något viktigt.

Jag har fungerat oberoende av hur upprörd jag varit på andra sätt.

Egentligen är jag nog ganska blödig och känslosam men på något sätt kan jag hålla tillbaks de tankarna när jag måste göra något åt situationen.

Det är nästan som om jag har ett ”överjag” som kontrollerar mina handlingar och ser till att jag beter mig på rätt sätt. Kalkylerar och räknar ut resultaten av handlingarna så att det inte ska bli fel. De tankarna går väldigt fort när det behövs.

Men det kanske är så för alla?