peterrojder.blogg.se

my world

Småpillande

Publicerad 2016-03-31 23:37:00 i Dagen som gick,

Igår och idag har jag försökt göra klart några nätverksanslutningar.
Det verkar som om jag lyckades. 
MIna händer darrar/skakar såpass mycket när jag försöker göra vissa mindre saker att det bli ganska besvärligt. Jag kan inte vända blad i böcker utan att använda två händer så det här var jag rädd att inte klara av.
Det är väl en överdrift att säga att jag blir gråtfärdig när jag misslyckas gång på gång men jag känner mig något mellan uppgiven och desperat. 
 
Jag är inte van vid att behöva be om hjälp med småsaker.
För ett tag sedan höll jag på att ge upp när jag skulle sy i en knapp men det gick till slut.
Jag känner ingen lättnad när jag lyckas för det känns ändå som ett nederlag.
Löjligt kanske men det har nog på något sätt med självrespekt att göra.
Att klara sig själv.
Det hindrar mig inte från att be om hjälp när jag behöver det men det här är sånt jag alltid klarat förr.
 
Nog gnällt. Över till kablarna.
 
 
Jag fick problem redan när jag skulle tvinna upp paren så att kablarna går att placera i rätt ordning.
 
 
Klart så långt. Jag kortade av dem lite till och satte på locket.
 
 
Sen är det bara att vika ihop allt och montera det i boxen.
 
 
Uttagen i andra änden var inte lättare men det gick det också.
 
 
 
Frustrerande. Om det nu är ett ord som täcker vad jag känner. Jag måste koncentrera mig så mycket att jag blir trött av att klara av en såpass enkel sak. 
 
Medicinerna? Ålder? Eller vad?

Vi väntar ett år och ser hur det utvecklas sa neurologen.
 

Mer om att våga vara rädd.

Publicerad 2016-03-30 01:03:00 i Fria tankar,

Jag har läst ut boken.
Utmattningssyndrom delas tydligen in i fyra stadier. Min tolkning:

Uppvarvning. När allt rullar på för fullt men kroppen börjar reagera.
Kaos. Inget fungerar. Ångest. Trötthet ….. Kan vara länge.
Återhämtning. En lång period när allt sakta blir bättre.
Nyorientering. När man mår så pass bra att det går att se framåt. Men det är inte över.

Uppvarvning?
Jag känner som sagt igen de flesta symtom som hon nämner i boken men kom aldrig till totalt kaos. Någon enstaka gång kände jag något som liknade panikångest men det gick aldrig så långt. Jag kommer inte ihåg situationerna men stressen gjorde att pulsen drog iväg och det blev jobbigt att andas. Jag fick kontroll på det och det gick över ganska fort de gångerna.
Men det gjorde mig fundersam på vad som egentligen hände.
Känslan av att leva i något slags egen bubbla och inte vara riktigt närvarande var kanske det som var mest påtagligt då och då. Att inte riktigt kunna koncentrera mig på vad andra sa och vad de pratade om. Inte kunna koncentrera mig på något alls vissa dagar.

Alldeles för ofta kändes det som om det bara gällde att klara av dagen. För att kunna klara av nästa dag. Och nästa dag ….
För att kunna klara av veckan fram till helgen. För att kunna klara av nästa vecka  …..
Det gick i ett.

Jag tyckte ändå inte att jobbet eller livet i allmänhet var eländigt. Det kändes oftast ganska bra eller i alla fall acceptabelt. Jag hann kanske inte tänka efter?

Kaos?
Jag har i stort sett haft kontroll hela tiden så kaoset uteblev. Tror jag i alla fall.

Kroppsliga reaktioner?
Jag hade en hel del värk här och där eller snarare överallt en period. Så jag började dansa och också träna en del. Det blev bättre. Orienteringen hade nog sin del..
Två hjärtinfarkter? Kanske finns det ett samband.
Periodvis kände jag mig overksam. Jag kunde bli sittande vid datorn eller framför någon tv-serie fast jag borde göra något annat. För mycket att göra – vad ska jag börja med ……… Inget blev gjort kändes det som.

Återhämtning?
Jag har nog varit i återhämtning och uppvarvning samtidigt på något sätt. Utan att passera kaos. Återhämtningen har tagit över mer och mer men jag kan fortfarande känna av en del symtom då och då.
Mest overksamhetskänslan. Men jag kan acceptera att inte göra något vissa dagar.
Dansen.
Jag inser att dansen står för en stor del av återhämtningen. Det är nog ungefär 15 år sedan jag började dansa mer regelbundet. I början en buggkurs. Sen har det blivit mer och mer och numera är det ofta tre gånger i veckan så länge kurserna pågår. Dansandet har en stor del i att jag klarat mig från att hamna i ”kaos”.

Nyorientering?
Jag är väl på väg känns det som. Vaknar ur ett slags sömngångarliv?
Det kanske är ett slags ny optimism att jag allvarligt funderar på att lämna universitetet efter 20 år för att göra något annat?
Dansen igen!
Några av de jag dansar oftast med har definitivt fått mig att se fram mot lite annat i livet.
Tack för det!
Utan er hade livet varit tråkigare. Ni är en stor del av uppvaknandet.

Är det kanske dags att lämna dansen också bakom mig?
Hitta något annat sätt att umgås?
Det vet jag inte om jag vill. Varför sluta med något som jag tycker är roligt och som jag mår bra av?

 

Bokval?

Publicerad 2016-03-29 23:24:08 i Mest om böcker,

Jag kommenterade det här på Facebook men sparar det här också.

Jag undrar hur jag egentligen väljer böcker när jag är på biblioteket? Helt planlöst?
När jag var in i Kil för snart två veckor sen lånade jag:
  • Spelaren av Harlan Coben. (Läste ut den direkt och nu har jag läst alla hans böcker som finns i Kil.)
  • Ram och Kram av Anna Iwarsson (Om föreningsorganisation/kultur mm. Bara genombläddrad. Det räckte för att jag skulle inse att jag inte ville lägga tid på den.)
  • Våga vara rädd av Emma Holmgren (Om utmattningssyndrom. Genomläst och redan kommenterad på olika sätt här. Kände igen mycket och kommer nog att skriva lite mer.)
  • Relationsrevolutionen av Lars H Gustafsson (Om barnuppfostran och barnperspektiv. Nyss påbörjad. Redan väckt tankar. Den började med ungefär: Har inte alla människor samma värde? Räcker det inte om om jag tycker barnet är lika viktigt som jag? Nej. Historien visar att barnen alltid kommer i andra hand om de inte får gå före mitt eget bästa.)
  • Kärlekens roll av Sue Gerhardt (Om hur spädbarns hjärna påverkas. Ska läsas snarast.)
Alla utom Spelaren stod bland "nya böcker" så det var nog därför jag tog med dem hem.
Dessutom har jag en bok om Lightroom, två böcker om Dreamweaver och två om Photoshop hemma? De bläddrar jag i igenom allt eftersom.

Splittrat? Vad är mitt egentliga intresse?
Det varierar nog även om det verkar vara en viss övervikt mot barn och datorprogram just nu.
 

Att våga vara rädd

Publicerad 2016-03-28 13:18:00 i Mest om böcker,

Jag har fortsatt att läsa lite i boken om utmattningssyndrom och mycket känner jag igen som sagt. 
Att jag har varit väldigt trött ofta. Nästan utslagen.
Tendensen att dra mig undan från andra. 
Funderingar om allt möjligt.
Sömnproblem.
Känslan av gå runt i en bubbla ibland och inte vara riktigt närvarande.
Periodvis tycka att det är för mycket jag inte får gjort. Det staplas på hög. En hög som bara växer.
Lite att vara låst och inte ha så många alternativ.
 
Det som verkar skilja från hennes erfarenheter är att jag inte upplevt att det eskalerat.
Det har kommit och gått i vågor. Jag gjorde kanske något åt det i tid så att det har hållit sig på en rimlig nivå? Eller om jag är tålig?
Jag hade väl som jag upplevde det inte heller så mycket att välja på. Barnen, huset och allt annat fanns där och måste klaras av. Det gick inte an att bara lägga av även om jag hade lust ibland.
Lust förresten? Så länge det känns så är det väl en bit kvar?
Barnen var för den delen det som till stor del gav åren mening.

Det har blivit bättre de sista åren.
Tendensen att dra mig undan från andra finns kvar. Jag kämpar med den och jag förstår att dansen nog har varit en sak som "räddat" mig på många sätt. Både motion och umgänge på en nivå jag klarade av. Många trevliga kvinnor. Män också men jag verkar ha lättare att umgås med kvinnor.
Jag har blivit bättre på att inte känna att allt staplas på hög. Jag skriver ner vad jag ska göra och bockar av det efter hand. Det kan kännas bra ibland att se att en del försvinner från listan även om nya saker fylls på. Det jag inte hinner får vänta och jag är bättre på att inte bry mig om vad andra tycker. Det har blivit mer ensamtid nu sedan barnen flyttat hemifrån och den tiden borde jag kunna utnyttja bättre och få mer gjort.
Ibland sover jag bra. Nån natt då och då 6-7 timmar utan att vakna alls.
Så det är väl positivt?
 
Däremot har känslan för arbetet blivit sämre. Jag tycker fortfarande om underfvisningen och kontakten med studenter men arbetssituationen för övrigt känns inte bra. Framförhållningen är för dålig och vi har för lite personal. Den dagliga upplevelsen är att det är på väg att gå åt skogen och att "cheferna" anser att det är vi lärare som ska lösa problemen. Vilket vi inte kan. De negativa känslorna ökar hela tiden.
Om inget positivt händer känns det mest som en tidsfråga innan jag tycker att det inte är värt att arbeta kvar även om det ger mer pengar i kassan. Samtidigt känns det som om jag i så fall överger ett sjunkande skepp och får det att sjunka fortare. Jag har arbetat med detta i över 20 år.

Halvvägs genom boken. Jag förstår att det kommer att komma ett avsnitt om att göra något mer radikalt med sin situation.
Släppa arbetet för att göra något nytt och annorlunda kanske?

Sovmorgon?

Publicerad 2016-03-27 17:04:00 i Dagliga tankar,

I natt sov jag inte mycket. Fyra timmar kanske. Chattande och tankar som gick runt däremellan.
Så när vaknade till vid halv åtta tänkte jag ligga kvar en stund och lata mig. Jag gick upp vid nio och insåg efter en stund att det är sommartid nu så klockan är faktiskt 10!
Halva dagen har ju gått!

Mat och lite annat och sen satte jag mig en stund med en bok. "Våga vara rädd" av Emma Holmgren.
Den handlar om utmattningssyndrom. Eller utbrändhet om man vill använda den termen.
Jag undrar varför jag lånar såna böcker? 
Jag läste några sidor i början om hur hon kände sig och vad hon upplevde innan hon gick in i väggen och insåg att jag kände igen nästan allt. Alla de symtom hon beskrev har jag upplevt utan att för den skull passera gränsen. Jag undrar varför jag har klarat mig? Många jag känner har bränt ut sig.

Jag arbetade konstant övertid under flera år och som mest gjorde jag 600 övertimmar. En del av mina symtom var återkommande men det har blivit bättre sen jag började arbeta halvtid.
Något jag kommer ihåg är hur jag en dag inte kunde komma ihåg mina systrars namn. Jag var tvungen att koncentrera mig och leta fram det. Det kändes väldigt märkligt.
Men det har varit värre med minnet.
När det var som värst för ungefär tio år sen gick jag en dag i korridoren på väg tillbaks till mitt rum efter en föreläsning. Ett dubbelpass. När jag gick där insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag gjort de senste två timmarna. Jag kom inte ihåg någonting.
Det har aldrig kommit tillbaks så jag vet fortfarande inte vad jag gjorde på de föreläsningstimmarna. Studenterna sa inget särskilt så jag gjorde antagligen det jag skulle. 
Men jag vet inte.
Det skrämde mig. Eller chockade mig om man vill uttrycka det så.
Att inte ha en aning om vad jag gjort de senaste timmarna.
När jag tänkte efter hade det hänt förut men inte så uppenbart som den gången. Bara mindre saker som jag inte kom ihåg.
Ibland det motsatta. Jag visste inte alltid om det jag kom ihåg var något jag upplevt på riktigt.

Jag bestämde mig redan på vägen tillbaks till rummet att nu fick det räcka. Jag måste göra något. Det var inte bara jobbet. Jag hade varit ledig tre kvällar de senaste två veckorna. Föräldramöten, träningar, motorklubben osv.
Så jag började dra ner på en del aktiviteter även om det tog tid att ändra på "livet".
Jag måste lära mig på att säga nej oftare. 

Jag har märkt att jag fortfarande har lite svårt att placera en del händelser rätt i tiden under de här åren. Mina minnen stämmer inte alltid med mina anteckningar så jag var nog på något sätt i ett konstant stresstillstånd. 
Revision av minnen pågår skulle jag kunna säga.
Just nu stör jag mig inte på det. När det är något jag inte får riktigt rätt i minnet så har jag en del som kan hjälpa mig. Ofullständiga dagböcker eller vad jag nu ska kalla det. De finns i källaren och kanske det jag behöver går att reda ut med tiden.

Så mina barn har kanske rätt i att jag borde skriva ner mina minnen? Ett sätt att få ordning på historien för min del?
 

Påskafton

Publicerad 2016-03-27 00:22:00 i Dagliga tankar,

Det här får bli första försöket att skriva lite mer allmänt om mina dagar.
Det kan vara ett sätt att se för mig själv vad jag egentligen gör på dagarna. Jag tycker ofta att jag inte gjort något vettigt på hela dagen men när jag tänker efter inser jag att något trots allt blivit gjort. Ibland i alla fall. 
Kort om veckan som gått.
Tisdag. Besiktigade bilen. Jag justerade handbromsen på morgonen innan jag åkte till jobbet och tyckte ena bakhjulet verkade lite kladdigt men brydde mig inte så mycket om det. När de gick under bilen på besiktningen såg de att vänstra bromsoket läckte olja. Det på högra sidan hade jag nyss bytt på reklamation så det var lite irriterande. Båda köpta samtidigt. Och det skulle nödvändigtvis gå sönder just den dagen. 
Ombesiktning men jag fick köra därifrån?
"Besiktigade" en Golf på Lecab. Uppdrag för att se om den var värd att köpa. Hyfsad men en del smårost.
Åkte sen till Biltema och klagade på oket men kunde inte få ett nytt. De hade slutat med de oken pga för mycket reklamationer! Beställde ok från Speedparts på kvällen.
Både på tisdagen och onsdagen sorterade och slängde jag papper på jobbet. Sorterade ut böcker och flyttade till ett förvaringsskåp.
Det känns som om jag förbereder mig för att sluta.
På onsdagen skulle det vara provföreläsningar av de som sökt vår utannonserade tjänst. En av tre utvalda kom. De andra hade tackat nej. Jag blev inte imponerad. Mest trött.
På kvällen åkte jag med K till Kolsnäs på dans. Till orkester för omväxlings skull. Inte riktigt min stil men ganska ok ändå.
Skärtorsdagen känns bortglömd på något sätt.
Morgonen började med mat och bokläsning. Jag hade vaknat mitt i natten och kunde inte somna om. Så jag läste för att bli trött. Spelaren av Harlan Coben. Jag hann läsa en hel del innan jag blev tillräckligt sömnig så det var inte så mycket kvar. 
Lika bra att läsa ut den på morgonen kändes det som.
Jag var in till Kil på eftermiddagen och hämtade paketet med bromsoken som redan kommit. Resten av dagen blev lite pappersarbete och räkningar.
Långfredag.
Ganska trött. Kände mig slö men städade litet och bytte bromsoken. Vid 15-tiden åkte jag till K o U och Sofia, Patrick, Simon och Moa kom också dit. Fika för att fira Sofias 24-årsdag. Våfflor på våffeldagen. Efter det blev det "historiespel". Nio tärningar med bilder kastas och sen ska man berätta en historia där bilderna ska ingå.
Hem efter 18. Det regnade lite så jag passade på att skölja av det värsta från bilen. Sen blev det inte så mycket vettigt mer den dagen. Skrev lite på kvällen.
Påskafton.
Städade lite mer. Definitivt slö. Jag åkte och handlade och passade på att tanka. Simon ringde och talade om att den planerade middagen blev uppskjuten för So o P kände sig lite krassliga. Så det blev lite omplanering.
Trädgårsarbete. Plantering av lite lökar som borde varit nere i backen i höstas.
Jag blev uppringd men tackade nej till resa till Örebro för dans på kvällen trots att jag fått tid över.
Det känns som om jag får börja styra upp dansandet lite. Jag ska nog nöja mig med att dansa på ställen där jag vet att det finns damer som tycker det är roligt att dansa med mig.
Det kanske räcker med motionsdanserna?
Kvällen avslutades med att jag skrev klart ett protokoll, såg lite på tv och körde ett kort träningspass.
Och det här.

Om relationer

Publicerad 2016-03-25 23:08:00 i Mest om böcker,

För ett bra tag sedan lästa jag boken ”Hur svårt kan det vara” av Mia Törnblom. 

Den handlar i huvudsak om relationer på alla nivåer. Till sig själv och olika krav. Till sin partner, barn, ”bonusbarn”, föräldrar med flera.

Nu är det länge sedan jag skrev mina anteckningar så jag rensar bort en del och försöker sammanfatta så gott det går. En ganska fri tolkning. Det lär bli en del upprepningar av vad jag skrivit tidigare eftersom ”alla” författare har vissa gemensamma åsikter om hur man bör bete sig.

I alla relationer handlar det om man har olika förväntningar och prestationskrav och att kunna hantera kommunikation och utmaningar.
När det gäller kommunikationen är det viktigt att hitta balansen mellan att stå för sina åsikter och kompromissa. Att säga vad man vill, lyssna och diskutera.
Att kunna se sin egen del när det blir gräl eller konflikter.
Att vara noga med att skilja på person och sak.
Att känna att man duger som man är men också kunna ta kritik och våga gå emot rädslan för att kunna få en ny självbild.
Eller våga strunta i kritiken. Det är viktigt att leva som man lär.

Dit hör också att älska andra som de är trots ”deras brister”. Att inte försöka göra om andra efter något slags idealbild. Att dela med sig och vara generös.

Men om man nu vill förändra relationen? Hur kan man leda sig själv mot nya mål?
Ska man tvinga sig?
Det fungerar nog dåligt. Det är viktigt att anta de utmaningar man ser och att vara villig att göra ansträngningar mot realistiska mål. Om man ska sätt upp mål för förändringar måste de vara smarta i meningen att de ska vara specifika, mätbara, attraktiva och tidsbestämda.
Och realistiska som sagt. Mål som är orealistiska ökar bara frustrationen.
Var ärlig.

Hur tar man då kloka beslut? Det är lätt att känna otrygghet.
Vi kan ta bortåt 10000 beslut en vanlig dag så man måste kunna ändra sig om något blir fel. Särskilt när besluten påverkar andra.
Det är viktigt att komma ihåg att vi inte är det vi gör. Men vi kan bli våra misstag.

Man kanske ska reflektera över vänskap/relationer?
Hur uppfattas jag?
Hur vill jag vara? Vad vill jag vara mer av?
Vilka personer är viktigast för mig? Vet de om det?

Kommunikation.
Är vi själva norm? Det är alldeles för ofta utgångspunkten. Det handlar om mig.
Risken är att man svarar på frågor som för att se sin egen del.
Lyssna!
Ofta tror man att man vet mer om den andra än man gör. Man har förutfattade meningar om vad den andra tycker och tänker och tror att den andra vet och förstår.
Varför det?
Alla är inte lika så man kan inte förutsätta att andra resonerar som man gör själv.
Lyssna! Och känn efter.

Vad kan man prata om? Var går gränsen?
Glädje och sorg? Döden och livet? Depression, sjukdom och andra svårigheter?
Jag anser att I en nära relation måste man väl kunna prata om det mesta?

Det sägs att bara 30% av kommunikationen är ord. Resten är kroppsspråk.
För mig är det ganska uppenbart. Sen är jag själv kanske överkänslig för det som inte sägs med ord.
Det betyder i praktiken att det här är ett ganska dåligt sätt för mig att kommunicera på om jag verkligen vill nå fram till någon. I alla fall om jag vill veta att jag når fram.
Jag ser inte reaktionen på vad jag skriver.

I alla relationer gäller det att våga vara lycklig.
Att lägga kraften på det man kan påverka.
Att känna glädje.

Några tankar blev kvar efter boken.
En var att det nog är ganska vanligt att man mer eller mindre medvetet försöker göra om varandra till något man vill ha. Ganska underligt egentligen för då är ju partnern/vännen inte längre den man blev intresserad av?
En annan var att det nog underlättar i alla relationer om man är medveten om sina egna brister.

Efter att ha läst boken skrev jag upp några saker som hon tyckte man borde försöka svara på:

Jag är lyckligast när …
Jag blir arg för …
Jag har svårt för att hantera …
Jag önskar …
Jag blir ledsen när …
När jag blir arg så …
Jag skulle göra vad som helst …
Mitt starkaste minne i livet är …
Min starkaste egenskap är …
Jag har väldigt svårt för att …
Jag behöver träna på att ...
Jag har svårt för att våga …
När jag är ensam så ….

Kanske jag är lite bättre på att svara på de sakerna nu än för 30 år sen?

Ljus och ljusberoende

Publicerad 2016-03-24 23:19:04 i Fria tankar,

En kort fundering.

Jag undrar varför jag är så ljusberoende?

Det kanske hör ihop med att jag bor där jag bor?
Med mörka vintrar.
Mörkt när jag åker till jobbet och mörkt när jag kommer hem.
I vilket fall som helst har det snarast blivit värre med åren. Jag vänjer mig aldrig verkar det som.
Jag blir i alla fall mer och mer medveten om hur ljuset varierar under året. Det är många år sedan jag började se på soltider på tv och senare också i olika kalendrar.
Varför?
Det kan jag fråga mig ibland för det återkommer ju varje år.
Lite självplågeri blandat med väntan?
Jag sitter och läser hur det blir si och så många minuter mörkare i veckan på hösten och ser fram emot jul när det ska vända.
Hur många minuter ljusare är det vid nyår än på julafton?
Hur länge måste jag vänta på att det är ljust när jag kommer hem?
När brukar de börja igen med solens upp-och nedgång på tv?
Jag väntar på februari när det börjar märkas lite mer att dagarna är längre. Januari får gärna gå över.

Nu är jag inte beroende i den meningen att jag blir deprimerad eller mår dåligt när det blir mörkare.
Bara lite less på att det tar tid innan det vänder igen.

Sen kan det väl vara skönt ibland med mörker och en bok.
Men ändå.
Våren och försommaren känns bättre när det hela tiden blir ljusare.
Allt blir lättare på något sätt.
Leendena kommer fram och alla ser lite gladare ut.
De flesta i alla fall.
Baksidan är väl då att det går över. Ganska fort dessutom.
Jag kan känna det som om sommaren är över redan i slutet av juli. Kvällarna blir kortare och gräset är rödare i skogsgläntorna. Hösten närmar sig.
Men jag härdar ut ett tag till innan jag börjar om med väntan på ljusare tider.

När jag var på Svalbard för några år sedan landade vi mitt i natten.
I början av juli.
Där var det ingen ordning alls. Solen stod högt på himlen i norr. Det var nästan lika ljust dygnet runt. Det kändes lite märkligt även om jag var förberedd på det.
Jag skulle vilja åka dit igen i november och se på totalt mörker.
Norrsken.
Trots vad jag säger om ljusberoende.

Lite märkligt då att jag sitter uppe på natten och håller på med det här?
Eller?

En flykt från mörkret kanske?

Barn, lekar och leksaker

Publicerad 2016-03-21 23:50:11 i Fria tankar,

Några helt andra tankar än de senaste.

Hur påverkas barn av vad de leker?
När Martin var liten bestämde vi oss för att vi inte skulle köpa pistoler och andra leksaksvapen till honom. Tanken var väl att han skulle bli lite mindre påverkad av våldsinriktade lekar.

En pacifistisk ide?

Nja. Kanske inte direkt.
Jag tror att vi hade en ide om att det skulle ge lite lugnare och snällare lekar. Ett försök att få lekar som var inriktade på att göra saker tillsammans och inte på våld och dödande i olika former.
Kanske inte så uttalat men ändå.
Jag tror inte att ett barn i den åldern egentligen tänker på vapen som något man dödar med. Små barn förstår inte vad det innebär att dö så det handlar väl mer om att härma vad de ser andra göra.
Och att det är roligt om pappa trillar omkull.
Jag tror väl inte heller att det går att skydda barn från att stöta på våld i olika former under hela uppväxten men lekar som handlar om krig och våld kan väl få vänta lite?
Men trots allt.
Det fanns en tanke bakom.
Nu visade det sig ganska snart att vårt barn elegant löste problem som pappa eller mamma ställer till med.
Det går alldeles utmärkt att bygga vapen av Lego. Särskilt med de stora bitarna. Gevär som det går utmärkt att smyga runt med för att kunna skjuta sina föräldrar.

Så vi gav upp och senare fick han en leksakspistol köpt på rea för 10 kr i hopp om att den snart skulle gå sönder. Han sköt oss många gånger om dagen och pistolen vägrade sluta fungera.
Knallpulver ingick inte i inköpet men klickandet var nog så irriterande ändå.
Till slut började han använda den utomhus och då gick den äntligen sönder.
Samma sak med ”rymdpistolen” som han fick av sin farmor.
Den gnistrade!
Och vilket ljud!
Den fungerade alldeles för länge.
Lyckan var fullständig (för Martin) ända tills den också kom ut och gick sönder.

Vi var nog mest tacksamma att det blev tyst.

Nu säger ”psykologer” och andra att lekar är ett sätt för barn att hantera verkligheten. De bearbetar saker de sett och varit med om i leken så att det blir hanterbart och begripligt.
Så vad beror det då på att ganska små barn leker krig och andra vapenlekar?
I Sverige hade inte många barn haft den typen av upplevelser då.
Martin kunde knappast ha sett eller varit med om något särskilt våldsamt i treårsåldern.
Är förklaringen att det kommer från andra barn?
Det kanske alltid förs över mellan barn i olika åldrar?
Våld eller i alla fall lekar om våld ingick i så fall i hans uppväxt utanför vår kontroll redan från ”dagistiden”.

När jag växte upp lekte vi cowboy och indianer utan att jag kan komma ihåg att vi blev särskilt våldsamma av det. Däremot kan man alltid fundera på vilken världsbild det gav. Inspirationen då kom från böcker och filmer så vi var lite äldre.
Mer krigsbetonade lekar förekom också.

Frågan är hur lekarna påverkar synen på andra, könsroller mm?

Och då blir frågan: Ska man hindra lekar med inslag av våld och vapen?
Eller försöka att vända det till något mer positivt?

Mer vardag

Publicerad 2016-03-21 00:11:00 i Fria tankar,

Nu har jag klarat av längtan och döden för tillfället.
De orden/ämnena går inte att kombinera för dödslängtan har jag inte.
Inte än i alla fall.

Dags för lite mer vardagliga tankar kanske? 
Böckerna jag läser och tankar runt det dagliga livet på något sätt?
Det händer väl något varje dag som det borde gå att fundera lite runt?
Jag har inte provat så vi får se om det kan leda till något:
Just nu är jag lite i efterdyningarna till en danskväll. Det är alltid lite extra roligt när jag får dansa med några som det stämmer med och de verkar tycka om att dansa med mig. Och visar det.
Annars var det en helg med Sofias födelsedagsfirande och besök från Tranås och Göteborg. 
Vi får se vad som händer med skrivlusten.
Det avgörs nog delvis de närmaste dagarna. 

Tankar om min egen död?

Publicerad 2016-03-17 15:50:00 i Lite för personligt,

Det här får avsluta "dödstemat".

De flesta har väl tankar runt liv och död på olika sätt då och då under livets gång.
Första gången jag själv kan påminna mig att jag mer påtagligt och konkret tänkte på min egen död var i samband med min mångåriga kamp för att få vapenfri tjänst.

Tankarna började nog med alla bilder från Vietnam när jag gick på gymnasiet.
Jag mönstrade på vanligt sätt och blev uttagen till sambandsplutonchef.
Beslutet att söka vapenfri tjänst blev på något sätt oåterkalleligt när jag senare läste en artikel om att någon ingenjör i USA fått pris för förslaget att blanda in glassplitter i minor och bomber.
För att göra det svårare för läkare att rädda skadade.
Sant eller inte?
Inte vet jag.
Men då kände jag bara att jag inte kunde ställa upp på den människosynen.
Så jag sökte vapenfri tjänst på etiska grunder. Alternativet för mig då var totalvägran men att ta hand om civilbefolkningen på olika sätt kunde jag acceptera.
Redan från början visste jag att chanserna var små och att de flesta fick avslag som sökte på etiska skäl.
Religiösa skäl behandlades annorlunda men jag kunde med gott samvete inte söka med det som motiv.

Så karusellen började.

Under de första åren läste jag på högskolan och startade mitt företag.
Ansökan följdes av utredning, avslag, inkallelse, vägran, polisutredning, dom och fängelse. Allt flöt på enligt fastställda rutiner. En kul (?) detalj är att polisutredningen då sköttes av våldsroteln.

Domen på en månads fängelse var given från början. 
Ändå fortsatte jag efter första fängelsevistelsen och räknade med att dömas till 10 månader totalt. Det brukade bli flera inkallelser och normalt dömdes man första gången till 1 månad och följande gånger till 2, 3 och 4 månader. Det var standardstraffen då. Sen brukade inkallelserna upphöra.
Lagen ändrades och jag gjorde en ny ansökning när jag blev inkallad nästa gång.
Jag blev utredd igen. Ny inkallelse. Ny ansökan …
Flera gånger.
Tiden gick.
Väntan. Att hela tiden gå och inte veta när nästa inkallelse skulle komma kändes nästan som medveten psykisk tortyr.

Nånstans runt 25-årsåldern kände jag mig ganska desperat och var antagligen också lite deprimerad av att det aldrig verkade ta slut trots flera lagändringar.
En viss ilska också kanske?
Olika tankar på hur jag skulle kunna protestera började dyka upp.
Skulle det göra någon nytta kunde det ju inte handla bara om mig utan om hur alla etiska vapenvägrare behandlades. Amnesty ansåg att "vi" var politiska fångar.
Jag såg behandlingen som ett lagbrott så det gällde att få media och allmänhet att reagera.
En tanke som bet sig fast ett tag var offentligt självmord.
Jag kommer ihåg hur tankarna gick:
Munkarna i Vietnam brände sig levande. Var det ett alternativ?
Skulle jag klara att sitta still?
Vad använder man som bränsle? Det måste ju brinna ganska länge.
Hur hindrar man åskådare att ingripa om man lockat dit journalister och andra? Eldring runt?
Vad väcker mest uppmärksamhet?
Är offentlig hängning utanför Länsstyrelsen bättre?

I efterhand har jag insett att det nog är lite farligt när tankarna övergår från att inte handla om om något ska göras utan hur det ska göras.

Men tankarna gick aldrig längre än så.
Tankarna på att dö var inte det som stoppade mig utan jag insåg att jag inte ville utsätta mina närmaste för något sånt.
De skulle aldrig förstå.
Särskilt inte mamma. Hon skulle ta på sig skulden till min död.

Det var nog första gången som jag kände att jag resonerade om min egen död som om det var en händelse vilken som helst.
Som en realitet.
Något som kunde hända.
Inte för att jag varit omedveten om att jag kunde dö tidigare men sedan dess har döden på ett sätt alltid varit närvarande i mitt liv.

Jag började under tiden studera igen och läste förutom tekniska ämnen religion och psykologi innan jag gjorde klar min lärarutbildning.
På vägen blev jag dömd till böter efter ytterligare en ordervägran. I domen stod det att att domstolen förutsatte att jag skulle få vapenfri tjänst vid en ny ansökan.
Trots det fick jag avslag.
Jag överklagade och fick rätt för första gången. På något sätt kändes det som om det var det sista de kunde ”jävlas med”. Att "döma mig" till ett års vapenfri tjänst. Domen sa ju att de skulle ge mig den vapenfria tjänst jag ansåg att jag hade rätt till.
Då hade jag hunnit bli 31 år så det tog mer än 10 ganska plågsamma år.

Vapenfriperioden, mina föräldrars död och mina hjärtinfarkter har inte förändrat min syn på döden så mycket.
Döden som närvaro har bara blivit mer tydligt för mig.
Jag känner det som om jag ”varit och knackat på dörren” och det jag upplevde skrämmer mig inte.

Om jag skulle försöka förklara hur jag upplever det dagligen så skulle jag säga att jag känner det som om döden ständigt går vid min sida. Den är en del av mitt liv.
Ingen verkar förstå vad jag menar.
Det är ingen skrämmande tanke utan ger mig snarast ett slags lugn.
Nästan som att vila i livet i sig. Döden tillhör livet. Den finns där bredvid men stör mig inte.
Lugnt.
Jag är medveten om att livet kan ta slut när som helst. Om en minut eller om tio år men det är inget jag bekymrar mig om. Det är ett slags trygg förvissning om att livet går vidare tills det tar slut en dag.
Och den dagen är jag nog beredd.

Ibland säger jag att jag inte räknar med att bli gammal och det verkar också vara svårt att förstå.
Det har inget att göra med hur länge jag tror att jag ska leva.
Jag menar helt enkelt att jag inte planerar vad jag ska göra ”när jag blir gammal” eller om ett visst antal år. Det är bättre att tänka på nutid och den närmaste framtiden och inte skjuta upp saker till en framtid jag inte vet något om.

Det hindrar inte att jag kan känna ”längtan” och vilja ha förändringar i det som återstår av mitt liv.

Livet efter detta?
Det vet jag inte om jag tror på.
Det lär märkas i så fall.

Tankar runt döden 2. Om hjärtat.

Publicerad 2016-03-17 02:10:00 i Lite för personligt,

Jag har haft två hjärtinfarkter.

Den första förstod jag aldrig vad det var.
Jag vaknade mitt i natten av en obehagskänsla. Inga smärtor alls men hjärtat betedde sig väldigt konstigt. Det hoppade över vartannat eller vart tredje slag och det kändes som om det blev värre.
En massa tankar for genom mitt huvud och jag kommer ihåg att jag tänkte:
”Håller jag på att dö nu?”
”Då må det vara hänt. Nån gång ska man dö.”
Men sen:
”Det kan jag ju inte göra. Då blir ungarna chockade i morgon när de hittar mig.”
Jag kände ingen som helst rädsla utan det viktigaste i mina tankar just då var tydligen att inte skrämma mina barn.
Sen minns jag inget mer så antingen somnade jag om eller blev medvetslös.

Dagen efter kände jag inget speciellt och tänkte inte mer på det.
Så jag vet inte riktigt när det hände.

Ungefär två år senare (januari 2007) fick jag en till. Den var helt annorlunda.
Jag hade just gått ner i källaren när det högg till i bröstet. En akut, häftig smärta som höll på att slå omkull mig.
Jag svär inte ofta men det första jag tänkte då var: ”Satan. Nu är det klippt.”
Det var inte skräck eller rädsla. Bara smärta.
Smärtan var total.
Helt fel.
Absolut.
Jag kan inte förklara det på något annat sätt.
Det kändes alldeles fel.
Det är en lite speciell känsla när hjärtat står still ett tag innan det bestämmer sig för att slå igen.

”Jag måste hålla mig stående.”
Jag vet inte varför jag tänkte så och jag vet inte heller hur länge jag stod där.

Efter en stund började jag fundera på hur jag skulle ta mig upp eller få tag på nåt av barnen. De visste ju inte ens att jag var i källaren.
Det släppte lite och jag gick upp på mitt rum och försökte ringa rådgivningen.
Jag gav upp när jag inte kommit fram efter 10 minuter, gick ner igen och sa till barnen att jag hade ont i bröstet. Simon blev orolig så när det blev värre igen fick han sitta i telefonen tills han kom fram. Min mätbara puls var då 28. Vartannat slag var väldigt svagt.
När jag pratat med dem en stund ringde de och förvarnade lasarettet. De tänkte skicka en ambulans men jag sa att jag skulle ordna skjuts själv och ringde K.
Ulf kom och körde mig till lasarettet och Simon följde med.
Idioti sett i efterhand.
En märklig dödslängtan eller vad?
Eller varför i hela världen tyckte jag att jag inte skulle besvära dem i onödan med att skicka en ambulans? Det var så jag tänkte.
Jag vet att jag frågade Ulf på vägen in om det var långt kvar för jag mådde inte bra.
Lindrigt uttryckt.
Ulf sa senare att jag var ganska grå.
Jag gick in på lasarettet och talade om att de ringt om mig. Sköterskan såg ganska frågande ut men efter en bra stund (som det kändes då) fick jag gå in på ett rum.
Martin kom och U och S åkte hem.
De hängde på mig en massa sladdar för EKG, blodtryck och annat.
Ingen ordning på nåt.
Blodtrycket for mellan 60 och 160 och pulsen varierade mellan 40 och 120.
Syrgas. Lite dålig syresättning tydligen.
Blodprov.
Efter ett tag blev det värre och jag klarade inte att ligga still.
Jag tror att jag är ganska smärttålig men jag skakade.  
Martin ringde och läkaren kom.
Första frågan: ”Hur ont har du på en skala från 1-10?”
Jag tänkte fråga om hon menade på Richterskalan men orkade inte riktigt just då. (sjuk humor på riktigt?)
”Sju eller åtta kanske” sa jag. ”Jag vet inte. Njurstensanfallet gjorde nog ondare men det här känns helt fel.”
Sen frågade hon hur det gjorde ont och en massa annat som jag inte vet riktigt hur jag svarade på innan de bestämde sig för att köra upp mig till hjärtintensiven. Byte av utrustning före och efter transport. Sladdar högt och lågt.

Blodproven och EKG visade på pågående hjärtinfarkt.
Sprutor och övervakning. Jag fick inte sätta mig upp eller lämna sängen.
Lägg dig och sov! Med sladdar överallt?

Senare blev det mitt på dagen kranskärlsröntgen och direkt efter det kärlsprängning.

Så småningom tog de bort droppet och då ville jag att de skulle ta bort kanylen på handen eftersom det kliade.
”Den tar vi bort när vi skriver ut dig” blev svaret.
”Kan ni inte skriva ut mig då?” sa jag.
”Vi vill helst ha dig kvar åtminstone över natten” sa de då.
”Varför det?” sa jag. ”Jag är ju friskare nu än jag varit på flera år.”
Så det blev ”utskriven på egen begäran”.
Men innan det var klart skulle jag undersökas av överläkaren.
Han frågade ut mig om olika saker, läste papper och lyssnade på hjärtat.
Han tyckte inte min historik gav några riktiga orsaker till infarkten men stress kunde ju vara en orsak. Eller bara otur.
Han ”skällde” på mig för att jag inte åkt ambulans och talade om att läkaren på akuten hade tänkt skicka hem mig. Han skulle ”ta ett snack med henne”.
Han sa också att jag blivit felbehandlad som inte fått något smärtstillande. "Man kan faktiskt dö av smärtan i sig. Kroppen tål inte vilka chocker som helst."

Sen undersökte han mig med ultraljud och sa: ”Men du har ju haft en förut”.
Han kunde se att en del av hjärtat hade dött och omvandlats till bindväv.
När han sa det kunde jag ju beskriva första gången.

Han ville sjukskriva mig i tre månader.
”Varför det?” sa jag.

”Det är vanligt att man blir deprimerad och börjar fundera på livet och döden.” sa han.
”Jag vet allt om att jag kan dö.” sa jag. ”Det är inget nytt. Jag har tentor som ligger och väntar på att rättas och blir nog mer stressad om jag inte får göra det.”

Så jag var halvt sjukskriven i två veckor.

Jag missade buggkursen den helgen men var med helgen därpå. Jag tog det lite lugnt trots allt.
 
Sedan dess går jag på regelbundna kontroller och har blivit mer medveten om när hjärtat spökar på olika sätt.

Men jag har inte blivit mer rädd för döden.

Tankar runt döden 1. Mina föräldrar.

Publicerad 2016-03-17 00:31:00 i Lite för personligt,


Det här blir inte så mycket allmänna tankar utan handlar mest om mig och är nog ganska ointressant för de som inte känner mig. Förutom allmänt funderande på liv och död så har jag ju några gånger kommit i nära kontakt med döden eller varit i närheten själv och det här får handla om det. 
Jag är medveten om att risken är stor att jag kommer att redigera om efterhand. 

Jag vet att jag lätt skriver om saker som hänt mig som om det gällde någon annan och struntar i att det egentligen är mig det handlar om. Att skriva om sina tankar runt död och döden blir nog gärna lite väl personligt så det får hamna i den "lite för personliga" kategorin.

Det blir till att börja med tankar runt mina föräldrars död och senare mina egna hjärtinfarkter. För att jag ska kunna beskriva hur jag reagerat måste jag också beskriva händelserna i sig.

Min pappa dog efter en olycka september 1982. 
Jag hade nyss avslutat min vapenfria tjänst och börjat arbeta på Älvkullegymnasiet där han också arbetade som studierektor.
Vi höll på att byta panel på en av husväggarna och pappa skulle bara måla några brädor ungefär fyra meter upp på väggen. Jag gick in och skulle äta lite. Jag hörde en duns utanför och G kom in och sa bara "Det är färdigt. K trillade ner". Han hade svimmat och trillat baklänges ut under räcket på byggnadsställningen.
Jag ringde efter ambulans och gick ut för att se vad som hänt.
Pappa låg lite snett på sidan och andades inte. Ansiktet började bli grått och han blödde ganska kraftigt. Han hade puls så jag vände honom så försiktigt jag kunde och började med konstgjord andning. Det var ganska blodigt men jag blåste, spottade blod och blåste igen. Jag fortsatte och det verkade fungera. Ansiktsfärgen kom tillbaks efter en stund. H satt bredvid och höll koll på pulsen.
Det tog nog bortåt en halvtimme innan ambulansen kom och jag hann tänka en hel del. Sorgsna tankar och väldigt lite hopp.
Men det fanns där.
Då i alla fall.
Mamma var i skogen och plockade bär och slapp vara med om den biten. Det sista jag sa innan jag åkte med i ambulansen var att de skulle skölja bort blodet från backen så att hon slapp se det.
Samma sak när vi kom till lasarettet. Jag bad läkaren att göra ren honom så att hon skulle slippa se honom så blodig.
En ganska onödig kommentar. Det är klart att de gjorde ren honom när de höll på att koppla in respirator och annat men det visar väl vad jag tänkte på då.
Mamma.
Och hur hon skulle reagera.
Sedan låg han på intensiven i elva dagar. Läkarna konstaterade ganska snart att han hade fått en hjärnblödning, hade spräckt skallbasen och brutit nacken. Någon operation var inte aktuell.
En läkare frågade om jag hade några funderingar och jag sa bara att jag ville veta om jag på något sätt förvärrat skadorna. Nej blev svaret. Han sa att de normalt aldrig får in patienter levande med tre skador som alla är dödliga. "Så du måste ha gjort rätt och hade dessutom inte så mycket att välja på."

Jag satt hos honom på nätterna och arbetade på dagarna.
Jag höll kollegorna på jobbet underrättade om läget men orkade inte riktigt med att umgås med dem för övrigt. De lät mig vara ifred.
Det blev lite sömn på eftermiddagarna innan jag åkte till lasarettet.
När man satt där hade man inte så mycket att titta på utom monitorerna som visade hur alla patienter mådde. Det fanns gott om tid att fundera och när man vet att det bara är en tidsfråga handlar det givetvis mycket om död och liv. Jag vet att jag sa till en bekant ungefär "om det vore lika lätt att blåsa hälsa i någon som det är att blåsa in luft ..."
Efter elva dagar förklarade de honom hjärndöd och stängde av respiratorn. 

Det var samtidigt både en brutal och på ett underligt sätt fridfull död. 

När de hade en minnestund för personalen på gymnasiet var jag nog den enda som inte var där. Jag förklarade för min klass varför jag hade undervisning och de verkade förstå. Jag orkade bara inte gå och höra alla vackra ord som sas om pappa.

Sen gick det nog bara två dagar innan jag fick frågan om jag kunde ta över studierektorsjobbet.

Vilket jag gjorde.

En händelse som bitit sig fast i minnet är hur jag blev väckt av telefonen en eftermiddag när jag sov. Jag vet inte hur länge jag sovit men jag kommer ihåg känslan när jag vaknade.
Jag var totalt borta.
Jag visste inte vad som hände, vilken tid på dygnet det var eller var jag befann mig. 
Jag hann inte svara.

 

Mammas död var helt annorlunda.
Det var ett utdraget långsamt närmande mot döden. Frågan var bara hur lång tid det skulle ta.

Det började med tjocktarmscancer ungefär tre år före pappas död.
Under åtta år gick hon igenom ett antal operationer och varje gång väcktes hoppet innan det till slut slog sig på ryggraden och hon blev halvt förlamad.
Sista halvåret låg hon på lasarettet.
Vi bodde då i Linköping och jag åkte var och varannan helg hem och satt hos henne på dagarna.
Hon fick mycket smärtstillande och blev långsamt sämre och sämre. Tidsuppfattningen var borta och hon for mellan barndom och nutid när hon pratade. Ibland fick jag hålla i henne för att stoppa henne när hon försökte ta sig ur sängen.
Sista dagen jag satt hos henne var hon dålig och ganska orolig. Jag satt och höll henne i handen och kände att pulsen var ganska svag och ojämn. När jag kom morgonen därpå hade hon just dött.
De hade inte hunnit meddela mig men jag förstod det direkt när jag kom in genom dörren och såg henne.

Jag kommer ihåg en helt märklig tanke. "Då var det onödigt att ta med tidningarna jag tänkt läsa."

Hennes död var både sorg och lättnad. Att det äntligen var slut på hennes lidande. 
Samtidigt ett slags skam över att det kändes som att "det äntligen var över".

Hur är det då med dödens ständiga närvaro? 

 

 

Mer om längtan

Publicerad 2016-03-15 21:39:00 i Fria tankar,

Vad menar man egentligen med längtan

Kan man längta efter vad som helst?
Antagligen. Själva ordet säger inget om vad man längtar efter.
Visst kan man längta efter sånt som en viss årstid, semester efter något resultat men för mig är det skillnad på längtan och längtan

Jag har också längtat efter ledighet, att träffa mina barn eller att bli klar med någon uppgift men det är inte den sortens längtan jag syftar på nu.
Jag menar när jag varit så fylld av längtan efter något att det är en känsla som fyller hela mig. Ovillkorligt och totalt......
Om jag skulle ta fram några tillfällen när jag verkligen kommer ihåg att jag längtat efter något intensivt så handlar det i mitt liv mest om kvinnor.
Så jag borde ju skriva längtat efter någon.
Jag syftar inte på tonåren även om det kunde vara nog så känslomässigt längtansfullt.
Det behöver inte heller nödvändigtvis handla om kärleksrelationer. Det kan vara någon man helt enkelt tycker om vädigt mycket.
Kvinnor för den delen.
Det låter som om jag längtansfullt omgett mig med kvinnor i mitt liv men det är inte sant.
Det handlar om ett fåtal. En av dem blev min fru och mor till mina barn.

Jag menar en längtan som gör att man går runt och är fylld av något slags förväntan.
En nästan självplågande väntan på henne.
Som känns.
Som porlar fram i kroppen.
Hela tiden.  
Pulshöjningen och glädjeruset om man oväntat möts.
Lyckokänslan över att hon finns. För mig.
Att se blicken som säger att jag är omtyckt. Bekräftelsen på att hon känner samma sak.
Eller kanske att jag är älskad i vissa fall.

Hur kan man förklara den där gnagande, pirrande känslan av förväntan?
Den omedelbara totala glädjen när man ser kvinnan eller hör hennes röst.
Hur tankarna kan cirkulera runt den man längtar efter så snart man inte är upptagen med annat. Som en glädje.
Hur har hon det? 
Vad gör hon nu?
Kommer hon inte snart?
Tycker hon om mig? På riktigt?

Den sortens längtan är något mycket mer än att längta efter semester.
En längtan som kan göra att dagarna går antingen väldigt fort eller väldigt långsamt i väntan på nästa möte.
En längtan som ger morgondagen lite mer mening.
Även om det bara handlar om vänskap.

Jag är kanske lite för romantisk i mina minnen? Det är lätt att glömma alla besvikelser som ju också hänger ihop med längtan.
Att hoppas för mycket.
Missade chanser och misslyckade möten.

Längtan efter någon kan gå över från att vara en glädje till att bli en plåga.
När det inte (längre) är ömsesidigt. (Om det nånsin var det?)

Det kan ta tid att förvandla längtan till något annat.
Först kanske till saknad? Sorg?

Jag vet att för min del har det ibland också handlat om att undvika kontakt för att inte känna saknaden.
Så småningom blir det vad man än tror hanterbart och kan bli ett bra minne.
Kanske också en fortsatt vänskap.

Har man tur kanske det finns någon annan där ute att längta efter?

 

Mer?

Publicerad 2016-03-13 10:28:50 i Fria tankar,

Jag blev lite fundersam nu på morgonen. 
Av olika anledningar dök tankar om skrivandet upp.
Det gick väl som vanligt runt lite i huvudet medan jag startar upp dagen.

Vad ska jag skriva om?
Om jag alls ska fortsätta? Det kan bli en vana.
 
En sak är att jag har minst två gamla böcker till att klara av och jag lär väl läsa fler framöver.

Alla andra tankar var betydligt mer "riskabla".
Det första som dök upp var döden och känslor för döden.
Hur skriver man om det utan att bli väldigt personlig?
Jag vet att jag kan vara väldigt resonerande och se på personliga saker lite utifrån.
Numera bryr mig nog inte heller så mycket om vad andra vet om mig.
Eller tycker om mig.
De flesta jag möter ser bara utsidan och bryr sig ganska lite om mig som person.
Men det kanske inte direkt är rätt ställe att skriva om det?
 
Jag var tydligen väldigt allvarlig i sinnet nu i morse för andra ord som dök upp var 
livet (i motsats till döden kanske?)
längtan
ensamhet
vänskap (Ovänskap känns inte så aktuellt för mig. Jag lägger inte energi på att ha ovänner.)
 
Men vem har intresse av mina tankar om det?
Det blir oundvikligen ganska personligt.
 
Det är nog enklare att försöka skriva om det som dyker upp under dagarna. 

Eller det som mina barn vill veta mer om?
Mitt tidigare liv. 
Men det lär också bli ganska personligt.
Och ointressant om jag undviker alla "farligheter".

Är jag pessimist?

Publicerad 2016-03-12 23:36:00 i Mest om böcker,

Jag försöker beta av de böcker jag läst och en var ”Den lyckliga pessimisten” av Jan Bylund och Mattias Lundberg.
Den passade mig på något sätt.
Inte för att jag känner mig som väldig pessimist.
Min mor kallade mig nån gång för en obotlig optimist. Lite värmländsk kanske? Det ordnar sig?
Men ändå.
En hel del av vad de säger stämmer ganska bra med hur jag ser på saker och ting.

Först min sammanfattning av boken.
De hävdar att det är typiskt norrländskt att vara pessimist.
Pessimisten är en överlevare. Han förutsäger olyckor och motgångar och är förberedd på det värsta.
Människor förändras hela tiden och därför måste lösningarna ändra sig. Det finns inte en färdig lösning och det går aldrig att ha full kontroll.
Var skeptisk så blir du alltid positivt överraskad! 

Att jaga förändring?
Det kräver en aktiv insats enligt optimisten.
Men!
Förändringen kommer ändå även om vi inte gör något.
Att jaga förändring leder bara till att man hittar fel och brister i sitt liv.

En lycklig pessimist är skeptisk till mirakelkurer.
Det är bra att oroa sig. Man måste kunna hantera naturlig oro för att må bättre.

Optimister fokuserar på omedelbar lycka. Pessimisten har längre perspektiv.

Optimister med starkt ego underskattar andra. De kan inte tänka fel.
Vad händer om de tänker positivt och ändå misslyckas?
Pessimisten är ärlig och har låga förväntningar. Ingen är perfekt.

Pessimisten lär och ser framåt för att undvika att göra om misstagen. Han förutser vad som kan hända och skiljer på tanke och handling. Det värsta inträffar sällan och det är skönt när det inte sker.
Det gäller att ha självkänsla och självinsikt så att man inser sina begränsningar.

För optimisten är självkänslan i sig nyckeln till framgång.
Självkänsla nu!
Lev i nuet!
Nutidismen: Framtiden är nu!

Tyvärr går nuet över så det är kortsiktigt att fokusera på nuet.
Allt hänger ihop. Dåtid - nutid - framtid.
Nu kräver ständig omfokusering. Nuet flyttar sig. Det ordnar sig inte!

Genom att fördröja belöningen ger du framtiden större betydelse än nuet.
Jaga inte hela tiden förbättring och omedelbar belöning.
Det är aldrig för sent att ge upp!
Nöj dig med tillräckligt bra. Jakten på perfektion och rädslan för att göra fel gör att vi missar vad vi lyckats med. Som pessimist är du lycklig för att du har koll på läget och är förberedd på det värsta. Du vet vad du behärskar och uppskattar framgången mer när den kommer.

För min egen del?

Jag fick en gång en tavla med orden: ”Det ordnar sig alltid bara man tar det lugnt.”
Det är ju ganska optimistiskt uttryckt och det skulle väl på något sätt vara typiskt för mig ansåg mina närstående på den tiden.
Det är nog sant att jag inte brukar hetsa upp mig i onödan och i grunden ser ganska optimistiskt på tillvaron.

Pessimismen då?
Det som jag tycker stämmer på mig när det gäller pessimismen är att jag nästan alltid är beredd på det värsta. Det är inte så att jag förväntar mig att det ska gå åt skogen men jag blir sällan överraskad när det händer något jag inte räknat med. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att jag mer eller mindre omedvetet  går igenom alla alternativ när jag gör något. 

Vad kan hända om ……?

Jag kan inte säga att jag medvetet analyserar vad som kan hända men jag vet att jag oftast inte behöver tänka efter om något oförutsett händer. Det finns redan förberett någonstans inom mig. 

Det kanske är något slags oro som gör att jag hela tiden är förberedd?

Medfödd eller förvärvad pessimism?

I så fall får jag väl vara glad för att jag ändå tror på att ”Det ordnar sig med tiden.” Eller?!

Dags att sluta med ett citat som jag kan hålla med om:
Ta inte livet för allvarligt. Du kommer ändå inte levande ifrån det.”

Om skrivande

Publicerad 2016-03-12 10:12:40 i Fria tankar,

Det är underligt hur det här att sitta och skriva påverkar mig.
Jag inser att det är lätt att hamna i tankar om själva skrivandet snarare än tankar om det jag skriver om.
Skrivandet i sig kan bli ändamålet för skrivandet.

Undrar om det är så för författare?
Att lusten att skriva gör att de hittar något att skriva om.

Jag får nog passa mig.

Mer tankar om personlighet.

Publicerad 2016-03-11 23:29:55 i Fria tankar,

Vad är det man visar upp för människor?
Är det en person som passar in i sammanhanget eller visar man ”sin rätta sida”?
Spelar inte alla något slags roll mer eller mindre medvetet?
Särskilt när man inte känner sig helt bekväm med omgivningen?
Om man verkligen ska visa vem man är offrar man ju en del av sin integritet på ett sätt som man kanske inte vill?
 
Sen är ju frågan vad jag menar med ”visa vem man är”.
Att öppna sig oskyddad mot någon annan kräver en tillit som inte många kan få.
Det måste vara en älskad person eller någon man vet att man kan lita på vad som än händer.

Frågan är hur bra jag själv är på att dölja min personlighet för andra?
Eller gömma mig om man vill uttrycka det så.
Vill jag det?
Åtminstone delvis.

Det är nog inte många som vet hur jag ”egentligen är”.
De flesta säger att jag är snäll – kanske för snäll, att jag är hjälpsam, löser problem osv.
När jag säger att jag nog är rätt blyg och kan känna mig ganska osocial håller de inte med utan protesterar.
”Det märks inte.”
”Du har väl inga problem med att umgås.”
Det visar som jag ser det bara att jag tränat upp visa sidor så att jag kan hantera mig själv så att andra inte märker hur jag känner det eller hur jag mår.

Jag tvingar mig medvetet till att göra saker som tar emot för att inte fastna i mitt liv.
Ganska ofta handlar det om att umgås på olika sätt.
När jag väl gett mig in i situationen kan jag oftast hantera det. Problemet är att komma dit.
Dans är ett sätt för mig att umgås utan krav men även där tvingar jag iväg mig själv ibland.

Sen är ju frågan hur fast jag är i min personlighet?
Är jag samma person nu som när jag gick ur gymnasiet?
Bara delvis skulle jag påstå om jag själv skulle försöka se på mig.
Vissa egenskaper har jag nog fått som arv. Både rent biologiskt och under uppväxten. Att vara äldst av sex syskon är väl en av de saker som säkert påverkat mig en hel del.
Jag kan utan problem hitta händelser senare i livet som jag vet påverkat mig och fått mig att bli en något annorlunda person.
Hur mycket av det som märks utåt vet jag däremot inte.
Utan närmare detaljer kan jag peka ut några av de händelser som påverkat mig mest:
Att det tog mig över tio år att få göra vapenfri tjänst.
Att komma hem efter det och direkt hamna i pappas olycka – död och ta över hans arbete.
Att få uppleva kärlek och giftermål.
Att få dessa barn. Alla unika.
Skilsmässa.
Att överleva två hjärtinfarkter.

Jag ska fundera på hur det och annat påverkat mig.

En sak jag vet är att efter den sista (?) hjärtinfarkten bestämde jag mig för att försöka vara mer rak mot människor runt mig och inte gömma mig så mycket. Mindre allmänt prat och kanske visa mer av vad jag tycker och känner.
Hur det lyckats vet jag inte men det är tydligt att många blir förvånade om de får ett personligare svar än de räknat med.  
 

Personlighet?

Publicerad 2016-03-11 16:12:46 i Fria tankar,

Hur är det med någons ”personlighet”?
Är den medfödd? Eller förvärvas den och ändras hela tiden under livet?
Finns det något som är utmärkande för en viss person eller varierar det med omständigheterna?
 
Jag har varit med om flera personlighetstester och har varje gång ifrågasatt vad det egentligen är de kommer fram till. Beroende på hur jag väljer att svara har jag blivit klassad som allt från ”chefsämne” till något helt annat på samma test.
Men jag kanske har multipla personligheter?
Det jag vet är att jag beter mig helt olika beroende på vilken roll jag har. Som chef, lärare, förälder osv har jag inte samma uppgifter och hanterar situationerna på olika sätt.
Det gäller väl alla?
Då säger många att man har en viss personlighet i grunden som är genomgående oberoende av vad man håller på med.
Kanske det.
Hur vet man vilken det är i så fall?
Och spelar det någon roll om man vet det?

Jag vet att jag kan ta olika roller om jag har lust och jag kan i viss mån distansera mig från mina egna åsikter när det behövs.
I en diskussion kan jag ibland välja att ta upp olika saker bara för att jag tycker det måste diskuteras oberoende av vad jag själv tycker.
Bara för att jag anser att de är viktiga.
Många tror då att jag anser det ena eller andra och har svårt att skilja sakfrågorna från mig som person.
Varför det nu skulle vara viktigt för sakfrågan att veta vad min personliga åsikt är?
I andra fall handlar det kanske just om min åsikt och då är det annorlunda.

Men åter till ursprungsfrågan.
Jag tror inte på enbart arv när det gäller personliga egenskaper.
Har jag en grundpersonlighet som jag fått från mina föräldrar och av min uppväxt?
Vilken är den i så fall?
Hur skulle de som känner mig beskriva mig?
Eller beskriva hur jag är?
 
Har den ändrats?

Vill jag veta det?

Omval i livet

Publicerad 2016-03-10 23:28:00 i Mest om böcker,

Jag läste för ett bra tag sen en bok av Anna Iwarsson:
Omval– Hur du väljer om ditt liv och din karriär (innan någon annan gör det åt dig).
Jag ska försöka samanfatta vad jag tänkte om boken då men det blir nog en del annorlunda än om jag skrivit direkt när jag läste den.

Boken tillhör självhlälpskategorin och går ut på att man bör se på sitt liv med jämna mellanrum och själv bestämma hur man vill att det ska förändras framöver. Ganska affärsmässigt och metodiskt går hon igenom hur hon varje år analyserar sin situation och vad hon är nöjd eller mindre nöjd med.

Utgångspunkten är att livet har olika faser och ibland känns det inte riktigt bra.
Då kan man göra tre val:
- fortsätta på samma sätt som nu,
- fortsätta som nu med mindre förändringar
- göra något helt nytt. En radikal förändring.

Det viktiga är att man gör ett medvetet val.
För att kunna göra det behöver man bestämma vem man vill vara och vad man vill göra. Det kräver en hel del tankar och måste få ta tid.
Hon delar in arbetsgången i flera steg.

Förberedelse
Skriv ner, notera, dokumentera tankar.
Vad är det som gör mig frustrerad? Sedan hur länge?
Fokusera på mig själv. Varför vill jag ändra mitt liv? Var, när, hur tänker jag bäst?
Jag ska inte bort från något utan till något.
Bestäm en plan och ett startdatum.

Självutvärdering
Hur upplever jag min livssituation? Vill jag bara bort från något eller främst hitta något annat?
Vad är jag bra på? Vilken nytta har det för mig?
Gör ett tårtdiagram över hur min tid fördelas mellan arbete, fritid, familj  …
Fundera på helheten och gör ett nytt diagram där du ökar och minskar de olika tårtbitarna till ett önskat läge.
Fundera och gör efter en tid ett tredje mer realistiskt diagram.
Vilka möjligheter har jag att ändra min situation? Begränsningar just nu? Vilka nya förväntningar har jag på mig själv?  
Se på cirkeln. Vilka talanger har jag? Finns det något gemensamt i de olika delarna?

Framtiden
Dags att se framåt. Vilka livsdrömmar hade jag som ung? Hade jag några mål?
Låt tiden gå och låt tankarna flyga.
Skriv ner. Har jag lyckats? Är det något kvar att genomföra?
Gå vidare mot nya utmaningar och tänk tvärtom!
Gå tillbaks till drömmarna och målen. Gäller de än?

Möjligheter
Hur ser de konkreta möjligheterna ut? Vad möter jag för motstånd? Yttre faktorer som påverkar?
Ska jag förvalta-förädla det jag har eller ska jag förändra-förbättra det?
Vilka förväntningar och krav har jag på mig själv?

Gå tillbaks och se på allt jag gjort hittills.
Vilka konkreta vägval står jag inför?
Vad innebär dessa möjligheter för mig och min omgivning?
Hur påverkar det mig? Finns det hinder eller begränsningar?
Fantasi eller verklighet? Vilka konsekvenser för det för mig och andra?

Omvalet
Betrakta det som ett träningsläger.
Se på situationen. Ta hand om tvivel.
Vänta om det behövs eller gör eventuellt om och analysera igen.

Annars – avslut
Träna på det nya.
Vad har jag lärt mig om mig själv? Nya insikter?
Hur ser jag om jag blir nöjd?
Kan jag hitta sammanhang där jag blir mer inspirerad?

För min egen del måste jag säga att jag får problem med den här metoden redan när det gäller vilka mål och framtidsdrömmar jag hade som ung.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin haft några tydliga mål med mitt liv.
Har man det? Jag kanske är ett undantag?
Jag visste att jag inte ville bli lärare. 
Ändå läste jag på högskolan tre år direkt efter gymnasiet. Omotiverad och en tenta kvar i kvantfysik.
Jag fastnade i över tio år i en kamp för vapenfri tjänst som påverkade mig en hel del med domar, fängelse och annat. Lärorikt på sitt sätt men ganska tungt på andra sätt.
Det blev mycket bilar och elektronik ett tag. Rally och bilsport.

Så småningom mer studier, lärarvik ….
Så jag kan inte säga att jag arbetade mot något mål jag satt upp eller styrde i en viss riktning.

Samma med familjelivet. Inga planer.
Jag tänkte inte så mycket på det men runt 30 nånstans insåg jag att jag nog någonstans i det undermedvetna ”räknat med” att jag i den åldern skulle haft en egen familj.
Hur nu det skulle gått till med det liv jag levde? Allt annat hade gjort att åren flutit på.

Sen gjorde jag nog faktiskt några medvetna val och omval som ledde till att jag fullföljde utbildningen till gymnasielärare, fru, barn, mer utbildning, husbygge mm.

Inte vid något av de tillfällen jag gjort större förändringar i mitt liv har jag använt någon speciell metod för att bestämma hur jag ska göra. Däremot är jag nog ganska bra på att analysera (kanske även analysera sönder) vilka alternativ jag har och vad det leder till.
Jag vet jag gör när jag bestämmer mig och står för mina beslut.
Men!
Blir det fel går det alltid att ändra.

Ett omval med andra ord.

 

Forsatt kommentar till Omstart

Publicerad 2016-03-09 22:22:00 i Mest om böcker,

Om böckerna ”Samtalsmetodik” av Anders Engquist och ”Sluta älta och grubbla” av Olle Wadström.

Jag kommenterade aldrig färdigt böckerna och det blir en del upprepningar. 

Boken om ältande:
Om man har en tendens att älta sina problem eller ägna sig åt grubblerier hjälper det inte att försöka hitta förklaringar eller trösta sig själv. Det är mycket bättre att tänka tankarna fullt ut. Wadström säger att tröstetankar fungerar som betingning och förlänger och förvärrar ältandet.
Tröstetankarna kan vara av många slag och det gäller att känna igen dem. De kan vara logiskt motbevisande, historiemanipulerande (tänk om …), revansch, önsketankar (dagdrömmar) eller förklaringar (varför?).  
Om man inte slutar med tröstetankarna kommer olusttankarna att förstärkas och det blir en kedja av händelser som gör att ältandet förvärras. Ren betingning.

Hur löser man det då?
Man kan chansa på att det löser sig.
Man kan acceptera att det värsta kan vara möjligt och tillåta sig att må dåligt.
Fatalism. Det går ändå inte att påverka.
Se tanken som en tanke. Sann eller osann? Spelar ingen roll.
Medveten närvaro i meningen att man medvetet betraktar det olustiga här och nu.

För alla alternativ gäller att man måste stå ut med att leva med olusttankarna så kommer de att minska med tiden. Det går inte att både slåss mot tankarna och försonas med dem.

Han sammanfattade det i en bön:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
ge mig mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Jag kan hålla med om det även om det inte formuleras som en bön.

Engquist skriver om hur man bör genomföra samtal. Han menar att det för alla samtal är viktigt att definiera syftet med samtalet. Man ska vara medveten om att de som deltar i samtalet strävar efter kontroll över situationen och vill att det ska leda till någon form av utveckling. De söker också någon form av bekräftelse.
Beroende på syftet kan samtal vara kartläggande, motiverande, problemlösande, stödjande och behandlande. De termerna hör väl mest hemma i terapivärlden även om många vanliga samtal också går att klassa in under nån av de rubrikerna.
Han diskuterar strategi och taktik för ett bra samtal men jag går inte in på hur han beskriver det.

Han beskriver kunskapsutvecklingen som:
Omedveten inkompetens - medveten inkompetens - medveten kompetens - omedveten kompetens.
Med andra ord: Det börjar med att man tror att man kan något men det blir fel och man har ingen aning om varför eller ens att det är fel. När man blir medveten om sin inkompetens kan man gå vidare och till slut kanske man nått stadiet då man gör rätt utan att behöva tänka på det.
Den beskrivningen kan gälla för all utveckling som jag ser det.

Slutsatsen för min del är att det behövs kunskap men också empati och inlevelse för givande samtal med sina medmänniskor.
(Var hamnar vanligt slöpratande som mest är umgänge?)

Vad fick jag då ut av dessa böcker?
Jag kan konstatera att de inte var vad jag var ute efter även om de på sitt sätt var intressanta.
Som jag redan sagt verkar författarna vara överens om att frågan ”Varför” sällan leder framåt i ett samtal. Den leder oftast till olika försök till bortförklaringar eller helt enkelt till tystnad. 
Orden ”Vad?”, ”Hur?” eller ”Vad menar du med det?” öppnar på ett helt annat sätt upp för fortsatt samtal. 

Sen är det en helt annan sak att man aldrig ska tro att man helt objektivt kan förstå vad någon annan menar eller känner men ett bra samtal kan vara en bit på vägen.

När det gäller grubblerier får man skilja på det ältande/grubblande som gäller mer vardagliga saker och det som leder till tröstlöst ältande av tankar som inte går att finna en lösning på.
Vardagliga beslut går oftast att reda ut genom att analysera vilka alternativ man har. Problemet är väl att bestämma vad man tycker är viktigast även om man vägt för- och nackdelar mot varandra.
Har man fastnat i ett ältande gäller det ”bara” att acceptera att det är olösbart och gå vidare.

Som mycket annat i livet?
Det är historia.
Se framåt!
Tillsammans och i samtal med andra.

Om lycka

Publicerad 2016-03-08 23:45:15 i Fria tankar,

Hur definierar man lycka?

Jag sökte på Wikipedia och några lösryckta avsnitt säger:
Lycka är en känsla av varaktigt välbehag. Lycka är ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses. Exempel på några faktorer som har långvarig effekt för hur lyckliga vi känner oss är personlig status och respekt från andra människor samt att ha ett fördelaktigt utseende. En majoritet av befolkningen anser sig vara lyckliga. Något som kan tyckas lite motsägelsefullt är att de flesta även tror sig vara lyckligare än de flesta andra.
Lycka kan identifieras med känslor som sinnesro, glädje, njutning, välbehag, etc.
Lycka är något man finner i sig själv, genom att vara nöjd över den man är. 

Vart tog känslan vägen?
Jag kan möjligen hålla med om den beskrivningen för ”vardagslycka”. Att man är tillfreds med livet.
För mig är lycka något mycket mer.
Lycka för mig hör ihop med speciella tillfällen. Det kan vara något jag lyckats med men de viktiga gångerna är alltid något som har med relationer att göra på något sätt.

Om jag skulle välja några tillfällen i mitt liv där jag känt vad jag menar med verklig lycka så skulle det bli när mina barn föddes. En lång väntan fylld av förväntningar blandat med lite rädsla att allt inte ska gå bra var över.

Vårt barn är fött och allt gick bra. 
Det går inte att beskriva lyckan av att hålla en nyfödd dotter eller son i sina armar. Inte med ord.
Om orden ”fylld av kärlek” betyder något så var det vad jag kände då.
Både till henne som födde vårt barn och till denna nya lilla människa.
Jag kan inte förklara den stilla bubblande lyckokänslan. Ett ögonblick i mitt liv som har sitt eget skimmer som jag inte glömmer. Att veta att jag delar det med kvinnan som trött ser på mig och barnet i mina armar.
Fridfullt.
Något mer gemensamt än ett barn kan jag inte tänka mig.

I samma ögonblick vet jag att jag utan att tveka skulle vara beredd att riskera mitt liv för dessa två människor.
Det vetskapen är också ett slags lycka.

Längtan eller saknad?

Publicerad 2016-03-08 20:04:11 i Fria tankar,

Jag har funderat lite på skillnaden mellan orden längtan och saknad.

Vad är positivt eller negativt?
Saknad betraktas väl ofta som något negativt i den meningen att det är något man inte fått av det man vill ha? Och kanske inte heller tror att man kan få?
Men att något saknas betyder inte nödvändigtvis att man känner saknad?
Om man saknar problem i sitt liv? Känner man saknad då?

Längtan betraktas väl å andra sidan oftast som något positivt. Man vill ha någon eller något som ska göra livet bättre på något sätt. Man ser fram mot något. Vår, värme, semester, kärlek  …..

Men man kan väl längta efter det man saknar?
Man kan kanske längta efter problem om livet är för enformigt?

Vad är saknad eller längtan för mig?
Jag är nog ganska defensiv och försöker att inte gå att längta för mycket efter saker för att slippa bli besviken.
Om jag ska säga att jag känner längtan efter något så har det väldigt lite med yttre saker att göra. Det handlar på olika sätt om personer jag bryr mig om.
En sak jag kan känna saknad efter är att vakna på morgonen och veta att det finns någon bredvid mig Någon man kan säga god morgon till. Känslan att veta att jag bryr mig om den personen och denna någon också bryr sig om mig.
Den känslan är ett positivt minne men om jag känner alltför mycket längtan efter det så blir det snarast negativt.

Så då är jag tillbaks där jag började.
 

Personlighetsklyvning eller överjag?

Publicerad 2016-03-06 23:06:00 i Fria tankar,

Kan man bete sig som flera personer samtidigt? 

Det verkar så för min del.

I alla fall tankemässigt.

Eller handlar det om något slags personlighetsklyvning?
Ibland upplever jag mig som två olika personer på samma gång.

Tydligast har jag märkt det när det handlar om lite mer dramatiska händelser som mindre eller större olyckor t ex.

Den synliga delen av mig gör saker.
Pratar, tröstar, tvättar sår, ger konstgjord andning eller vad det nu har handlat om i olika sammanhang.

Samtidigt är jag helt medveten om att en annan del av mig övervakar vad jag gör.
En del av mina tankar är helt frikopplade från själva handlingen jag håller på med och funderar på om jag gör rätt och planerar vad jag ska göra i nästa steg. Den delen av mitt medvetande har hittills alltid varit väldigt rationell och iskall när det gällt något viktigt.

Jag har fungerat oberoende av hur upprörd jag varit på andra sätt.

Egentligen är jag nog ganska blödig och känslosam men på något sätt kan jag hålla tillbaks de tankarna när jag måste göra något åt situationen.

Det är nästan som om jag har ett ”överjag” som kontrollerar mina handlingar och ser till att jag beter mig på rätt sätt. Kalkylerar och räknar ut resultaten av handlingarna så att det inte ska bli fel. De tankarna går väldigt fort när det behövs.

Men det kanske är så för alla?

 

Omstart?

Publicerad 2016-03-02 00:12:00 i Mest om böcker,

Det kanske är dags att börja skriva lite igen?

Varför?
Mest för att rensa ut lite tankar och se om det kan leda till en ny syn på saker och ting. Byte av referensramar kanske? Paradigmer.
Den direkta orsaken är att jag håller på och röjer bland papper och annat och har hittat anteckningar från sex-sju böcker som jag läst.
Som jag aldrig skrivit klart så det kanske är dags.
Det är ett bra tag sedan det skrevs så det blir nog inte helt lätt att formulera klart de tankarna.
Å andra sidan kanske det har klarnat lite när tiden gått?
Men jag får nog börja med något nyare.
Det senaste halvåret har jag läst ungefär en bok i veckan. Långa perioder har det mest varit romaner/deckare men jag kommer att hålla mig till de mer ”allvarliga” böckerna.
Så för att komma igång börjar jag med något kort om de två senaste jag läst.

Något underligt intresse fick mig att låna böckerna ”Samtalsmetodik” av Anders Engquist och ”Sluta älta och grubbla” av Olle Wadström. Främsta anledningen var nog att de stod bland nya böcker på biblioteket. Jag kontrolläste inte så noga men insåg sen att båda egentligen handlade om olika typer av terapi.
Utan att gå in på några detaljer verkar författarna vara överens om att frågan ”Varför” sällan leder framåt i ett samtal. Den leder oftast till olika försök till bortförklaringar eller helt enkelt till tystnad.
Orden ”Vad?”, ”Hur?” eller ”Vad menar du med det?” öppnar på ett helt annat sätt upp för fortsatt samtal.

Sen är det en helt annan sak att man aldrig ska tro att man helt objektivt kan förstå vad någon annan menar eller känner men ett bra samtal kan vara en bit på vägen.

Om man har en tendens att älta sina problem eller ägna sig åt grubblerier hjälper det inte att försöka hitta förklaringar eller trösta sig själv. Det är mycket bättre att tänka tankarna fullt ut.
"Vad är det värsta som kan hända?"
"Och vad händer då?"
Var beredd på det värsta så blir allt annat bättre.

Fortsättning följer

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en nybliven pensionär som slöskriver på lediga stunder. Oftast mitt i natten.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela