peterrojder.blogg.se

my world

Ännu en dag

Publicerad 2017-03-30 00:07:37 i Lite för personligt,

Ibland känns det bara så.
Ännu en dag.
Som gick.
Bara ännu en att lägga till handlingarna?
Förbi utan att egentligen märkas?
Tror inte det. Det blir nog en dag att komma ihåg.
En väntan på besked som tog slut. Så den oron fick ett slags avslut.
Besked ja. Ganska klart.
Både dåligt och på sitt sätt ganska bra men trots allt inte det man ville få.
Nya funderingar och många minnen som dyker upp. 
Men jag brukar väl vara ganska bra på att hantera tankar?

Vad gör minnet med minnen?

Publicerad 2017-03-08 23:23:19 i Lite för personligt,

Minnen eller minnet? Frågan är hur mycket det ändras av tid och omständigheter?

Ibland kommer jag ihåg enskilda saker i detalj och i andra sammanhang är det betydligt luddigare. På något sätt hänger det väl ihop med sinnesstämningen runt händelsen?
Eller rensar man bort sånt som på något sätt känns som oviktigt just då?
Det är ändå märkligt hur detaljerade vissa minnen är samtidigt som annat kan vara betydligt rörigare.
Saker som på något sätt varit avgörande borde man väl komma ihåg bättre?

För ett tag sedan var det 30 år sedan mamma dog och då dök det upp en hel del minnen som var väldigt tydliga. Jag började fundera lite på varför jag kom ihåg vissa saker och för att delvis bli av med tankarna skrev jag ner dem.
Sista halvåret var hon delvis förlamad. Det var en långsam färd där hon blev sämre och sämre och de flesta helgerna åkte vi hem till Värmland och jag satt hos henne på lasarettet. Större delen av tiden var jag mest sällskap för alla smärtstillande mediciner gjorde henne ganska förvirrad.
Sista helgen skulle jag som vanligt skulle sitta hos henne och jag åkte dit på fredag eftermiddag. Hon var ganska dålig och halvsov mest. Jag försökte läsa en del men hon var ganska orolig och jag satt mest och höll henne i handen. Pulsen var väldigt svag och ojämn och flera gånger trodde jag hon höll på att dö. När Ebbe kom var hon ganska vaken och jag åkte till V:a Ä för att sova ett tag.
På lördag morgon åkte jag in till Karlstad igen. Direkt när jag kom in genom dörren såg jag att hon var död. Ebbe sa att hon dött för ungefär en halvtimme sen och att han hade ringt mina syskon. Mig hade han inte fått tag på.
Det är underligt vilka tankar som far genom huvudet och vad man kommer ihåg.
Jag vet att en tanke som for genom huvudet var att det ju var onödigt att jag tagit med så många tidningar att läsa nu när hon dött.
Också en tanke att få just då.
Och varför kommer jag ihåg den?
Kanske för att den kändes fel? Den dök upp samtidigt som tankarna var fyllda av en blandning av sorg och en viss nästan skamsen lättnad över att det var över.
På vägen hem började vi prata om hur vi skulle göra med allt praktiskt och jag minns att jag insåg att jag var lite tankspridd. ”Det ska jag prata med mamma om” dök upp även om jag snabbt kom på vad jag tänkte. Den tanken dök upp åtskilliga gånger även senare.

En helt annan period i mitt liv som jag funderat en del på är tiden runt skilsmässan.
Jag har insett att jag nog då var ganska störd på ett helt annat sätt. Även då finns det en hel del som jag skulle kunna återge ganska detaljerat men mycket är lite av ett töcken. Jag vet att min tidsuppfattning och en del annat inte riktigt stämmer med verkligheten. Datum och annat går ju att kontrollera och det är ganska mycket under en period då som jag kan se att jag nog delvis ”levde i en annan tid”.

Minnet kanske lever lite av sitt eget liv när det gäller vad som blir minnen?
Det sägs ju att varje gång man återskapar något i minnet något så ändras det en aning så i slutänden kanske det bara blir kvar ……… vad? 

Dags att sluta arbeta?

