Jag har läst Lyssnandets pedagogik av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi.
En bok om förskolepedagogik.
Kort handlar den om hur man ska få barnen delaktiga i den dagliga verksamheten på förskolan genom att aktivt lyssna på dem och anknyta till deras intressen. Att hela tiden vara beredd att planera om och ge alternativ så att de kan vara med och delta aktivt och inte bli sittande och "bara lyssna på vad fröken berättar". Inte styra för mycket utan låta barnen välja i högre grad vad de vill göra. Det betyder att inte alla måste göra samma sak och att pedagogerna måste vara beredda på oväntade saker. Allt dokumenteras hela tiden på olika sätt så att både barn och föräldrar kan se vad man gjort. Det gör att man kan reflektera och fundera på olika saker så att man kan tänka om.
Det betyder också att verksamheten inte går att planera i detalj i förväg utan måste ge alternativ. Det som planeras är vilka projekt man ska arbeta med. I boken kråkprojektet, matematikprojektet och spårvagnsprojektet. De blir längre projekt som kan sträcka sig över en eller flera terminer.
Författaren har fastnat för ett ord som ett av barnen använde. Ordet "hörstyrka". Med det menade han att det gällde att lyssna noga så att man förstår och att det var viktigt.
Det visar sig att banen blir bra på att utnyttja varandras kunskaper och hjälpa varandra. De söker aktivt mer kunskap om t ex fåglar och även de som inte var intresserade från början blir mer aktiva när de ser vad de andra gör. Barnen får t ex också ta hand om en del av introduktionen för nya barn eftersom de är bäst på att veta vad som är intressant.
Boken var lite tungläst för mig men jag läste allt och fick en del att tänka på.
En hel del av det som skrivs om pedagogik för yngre barn tycker jag kan ge ideer även för kontakter med betydligt äldre "studenter". Sen är det ju andra problem som dyker upp redan när de börjar i lågstadiet med den ganska rigida strukturen som de flesta skolor har. Vad de ska kunna vid olika stadier styrs av läroplaner och annat och jag tror inte många skolor klarar att hantera alla barns olika önskemål och förutsättningar. Det leder till att grupperna på olika sätt måste behandlas ganska lika och helst nå ungefär lika långt på samma tid.
Så många blir uttråkade eller känner sig på olika sätt utanför.
Understimulerade av att göra som alla andra.
Det gäller både låg- och högpresterande vad man än menar med de orden.
För min del har det varit annorlunda eftersom jag mest arbetat på gymnasiet och uppåt. Där styrs det mesta av att en viss kurs ska innehålla vissa moment och det avslutas med någon typ av redovisning av om man klarat vissa minimikrav eller mer.
Planeringen är för många lärare ganska låst och ska meddelas i förväg till studenterna så att de kan planera sin egen verksamhet.
Jag har väl tillhört dem som varit beredd att rucka lite på min planering och göra lite sidoutvikningar när någon frågat om saker som ligger lite vid sedan om planeringen.
Men kursen som sådan ska ge förkunskaper för andra kurser så innehållet är ganska hårt styrt.
De barn som fått vara med att planera och genomföra projekt på det sätt som beskrivs i boken kommer nog att sakna det när de börjar i "den vanliga skolan" för jag tror inge de kommer att få den stimulansen och friheten på så värst många ställen senare i livet.