Publicerad 2016-10-11 23:58:29 i Fria tankar, Lite för personligt,

I fredags var jag beordrad att ta upp vårens kurser vid vårt ämnesmöte. Vi skulle diskutera hur kursansvar m.m. skulle kunna se ut.
Det gick väl på sitt sätt ganska bra men vi kunde konstatera att vi inte räcker till. Det saknas personer och läget är snarast värre än förra året trots en nyanställd lärare. Då räknade vi ändå med att de pensionärer som hjälp till de senaste åren ställer upp igen och de har inte fått frågan än.
I våras blev vi lovade att rekryteringen av ytterligare en lärare skulle påbörjas men inget har hänt än så länge. 
Så det ser inte ljust ut.
I min sammanfattning av mötet konstaterade jag också att jag är på väg att sluta och tänker arbeta mindre framöver.
Reaktionen blev att ansvaret för att ordna situationen läggs över på oss och att jag inte ska "hota" med att sluta. Innan jag gett besked om att jag ska sluta kan jag lika gärna låta bli att nämna det var i princip beskedet.
Så nu har jag gett besked.
I en kommentar som jag skickade till alla berörda skrev jag att det inte var ett hot utan ett konstaterande av läget för min del. Jag kommer att arbeta mindre och kommer att sluta vid lämpligt tillfälle. Planerna på att arbeta till 67 gäller inte längre.
Datum inte bestämt men jag kan tänka mig att sluta ganska snart.
Det är egentligen inget nytt. 
Jag har förvarnat länge och försökt framföra att rekrytering behövs men att jag tänkt arbeta kvar ett tag. Det är ganska roligt med studenter och arbetet har känts ganska bra. Pengar går alltid åt så visst kan jag tänka mig att fortsätta ett tag på deltid.
Det som är nytt är att jag reagerade på ord som "meningslösa hot". Att nämna att jag kommer att sluta är tydligen meningslöst så länge jag inte faktiskt säger att jag ska sluta.
Eller kanske snarare när jag ska sluta.
Om de vill att jag ska ge ett datum kan de få ett när som helst.
Troligen tidigare än de vill för jag känner mig lite trött på hela situationen. Motivationen tryter känner jag.
Just nu känns det lämpligt att sluta under våren någon gång. Jag avvaktar lite och ser vad jag eventuellt förväntas göra under våren om jag är kvar innan jag bestämmer mig för något datum.
 
Något att se fram emot?
Tid att göra annat?
Det finns hur mycket som helst att göra. Det gäller bara att bestämma sig för vad.
Gärna också nån lagom syssla som ger lite inkomst.
 
 

Värk och reaktioner

Publicerad 2016-05-26 21:35:06 i Lite för personligt,

Det är lite underligt det här med olika reaktioner på värk.
Jag har haft ont både här och där vid olika tillfällen. Olika sorters smärta, olika länge och med helt olika upplevelser.
Vad är värst?
Minnet luras säkert men största akuta smärtan hittills får nog njurstensanfallet stå för tätt följt av andra hjärtinfarkten. Att de får första och andraplatsen går nog att diskutera för det har säkert gjort lika ont vid andra tillfällen när jag skadat mig på olika sätt men då det har varit betydligt kortare tid och jag visste orsaken.
Sen var det en väsentlig skillnad mellan de två tillfällena.
Hjärtinfarkten kändes total på ett sätt som jag inte kan förklara men det är en speciell känsla när hjärtat stannar. Jag var väldigt medveten om att "det var nära" så att säga.
Njurstensanfallet gjorde bara löjligt ont. Det kändes på något sätt inte farligt.
Ändå måste jag nog säga att jag tycker den värk jag av och till har i ryggen och nu sedan en längre tid i axlarna på ett sätt är värre.
Känslan är i alla fall värre.
Lite mer "går det aldrig över".
Smärtupplevelsen i sig är inte i närheten så det måste bero på något annat.
Kan det bero på att det fiinns där och påverkar livet mest hela tiden?
Eller kanske snarare att det inte går att veta om det går över? Det börjar bli några år nu och verkar långsamt bli värre med tiden.
Värken i sig kan jag stå ut med. Den kommer och går och även om det gör rejält ont då och då går det att hantera. Förträng och ignorera.
Det är nog mest att det finns där och gör sig påmint i stort sett hela tiden och ofta är värst när jag ska sova.
Det kanske är mer rätt att säga att jag märker det mer när jag inte håller på med något?
Så alternativet kanske är att vara sysselsatt helat tiden?
Tills jag somnar av "utmattning"?
 
Åtgärder?
Jag har varit hos sjukgymnast och fått övningar. Min läkare vet om problemet sen länge.
Sjukgymnasten gav mig fler och delvis nya övningar nu i veckan och säger att jag ska vara noga med hållningen. (Särskilt när jag sitter vid datorn kanske?)
Läkaren tycker jag ska testa igen med att inte ta statiner ett tag och se om värken minskar. Det kan vara en biverkan. Jag har provat det tidigare och tyckte det blev bättre då.
Risk för hjärtinfarkt eller värk? 
Det kanske blir valet jag måste göra.
Om man nu tror på kolesterols för- och nackdelar.
Enda slutsatsen jusr nu är att jag skulle vilja veta vad värken beror på.

Som vanligt mest för att kunna göra något slags prognos.
Är det något som kommer med åldrandet?
I så fall kvittar det vad jag gör för yngre blir jag inte.
 

Tankar om min egen död?

Publicerad 2016-03-17 15:50:00 i Lite för personligt,

Det här får avsluta "dödstemat".

De flesta har väl tankar runt liv och död på olika sätt då och då under livets gång.
Första gången jag själv kan påminna mig att jag mer påtagligt och konkret tänkte på min egen död var i samband med min mångåriga kamp för att få vapenfri tjänst.

Tankarna började nog med alla bilder från Vietnam när jag gick på gymnasiet.
Jag mönstrade på vanligt sätt och blev uttagen till sambandsplutonchef.
Beslutet att söka vapenfri tjänst blev på något sätt oåterkalleligt när jag senare läste en artikel om att någon ingenjör i USA fått pris för förslaget att blanda in glassplitter i minor och bomber.
För att göra det svårare för läkare att rädda skadade.
Sant eller inte?
Inte vet jag.
Men då kände jag bara att jag inte kunde ställa upp på den människosynen.
Så jag sökte vapenfri tjänst på etiska grunder. Alternativet för mig då var totalvägran men att ta hand om civilbefolkningen på olika sätt kunde jag acceptera.
Redan från början visste jag att chanserna var små och att de flesta fick avslag som sökte på etiska skäl.
Religiösa skäl behandlades annorlunda men jag kunde med gott samvete inte söka med det som motiv.

Så karusellen började.

Under de första åren läste jag på högskolan och startade mitt företag.
Ansökan följdes av utredning, avslag, inkallelse, vägran, polisutredning, dom och fängelse. Allt flöt på enligt fastställda rutiner. En kul (?) detalj är att polisutredningen då sköttes av våldsroteln.

Domen på en månads fängelse var given från början. 
Ändå fortsatte jag efter första fängelsevistelsen och räknade med att dömas till 10 månader totalt. Det brukade bli flera inkallelser och normalt dömdes man första gången till 1 månad och följande gånger till 2, 3 och 4 månader. Det var standardstraffen då. Sen brukade inkallelserna upphöra.
Lagen ändrades och jag gjorde en ny ansökning när jag blev inkallad nästa gång.
Jag blev utredd igen. Ny inkallelse. Ny ansökan …
Flera gånger.
Tiden gick.
Väntan. Att hela tiden gå och inte veta när nästa inkallelse skulle komma kändes nästan som medveten psykisk tortyr.

Nånstans runt 25-årsåldern kände jag mig ganska desperat och var antagligen också lite deprimerad av att det aldrig verkade ta slut trots flera lagändringar.
En viss ilska också kanske?
Olika tankar på hur jag skulle kunna protestera började dyka upp.
Skulle det göra någon nytta kunde det ju inte handla bara om mig utan om hur alla etiska vapenvägrare behandlades. Amnesty ansåg att "vi" var politiska fångar.
Jag såg behandlingen som ett lagbrott så det gällde att få media och allmänhet att reagera.
En tanke som bet sig fast ett tag var offentligt självmord.
Jag kommer ihåg hur tankarna gick:
Munkarna i Vietnam brände sig levande. Var det ett alternativ?
Skulle jag klara att sitta still?
Vad använder man som bränsle? Det måste ju brinna ganska länge.
Hur hindrar man åskådare att ingripa om man lockat dit journalister och andra? Eldring runt?
Vad väcker mest uppmärksamhet?
Är offentlig hängning utanför Länsstyrelsen bättre?

I efterhand har jag insett att det nog är lite farligt när tankarna övergår från att inte handla om om något ska göras utan hur det ska göras.

Men tankarna gick aldrig längre än så.
Tankarna på att dö var inte det som stoppade mig utan jag insåg att jag inte ville utsätta mina närmaste för något sånt.
De skulle aldrig förstå.
Särskilt inte mamma. Hon skulle ta på sig skulden till min död.

Det var nog första gången som jag kände att jag resonerade om min egen död som om det var en händelse vilken som helst.
Som en realitet.
Något som kunde hända.
Inte för att jag varit omedveten om att jag kunde dö tidigare men sedan dess har döden på ett sätt alltid varit närvarande i mitt liv.

Jag började under tiden studera igen och läste förutom tekniska ämnen religion och psykologi innan jag gjorde klar min lärarutbildning.
På vägen blev jag dömd till böter efter ytterligare en ordervägran. I domen stod det att att domstolen förutsatte att jag skulle få vapenfri tjänst vid en ny ansökan.
Trots det fick jag avslag.
Jag överklagade och fick rätt för första gången. På något sätt kändes det som om det var det sista de kunde ”jävlas med”. Att "döma mig" till ett års vapenfri tjänst. Domen sa ju att de skulle ge mig den vapenfria tjänst jag ansåg att jag hade rätt till.
Då hade jag hunnit bli 31 år så det tog mer än 10 ganska plågsamma år.

Vapenfriperioden, mina föräldrars död och mina hjärtinfarkter har inte förändrat min syn på döden så mycket.
Döden som närvaro har bara blivit mer tydligt för mig.
Jag känner det som om jag ”varit och knackat på dörren” och det jag upplevde skrämmer mig inte.

Om jag skulle försöka förklara hur jag upplever det dagligen så skulle jag säga att jag känner det som om döden ständigt går vid min sida. Den är en del av mitt liv.
Ingen verkar förstå vad jag menar.
Det är ingen skrämmande tanke utan ger mig snarast ett slags lugn.
Nästan som att vila i livet i sig. Döden tillhör livet. Den finns där bredvid men stör mig inte.
Lugnt.
Jag är medveten om att livet kan ta slut när som helst. Om en minut eller om tio år men det är inget jag bekymrar mig om. Det är ett slags trygg förvissning om att livet går vidare tills det tar slut en dag.
Och den dagen är jag nog beredd.

Ibland säger jag att jag inte räknar med att bli gammal och det verkar också vara svårt att förstå.
Det har inget att göra med hur länge jag tror att jag ska leva.
Jag menar helt enkelt att jag inte planerar vad jag ska göra ”när jag blir gammal” eller om ett visst antal år. Det är bättre att tänka på nutid och den närmaste framtiden och inte skjuta upp saker till en framtid jag inte vet något om.

Det hindrar inte att jag kan känna ”längtan” och vilja ha förändringar i det som återstår av mitt liv.

Livet efter detta?
Det vet jag inte om jag tror på.
Det lär märkas i så fall.

Tankar runt döden 2. Om hjärtat.

Publicerad 2016-03-17 02:10:00 i Lite för personligt,

Jag har haft två hjärtinfarkter.

Den första förstod jag aldrig vad det var.
Jag vaknade mitt i natten av en obehagskänsla. Inga smärtor alls men hjärtat betedde sig väldigt konstigt. Det hoppade över vartannat eller vart tredje slag och det kändes som om det blev värre.
En massa tankar for genom mitt huvud och jag kommer ihåg att jag tänkte:
”Håller jag på att dö nu?”
”Då må det vara hänt. Nån gång ska man dö.”
Men sen:
”Det kan jag ju inte göra. Då blir ungarna chockade i morgon när de hittar mig.”
Jag kände ingen som helst rädsla utan det viktigaste i mina tankar just då var tydligen att inte skrämma mina barn.
Sen minns jag inget mer så antingen somnade jag om eller blev medvetslös.

Dagen efter kände jag inget speciellt och tänkte inte mer på det.
Så jag vet inte riktigt när det hände.

Ungefär två år senare (januari 2007) fick jag en till. Den var helt annorlunda.
Jag hade just gått ner i källaren när det högg till i bröstet. En akut, häftig smärta som höll på att slå omkull mig.
Jag svär inte ofta men det första jag tänkte då var: ”Satan. Nu är det klippt.”
Det var inte skräck eller rädsla. Bara smärta.
Smärtan var total.
Helt fel.
Absolut.
Jag kan inte förklara det på något annat sätt.
Det kändes alldeles fel.
Det är en lite speciell känsla när hjärtat står still ett tag innan det bestämmer sig för att slå igen.

”Jag måste hålla mig stående.”
Jag vet inte varför jag tänkte så och jag vet inte heller hur länge jag stod där.

Efter en stund började jag fundera på hur jag skulle ta mig upp eller få tag på nåt av barnen. De visste ju inte ens att jag var i källaren.
Det släppte lite och jag gick upp på mitt rum och försökte ringa rådgivningen.
Jag gav upp när jag inte kommit fram efter 10 minuter, gick ner igen och sa till barnen att jag hade ont i bröstet. Simon blev orolig så när det blev värre igen fick han sitta i telefonen tills han kom fram. Min mätbara puls var då 28. Vartannat slag var väldigt svagt.
När jag pratat med dem en stund ringde de och förvarnade lasarettet. De tänkte skicka en ambulans men jag sa att jag skulle ordna skjuts själv och ringde K.
Ulf kom och körde mig till lasarettet och Simon följde med.
Idioti sett i efterhand.
En märklig dödslängtan eller vad?
Eller varför i hela världen tyckte jag att jag inte skulle besvära dem i onödan med att skicka en ambulans? Det var så jag tänkte.
Jag vet att jag frågade Ulf på vägen in om det var långt kvar för jag mådde inte bra.
Lindrigt uttryckt.
Ulf sa senare att jag var ganska grå.
Jag gick in på lasarettet och talade om att de ringt om mig. Sköterskan såg ganska frågande ut men efter en bra stund (som det kändes då) fick jag gå in på ett rum.
Martin kom och U och S åkte hem.
De hängde på mig en massa sladdar för EKG, blodtryck och annat.
Ingen ordning på nåt.
Blodtrycket for mellan 60 och 160 och pulsen varierade mellan 40 och 120.
Syrgas. Lite dålig syresättning tydligen.
Blodprov.
Efter ett tag blev det värre och jag klarade inte att ligga still.
Jag tror att jag är ganska smärttålig men jag skakade.  
Martin ringde och läkaren kom.
Första frågan: ”Hur ont har du på en skala från 1-10?”
Jag tänkte fråga om hon menade på Richterskalan men orkade inte riktigt just då. (sjuk humor på riktigt?)
”Sju eller åtta kanske” sa jag. ”Jag vet inte. Njurstensanfallet gjorde nog ondare men det här känns helt fel.”
Sen frågade hon hur det gjorde ont och en massa annat som jag inte vet riktigt hur jag svarade på innan de bestämde sig för att köra upp mig till hjärtintensiven. Byte av utrustning före och efter transport. Sladdar högt och lågt.

Blodproven och EKG visade på pågående hjärtinfarkt.
Sprutor och övervakning. Jag fick inte sätta mig upp eller lämna sängen.
Lägg dig och sov! Med sladdar överallt?

Senare blev det mitt på dagen kranskärlsröntgen och direkt efter det kärlsprängning.

Så småningom tog de bort droppet och då ville jag att de skulle ta bort kanylen på handen eftersom det kliade.
”Den tar vi bort när vi skriver ut dig” blev svaret.
”Kan ni inte skriva ut mig då?” sa jag.
”Vi vill helst ha dig kvar åtminstone över natten” sa de då.
”Varför det?” sa jag. ”Jag är ju friskare nu än jag varit på flera år.”
Så det blev ”utskriven på egen begäran”.
Men innan det var klart skulle jag undersökas av överläkaren.
Han frågade ut mig om olika saker, läste papper och lyssnade på hjärtat.
Han tyckte inte min historik gav några riktiga orsaker till infarkten men stress kunde ju vara en orsak. Eller bara otur.
Han ”skällde” på mig för att jag inte åkt ambulans och talade om att läkaren på akuten hade tänkt skicka hem mig. Han skulle ”ta ett snack med henne”.
Han sa också att jag blivit felbehandlad som inte fått något smärtstillande. "Man kan faktiskt dö av smärtan i sig. Kroppen tål inte vilka chocker som helst."

Sen undersökte han mig med ultraljud och sa: ”Men du har ju haft en förut”.
Han kunde se att en del av hjärtat hade dött och omvandlats till bindväv.
När han sa det kunde jag ju beskriva första gången.

Han ville sjukskriva mig i tre månader.
”Varför det?” sa jag.

”Det är vanligt att man blir deprimerad och börjar fundera på livet och döden.” sa han.
”Jag vet allt om att jag kan dö.” sa jag. ”Det är inget nytt. Jag har tentor som ligger och väntar på att rättas och blir nog mer stressad om jag inte får göra det.”

Så jag var halvt sjukskriven i två veckor.

Jag missade buggkursen den helgen men var med helgen därpå. Jag tog det lite lugnt trots allt.
 
Sedan dess går jag på regelbundna kontroller och har blivit mer medveten om när hjärtat spökar på olika sätt.

Men jag har inte blivit mer rädd för döden.

Tankar runt döden 1. Mina föräldrar.

Publicerad 2016-03-17 00:31:00 i Lite för personligt,


Det här blir inte så mycket allmänna tankar utan handlar mest om mig och är nog ganska ointressant för de som inte känner mig. Förutom allmänt funderande på liv och död så har jag ju några gånger kommit i nära kontakt med döden eller varit i närheten själv och det här får handla om det. 
Jag är medveten om att risken är stor att jag kommer att redigera om efterhand. 

Jag vet att jag lätt skriver om saker som hänt mig som om det gällde någon annan och struntar i att det egentligen är mig det handlar om. Att skriva om sina tankar runt död och döden blir nog gärna lite väl personligt så det får hamna i den "lite för personliga" kategorin.

Det blir till att börja med tankar runt mina föräldrars död och senare mina egna hjärtinfarkter. För att jag ska kunna beskriva hur jag reagerat måste jag också beskriva händelserna i sig.

Min pappa dog efter en olycka september 1982. 
Jag hade nyss avslutat min vapenfria tjänst och börjat arbeta på Älvkullegymnasiet där han också arbetade som studierektor.
Vi höll på att byta panel på en av husväggarna och pappa skulle bara måla några brädor ungefär fyra meter upp på väggen. Jag gick in och skulle äta lite. Jag hörde en duns utanför och G kom in och sa bara "Det är färdigt. K trillade ner". Han hade svimmat och trillat baklänges ut under räcket på byggnadsställningen.
Jag ringde efter ambulans och gick ut för att se vad som hänt.
Pappa låg lite snett på sidan och andades inte. Ansiktet började bli grått och han blödde ganska kraftigt. Han hade puls så jag vände honom så försiktigt jag kunde och började med konstgjord andning. Det var ganska blodigt men jag blåste, spottade blod och blåste igen. Jag fortsatte och det verkade fungera. Ansiktsfärgen kom tillbaks efter en stund. H satt bredvid och höll koll på pulsen.
Det tog nog bortåt en halvtimme innan ambulansen kom och jag hann tänka en hel del. Sorgsna tankar och väldigt lite hopp.
Men det fanns där.
Då i alla fall.
Mamma var i skogen och plockade bär och slapp vara med om den biten. Det sista jag sa innan jag åkte med i ambulansen var att de skulle skölja bort blodet från backen så att hon slapp se det.
Samma sak när vi kom till lasarettet. Jag bad läkaren att göra ren honom så att hon skulle slippa se honom så blodig.
En ganska onödig kommentar. Det är klart att de gjorde ren honom när de höll på att koppla in respirator och annat men det visar väl vad jag tänkte på då.
Mamma.
Och hur hon skulle reagera.
Sedan låg han på intensiven i elva dagar. Läkarna konstaterade ganska snart att han hade fått en hjärnblödning, hade spräckt skallbasen och brutit nacken. Någon operation var inte aktuell.
En läkare frågade om jag hade några funderingar och jag sa bara att jag ville veta om jag på något sätt förvärrat skadorna. Nej blev svaret. Han sa att de normalt aldrig får in patienter levande med tre skador som alla är dödliga. "Så du måste ha gjort rätt och hade dessutom inte så mycket att välja på."

Jag satt hos honom på nätterna och arbetade på dagarna.
Jag höll kollegorna på jobbet underrättade om läget men orkade inte riktigt med att umgås med dem för övrigt. De lät mig vara ifred.
Det blev lite sömn på eftermiddagarna innan jag åkte till lasarettet.
När man satt där hade man inte så mycket att titta på utom monitorerna som visade hur alla patienter mådde. Det fanns gott om tid att fundera och när man vet att det bara är en tidsfråga handlar det givetvis mycket om död och liv. Jag vet att jag sa till en bekant ungefär "om det vore lika lätt att blåsa hälsa i någon som det är att blåsa in luft ..."
Efter elva dagar förklarade de honom hjärndöd och stängde av respiratorn. 

Det var samtidigt både en brutal och på ett underligt sätt fridfull död. 

När de hade en minnestund för personalen på gymnasiet var jag nog den enda som inte var där. Jag förklarade för min klass varför jag hade undervisning och de verkade förstå. Jag orkade bara inte gå och höra alla vackra ord som sas om pappa.

Sen gick det nog bara två dagar innan jag fick frågan om jag kunde ta över studierektorsjobbet.

Vilket jag gjorde.

En händelse som bitit sig fast i minnet är hur jag blev väckt av telefonen en eftermiddag när jag sov. Jag vet inte hur länge jag sovit men jag kommer ihåg känslan när jag vaknade.
Jag var totalt borta.
Jag visste inte vad som hände, vilken tid på dygnet det var eller var jag befann mig. 
Jag hann inte svara.

 

Mammas död var helt annorlunda.
Det var ett utdraget långsamt närmande mot döden. Frågan var bara hur lång tid det skulle ta.

Det började med tjocktarmscancer ungefär tre år före pappas död.
Under åtta år gick hon igenom ett antal operationer och varje gång väcktes hoppet innan det till slut slog sig på ryggraden och hon blev halvt förlamad.
Sista halvåret låg hon på lasarettet.
Vi bodde då i Linköping och jag åkte var och varannan helg hem och satt hos henne på dagarna.
Hon fick mycket smärtstillande och blev långsamt sämre och sämre. Tidsuppfattningen var borta och hon for mellan barndom och nutid när hon pratade. Ibland fick jag hålla i henne för att stoppa henne när hon försökte ta sig ur sängen.
Sista dagen jag satt hos henne var hon dålig och ganska orolig. Jag satt och höll henne i handen och kände att pulsen var ganska svag och ojämn. När jag kom morgonen därpå hade hon just dött.
De hade inte hunnit meddela mig men jag förstod det direkt när jag kom in genom dörren och såg henne.

Jag kommer ihåg en helt märklig tanke. "Då var det onödigt att ta med tidningarna jag tänkt läsa."

Hennes död var både sorg och lättnad. Att det äntligen var slut på hennes lidande. 
Samtidigt ett slags skam över att det kändes som att "det äntligen var över".

Hur är det då med dödens ständiga närvaro? 

 

 

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en nybliven pensionär som slöskriver på lediga stunder. Oftast mitt i natten.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela