peterrojder.blogg.se

my world

Nu får det snart vara slut på klagande

Publicerad 2018-01-18 22:57:49 i Lite för personligt,

Igår dansade jag nästan inget igen. Lite självplågeri men jag höll mig. Det blev bara några lugna fox-låtar men det gör mig ändå glad.
Ganska lugn natt och svidandet när jag rör mig har minskat så jag sov nog rätt många timmar. Jag inbillar mig att svullnaden har minskat lite också. Blodmängden under skinnet har i alla fall minskat nedanför såret.
Lite sen upp och det var ganska snart dags att åka till vårdcentralen igen. Sofia skulle iväg på jobb så jag skulle ta CJX som stått flera dagar och det gällde att försöka få fram den ut snö/is-lagret.
Den startade snällt och det mesta av isen gick att ta bort. Fläkten vägrar fortfarande fungera så jag fick torka av rutorna med en handdduk med jämna mellanrum. Inget att ge sig ut på längre turer med innan det är ordnat men till Kil gick det ganska bra.
Läkartid 10.30 och som vanligt var M lite sen så klockan blev nog nästan 11 innan det var dags för koll av prostatan. För vilken gång i ordningen vet jag inte och det blir inte roligare för att det upprepas. Han konstaterade att det verkade ok och kommenterade också att jag var vackert färgad nedertill innan han fick ge sig iväg på ett möte.
Iväg till apoteket efter mer Panodil och hem igen.
Jag flyttade på lite snö. Det gick bra och jag kände inget särskilt alls förrän jag lyckades slå i magen mot handtaget på snösläden.
Aj!!!
Det är enda kommentarern.
Så det blev lite ondare igen men det är nog bara tillfälligt. Jag har tröttnat på att beklaga mig så det får bli bra nu. Om fyra dagar är det danskurs igen och då vill jag kunna göra i stort sett allt som kan bli aktuellt.

Värsta dagen?

Publicerad 2018-01-11 23:14:00 i Lite för personligt,

I ett av papperen som jag fick före operationen stod det att dag 3-4 skulle vara värst från smärtsynpunkt.
Jag märker ingen större skillnad och har inte speciellt ont utom just när jag ska ställa mig upp. Liggande och stående går bra mrn sittande är lite obekvämt. Mest för att det är ganska svullet och lite ömt ganska långt runt själva operationen.
Däremot verkar blodläckaget sprida sig och jag har hyfsade blåmärken.
Det jag inte visar är betydligt värre.
Så jag har tagit det ganska lugnt nu några dagar. Ganska stilla utom en promenad i tisdags och en tur upp till Kolsnäs igår. Det var halvjobbigt att stå bredvid och se de andra dansa men jag höll mig rätt bra. Liten test mycket försiktigt med I-M en kort stund men annars inget. 
En promenad nu nyss ut till korset kändes också helt lugnt.
Annars har jag gjort något jag sällan gör och det hände både igår och idag.
Jag har legat på rygg och bara vilat. Svullnaden känns mindre då.
Martin ringde förut och han verkade bli bekymrad när jag sa att jag legat en stund. "Det gör väl aldrig du! Hur dålig är du?"
Så det är aldrig bra vare sig jag tar det lugnt eller inte.

Sjukhusdag

Publicerad 2018-01-10 00:07:05 i Lite för personligt,

Måndagen blev en heldag på sjukhuset i Arvika. 
Vi var där före 8 enligt order. Jag fick byta kläder och hamnade i ett väntrum. Sen hände det inte mycket förrän runt 10. Nyhetsmorgonen på tv handlade mest om mat och sjukdomar. Purjolökssoppa. Och ingen mat sedan 19 dagen före. Efter 10 kom först en narkosläkare och hämtade mig och beskrev vad han skulle göra. Det var planerat lokalbedövning på mig men han ändrade det till fullständig narkos. Jag var tillräckligt pigg trots hjärtinfakterna tyckte han. Lite senare kom kirurgen och beskrev på samma sätt om vad han skulle göra och ritade lite var han tänkte skära. Det var ett långt streck men det skulle bli ungefär sju centimeter sa han. Jag blev uppmanad att gå på toaletten och sen tog det ett tag inan de kom och hämtade mig till operationssalen.
Upp på bordet och ut med armarna åt sidorna. Lite sladdar och en nål som förberedelse. Sen satte narkosläkaren en mask med syrgas över näsan på mig och sa att jag skulle få narkosen via nålen och att jag snart skulle känna att det sved. 
Snarare en krypning upp genom armen och sen var jag borta på några sekunder. Det sista jag kommer ihåg är att klockan var ungefär 11.30.
Min tidsuppfattning är lite skum men jag kommer ihåg den tiden och 13.50 när jag började fatta något igen. Dimmigt och snurrigt när jag vaknade till. Sen tog det bortemot en timme innan jag var vettig. Narkosläkaren kom förbi och frågade hur det gick men jag var inte riktigt klar då. Jag sa nåt om yrsel och synen och han sa ordet dimmigt som han tydligen tyckte var helt normalt. En vikt på magen som jag inte riktigt begrep men det var en del av tryckförbandet på såret. Sen frågade sköterskan om jag ville ha vatten eller saft eller något och jag sa saft. Vi börjar med vatten sa hon. Nästan direkt blev det saft också, Det var snälla sköterskor så sen fick jag två koppar nyponsoppa och sen te med smörgås två gånger. Mycket vätska för att få igång blåsan som de sa
Läkarna kom igen och pratade. Kirurgen sa att jag haft ett dubbelbråck och att han fixat det och lite annat när han ändå höll på. Narkosläkaren sa att allt fungerat men att jag måste klara att gå på toaletten innan de ville släppa iväg mig. 
Runt 16.30 skulle jag gå på toaletten så att jag kunde åka hem men det gick inte. Vänsterbenet bar inte och jag föll nästan men sköterskorna var beredda och fångade mig. Bedövningen var effektiv och lårmuskeln i vänsterbenet fungerade inte. De tog ultraljud för att se hur mycket det var i blåsan. 325 ml. Narkosläkaren kom och sa att det var ett villkor att lyckas med toalettbesöket annars "skulle de tömma blåsan" för det fick inte gå över 400. Lät inget vidare så vi väntade en stund och vid 18-tiden satte de mig i en speciell rullstol som passade ovanpå toalettstolen. Iväg med mig dit och sen löste det sig. Nytt ultraljud och 50 ml kvar men det var ok. 
Bort med elsladdar, nål och sen hämtade de mina kläder och ställde för skärmarna så att jag kunde byta om. Det gick inte att använda jeansen jag hade när jag kom för de hade satt en tjock bandagerulle som tryckförband utanpå det andra bandaget. Den skulle sitta till nästa dag. Men jag hade träningsbyxor som var vida med mig som alternativ så det löste sig.
När jag satte på mig träningsbyxorna slarvade jag och försökte stå på vänsterbenet. Jag trillade givetvis ner på golvet men var snabbt upp i sängen igen. Sköterskan kom springande men jag sa att jag bara stött till bordet och att det var det som lät.
Jag höll på att få hjärtinfarkt sa hon.
Det var inget sa jag.
Jaja.
Det blödde igenom där nålen suttit så hon fick göra om det.
Jag kunde fortfarande inte gå så när jag bytt om fick Sofia hämta mig i rullstol och köra mig ner till bilen. 
Hon tog en bild på vägen ut. Bandage på ena handen och spypåse i den andra som de skickade med för säkerhets skull.
När vi kom hem mötte Patrick uåp och bedövningen hade släppt såpass att jag kunde gå in med lite stöd. Sen åkte Sofia och köpte pizza och det blev en stund framför NCIS innan jag blev upptagen med ett telefonsamtal.
Senare kom jag lite tidigare i säng än vanligt men kroppen verkade inte varva ner. Jag gick upp och kollade blodtryck och puls. 160/90 och 93 i puls. Varm och halvsvettig. Jag sov nog inget alls på hela natten och var upp och gick en sväng nästan varje timme. Klockan 5 var det lite bättre men när jag kollade igen fortfarande 150/73 och 78 i puls. Jag brukar ligga under 60 så något höll kroppen på med. 
Upp vid 8.
Mat och sen försökte jag ligga ett tag.
Det gjorde ingen större skillnad så jag läste på och började ta bort en del bandage. Jag började med kompressen på handen som jag inte brytt mig om att ta bort under natten. Det syns inte så bra på bilden men det blir nog ett snyggt blåmärke runt sticksåret för det verkar ha läckt lite under huden.
 
Sen var det dags att ta bort tryckförbandet. Jag hade haft vanliga kalsonger på hela natten för att hålla det på plats. När det var borta var det bara ett ganska litet plåster kvar med vattentät tejp över. Det ska gå att duscha påstår de under den vecka det ska sitta. Det är svulllet långt upp på magen och mer blåmärken som jag inte visar.
  
Under dagen har det bara blivit mer och mer svullet så jag får se vad som händer nu under natten.
Jag var i alla fall ute och gick en promenad ut till korset förut och det var inga problem. Det enda som känns är att plåstret drar lite i skinnet. Däremot är det inte helt skönt i vissa sittställningar.
Sovdags?
Återstår att se.
    
 
 

Funderingar

Publicerad 2018-01-06 22:03:33 i Lite för personligt,

Igår kväll var jag nog lite halvbesviken på mig själv. Mest för att jag inte kom iväg på dans tror jag.
Men det var nog lika bra även om jag saknar de jag helst dansar med.
Så jag får försöka vända den saknaden till något bra.
Det gäller väl att hitta det positva i allt?
Jag brukar normalt vara ganska positiv och inte gräva ner mig för mycket i grubblerier men jag har varit lite "sådär" ett tag nu.
Inte direkt negativ men tveksam på något sätt.
Jag antar att det är tjafset runt bråcket som stör mig. Om det nu kan kallas tjafs.
I så fall borde det snart var över på ena eller andra sättet.
Redan i den kommentaren märker jag hur jag är påverkad.
Något slags olustkänsla som smittar av sig på mina tankar. 
Så jag blir lite fundersam på andra saker än jag brukar vara.
Personer.
Relationer.
Brist på relationer.
Närmaste framtiden.
........
Åldrande? Är det orsaken?
Tror inte det beror på det även om jag är medveten om att åren går.
Än så länge känner jag mig inte direkt gammal även om jag för 50 år sedan nog skulle ha trott att jag skulle göra det vid 67. Så länge jag kan dansa och klarar av att göra de vanliga sysslorna tänker jag inte "sätta mig i gungstolen".
Det kanske är det som varit problemet ett tag?
Att jag haft svårt med rätt mycket av det jag vill göra.
Behov av hjälp?
Stör det mig? 
Ja ibland. Men jag drar mig inte för att be om hjälp om jag måste även om det känns lite. Värst med småsaker. Jag har fått be om hjälp både med skjortknappar och skosnören några gånger. 
Det svider även om jag kan hantera det.
Det känns inte heller särskilt inspirerande att undervisa igen. Det är inget jag ser fram emot.
Varför vet jag inte men det kanske helt enkelt är så att jag lämnat det bakom mig? Mentalt i alla fall?
Att gå tillbaks till något man lämnat kanske alltid känns som en tillbakagång och inte ett framsteg?
Det skulle kanske kännas annorlunda med någon annan typ av undervisning men det lär jag inte ta reda på för det känns som om jag har annat att syssla med. Det här gör jag bara för att jag vill försöka göra något roligt för pengarna.
Och jag hoppas det ger resultat.

Dubbel personlighet?

Publicerad 2018-01-04 23:13:01 i Lite för personligt,

Ibland funderar jag lite på hur jag är.
Inte bara nu inför operationer och annat mer ovanligt utan rent allmänt.
Just nu beter jag mig delvis som om jag skulle upphöra att existera snart. Städar undan lite papper, gör klart en del småsaker, skriver ner en del och annat. Samtidigt beställer jag nya maskiner, planerar för danskurser, kommande jobb och kanske nån resa.
Personlighetsklyvning?
Jag tror inte det. Snarare ett resultat av tidigare upplevelser.
Jag insåg när pappa omkom att det kan gå fort och utan förvarning. Det var mycket jag gärna skulle ha hunnit säga men som aldrig blev sagt. Ändå var jag på något sätt beredd även den gången. Jag blev inte överraskad av att det hände om det nu går att uttrycka det så.
Men efter den händelsen fick jag ett behov av att röja bland mina papper och annat. Jag ville inte att någon akut skulle bli tvungen att försöka sätta sig in i  en hög med oordnade papper om något skulle hända mig. Ingen skulle behöva hamna i den situationen. Så jag förskte få lite ordning på deet mesta. 
Det har hänt flera gånger sen dess och varje gång inser jag att det är något jag borde göra hela tiden.
Vara beredd.
På det ingen tror ska hända.
Hjärtinfarkterna har säkert också spelat in men ändå lär jag mig aldrig.
Men jag har mer ordning än förr.
Jag känner alltid döden gå vid min sida brukar jag säga. Det kan missförstås men det har inget med rädsla eller sorg att göra. Bara ett faktum som jag accepterat.
Närvaron.
En märklig trygghet. Tvärt emot vad det kan låta som.
Och när jag säger att jag har en störande föraning så betyder det inte att jag tror det ska hända något särskilt. Det är nog min kropps sätt att göra mig beredd. Jag blir inte överraskad om det går snett på något sätt.
Jag vill nog inte att någon annan ska bli det heller kanske?
Så jag garderar mig lite som sagt.

Funderingar

Publicerad 2018-01-03 23:54:00 i Lite för personligt,

Nu har jag fått besked om operationsdatum. Ett samtal i morse.
På måndag ska jag vara i Arvika 8 på morgonen och sen är det väl dags ganska snart efter det.
Jag fick svara på en massa frågor om min historik och hälsa. Allergier, släkt, mediciner, tidigare operationer och reaktioner på mediciner, bedövning, metall i kroppen! (vilket jag har) aktuell hälsa .....
Sen gick hon igenom lite förhållningsorder om fasta, dusch och rena kläder. Till slut en uppmaning att åka och ta lite prover och EKG snarast.
Efter lunch åkte jag ner till vårdcentralen och frågade när det skulle gå att ordna allt.
Jag fick en tid för EKG. Först tänkte hon nog ge mig en tid till veckan men jag sa att det måste vara före helgen eftersom jag ska opereras på måndag. 
Så det blev torsdag kl 15 dvs i morgon.
Det var ovanligt lugnt där och ingen kö så blodproverna tog de direkt. 
Tre rör.
Sen hade Mikael beställt en del prover så det blev två rör till honom också. Nytt att nu ska tydligen sköldkörteln kontrolleras också?
Som jag sagt förut så har jag en ganska dubbel känsla inför operationen.
Jag har väntat flera månader och vill få det gjort och det ska ju vara en enkel operation med bra resultat. Det ska bli trevligt att kunna dansa igen utan "sveda och värk".
Samtidigt har jag en konstig föraning om att något inte är bra. Eller kanske snarare att det inte ska gå bra.
Jag tror ju inte riktigt på det och beter mig nog som vanligt med planer för den närmaste tiden och allt annat. Danskurser t ex. Jag har beställt ny tvättmaskin och tumlare.
Men det finns där och irriterar.
Jag känner mig inte nervös men är nog lite stressad. Eller vad det nu är som ger mig högre blodtryck än vanligt?
Julmaten kanske?
För lite motion?
I vilket fall som helst så garderar jag mig lite för om det inte skulle gå bra. Åren som tävlingsledare och annat har gjort att jag vet att om man planerar för det man inte vill ska hända så klarar man av det om det händer. Bara det ger en säkerhet i sig och gör ingen skada om allt går bra.
Ett slags skeptisk optimism kanske?
Vad behöver jag göra eller säga till olika personer? Utan att ställa till det veckan därpå när inget hänt?
Är det något jag absolut skulle vilja ha gjort om något nu går snett?
De tankarna har funnits där och jag inser att det är mycket jag borde ha gjort om det skulle gå riktigt illa. 
Men så är det ju varje dag egentligen.
Det går oftast inte att veta i förväg ur länge man har kvar.
Så jag begränsar det till några få personer och försöker låta bli att göra bort mig alltför mycket.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
verkar det som.
 
 
 

Tiden går.

Publicerad 2017-12-14 22:22:21 i Lite för personligt,

Jag insåg för några dagar sedan att jag är nästan på dagen dubbelt så gammal som när jag gifte mig
Det känns på ett sätt inte så länge sen men ändå på andra sätt som väldigt avlägset.
I stort sett ett liv sen.
Jag har nog skrivt det förut men tidsuppfattning är lite märkligt. Med det menar jag att vissa händelser är lite svåra att placera in rätt i tiden. Eller snarare att vad som känns nära varierar. Det verkar bero på vad som är aktuellt på andra sätt.
När jag insåg(?) att jag levt lika länge éfter bröllopsdagen som före kändes det helt plötsligt som om jag levt väldigt länge på något sätt.
Det hände mycket på 80-talet.
Jag skulle kunna rabbla årtal och händelser som varit viktiga i mitt liv men i så fall måste jag ju fortsätta med händelser både tidigare och senare.
Sen är det en annan sak att jag har perioder i mitt liv då jag inte riktigt har koll på när och hur saker hänt. Jag blir ibland lite överraskad när jag ser vad jag skrivit i almanackor och annat.
Så jag kanske ska titta igenom allt sånt innan jag slänger det. Om jag nu gör det.
Är det viktigt?
Att kunna säga säkert när något hänt?
Ordning och reda?
Ibland känns det inte så men kanske för att få klart för sig själv?
Sammanhang som förklarar något?
Eller ska jag bara acceptera att jag är som jag är? Att jag kan minnas fel.
Vad jag råkat ut för har jag ju en egen uppfattning om hur det påverkat mig oberoende av om jag kan visa "historiska fakta".
Det här känns mest som allmänt svammel känner jag.
 

Gamla papper

Publicerad 2017-12-13 23:53:29 i Lite för personligt,

Jag hittar några pärmar med gammalt som jag sparat.
Två om som handlade mycket om arbeten jag haft och olika skrivelser jag skrev under olika perioder men det kan jag nog slänga efterhand. En hel del om barnsomsorg. Ledigheter, vab, avgifter och tider.
Jag ska bara titta igenom det innan det får gå till "brännes".
Men sen finns det en del annat.
Viktiga papper om mitt liv.
Viktiga för mig trots att jag inte tittat på dem på många år. 
Inte alls sen jag satte in dem i pärmarna?
Papper om adoptionen av Martin. Utredningen och besluten.
En annan pärm är lite mer svårläst så det får bli efterhand. Jag märkte när jag tittade på det att det fortfarande stör mig att läsa det. Jag blir nog lite för mycket påmind om hur jag mådde då periodvis. 
Det handlar om mina tio års försök att få vapenfri tjänst och lite om hur jag slutligen gjorde en tid på Futurum.
Alla ansökningar.
Fyra stycken står det nånstans.
Utredningar.
Domarna och fängelsetiden.
All väntan.
Ilskan och periodvis förtvivlan över att det aldrig tog slut.
Jag vet inte hur många gånger jag trodde att det var över.
Sen kom det en ny inkallelse.
Vad jag än tycker om det så är det nog en viktig del av det som gjort mig till den jag är.
 

Dansande?

Publicerad 2017-11-10 12:12:28 i Lite för personligt,

Det blev fyra danskvällar i rad den här veckan.
I söndags blev det en halv kväll i Fagerås innan ljumsken sa stopp. Bra danser men jag åkte hem vid fikat.
Måndagen på Hammarö med I-M och Lisa är veckans höjdpunkt av flera skäl.
Trevligt ressälsskap och gnuggande av tekniska detaljer. Mats ser "allt" och talar om hur det ska vara.
Nyttigt och ger mersmak.
Det får mig att fundera på vad jag egentligen gör.
Tisdsag kväll är det Holken.
I princip samma stil som på Hammarö men det är betydligt fler med och det är mer inriktat på "show" än på teknik. Det är många ledare med och dansar men där har jag inte fått några direkta kommentarer. "Bra".
Jag orkar inte köra den mer "vilda" stilen ens i vanliga fall och ljumsken krånglade också lite mer just den här veckan. Den verkar långsamt bli sämre.
På onsdag var det dags för Kolsnäs igen och jag fick några danser med I-M. Vi testade en del av turerna från Hammarö. Det gick hyfsat och blir nog bra med lite övning. 
Bra danser med de andra också men mansöverskott. 
Städningen gick fort och jag var hemma 22.15.
Nu är det lugnt till söndag?
Det är bara att konstatera att dansandet är en viktig del av min vardag.
Sen skulle jag ju önska mig att få slippa alla fysiska småsaker som stör.
I tre år drogs jag med ökande axelproblem.
Det gjorde ont och gjorde att jag undvek vissa rörelser. Ibland struntade jag i det och gjorde jag saker som gjorde riktigt ont bara för att inte bli för ensidig. 
Jag är rädd för att det ändå gjorde mig till en tråkigare dansare.
Under sommaren blev det bättre. Nu har det i stort sett gått över och jag kan strunta i den värk som är kvar. Jag tror ingen märker de gånger jag känner av det.
Då drar jag på mig bråck!
Jag undrar om jag kommer att få dansa nån mer gång och inte vara "handikappad" av något?
Att kunna dansa som jag vill utan att hela tiden förska strunta i något som gör ont eller är obehagligt.
Att slippa förklara sig när det märks.
Jag ska nog helt enkelt vänja mig att det gör ont och bara dansa?

Underliga känslor?

Publicerad 2017-11-06 11:07:28 i Lite för personligt,

Den här kombinationen av ljumskbråck och hosta var inget vidare. En hand i ljumsken en stor del av dagen kändes lite "avvikande".
Nu verkar det mesta av hostan vara över och jag har inte direkt ont.
Men obehagskänslan lever kvar och det är irriterande. 
Jag vet inte vad det är men det känns som om något är på väg att gå fel. 
Operationen?
Knappast. Det ska vara ett enkelt ingrepp och gå ganska fort när det väl blir dags. 
Dagsoperation som de kallar det. 
In, operera och hem igen samma dag.
Det är inte så att jag tror att det ska gå åt skogen men något slags obehag lurar i huvudet. 
Så jag blir lite fundersam på varför jag känner mig som jag gör. 
Nervös?
Tror inte det. Inte mer än vanligt.
Det kanske beror på att jag blir lite för overksam och rastlös?
Plockar och rotar runt lite och gör inte mycket vettigt för övrigt. Nu kan jag ju inte göra så mycket rent fysiskt utan att få ont så det är väl ganska logiskt att jag håller på med lite annat?
Eller ligger det något annat bakom?
Städa upp lite i minnen och pappersröran?
För att göra det enklare att städa bort? 
Efter mig eller för mig själv? (destruktiv tanke)
Är det kanske därför jag sorterar och håller på med gamla papper?
Min egen motivering är ju att det måste göras så det passar bra nu när jag ska hålla mig lite lugn.
Sen är det ju en del annat som gör att det är ett bra tillfälle att rensa ut gammalt och bestämma vad som ska bort. Källaren ska ändå röjas ur eller i alla fall städas så att den blir användbar.
Mitt sovrum också. Det måste bort mycket pärmar och annat.
Men.
Det känns som en föraning om något.
Vet inte vad.
Det kan vara något trevligt men det känns inte så.
Det går säkert bra men jag tror jag ska gardera mig lite utifall att.

Tröttnat

Publicerad 2017-11-03 22:28:46 i Lite för personligt,

Förkylningen verkar bli bättre men jag har tröttnat på ljumsken.
Det är nästan frestande att gå ut och lyfta något tungt för att se vad som händer.
För att få något slags slut på väntan.
Men det skulle vara rätt dumt att medvetet göra det värre bara för att snabba på processen.
Jag vet inte varför jag är så otålig?
Kanske för att det konstant irriterar och gör lite halvont. Det går inte att strunta i.
Varje gång jag hostar eller snyter mig "väller det ut".
Känslan är så men det är inte så mycket. En centimeter ut kanske och fem långt men det känns tydligt och måste klämmas tillbaks för det mesta.
Magen känns också lite allmänt uppsvälld men det är nog inbillning.
Jaja.
Kroppen har väl gjort sitt.
Men det går ganska bra att spela lite allmänt oberörd utåt. Nästan så bra att jag tror på det själv.
Sovdags?
Jag ska redigera lite bilder och skriva liet om värmepumpen först tror jag.

Mera gnäll

Publicerad 2017-10-27 20:50:00 i Lite för personligt,

Dansen i onsdags gick sådär men jag valde att strunta i det mesta av besvären.
Jag har ingen lust att sluta dansa!
Eller hjälpa till med städning och annat runt omkring.
Det känns inte som min stil att bara ligga still om nu det skulle vara ett alternativ.
Idag gjorde jag väl ett misstag som flyttade några lådor från kärran.
Den skulle lånas ut och var full med diverse stuprörsdelar och annat som mest låg i lådor. Jag lyfte av några och plockade över en del av det som låg löst i kartonger och flyttade på det. Den största fick stå kvar.
Inte tungt men det räckte tydligen.
Knöl i ljumsken!
Den gick inte så bra att klämma tillbaks den här gången utan den envisades men att "bubbla ut" igen direkt.
Tjatigt!
Jag skulle in till stan för att hämta en handbromsvajer och lite annat till en bil så det var irriterande.
Sofia tyckte jag skulle ringa 1177 först och höra vad de tyckte.
Sagt och gjort.
Jag gjorde mig klar för att åka och ringde sen.
De konsulterade akuten och ordern var återigen att åka till akuten direkt.
Det gjorde vi inte utan jag ordnade vajern först innan Sofia körde mig till CSK.
Mer folk där den här gången så jag låg i stort sett och väntade i två timmar innan en läkare kom och tog en snabb titt.
 
Jag hade fått bort knölen under tiden.
Läkaren sammanfattade I stort sett läget i tre meningar.
Åk hem och ta det lugnt.
Om det blir en knöl lägger du dig på rygg, slappnar av och masserar försiktigt bort den.
Om du inte lyckas kommer du hit igen så klämmer vi bort den eller opererar akut om det inte går.
Så?
Jag ska tydligen i stort sett bara lalla omkring här tills vidare?
Det vet jag inte om jag har lust med.
Sofia kom i alla fall och hämtade mig och vi köpte lite mer delar på vägen hem.
I morgon ska jag försöka laga en Skodas handbroms och avgasrör. Det borde inte belasta magen.
 

Kroppen vill inte riktigt.

Publicerad 2017-10-25 16:38:20 i Lite för personligt,

Det här får bli en kort gnällsida.
Bråcket och hostan vill inte riktigt samsas med dansen och det är skit.
Igår hade jag det klart besvärligt på Holken men det gick.
Idag var jag alldeles trött hela förmiddagen men hostan är bättre  Jag chansar på att tröttheten beror på hostmedicinen och tar ingen nu så får vi se hur det går ikväll.

Ingen ordning på nåt?

Publicerad 2017-10-21 23:31:42 i Lite för personligt,

Märkligt hur ganska lite påverkar ganska mycket.
I natt sov jag nog dåligt. Jag la mig runt 00.30, vaknade till ordentligt vid 5 och efter det var det ingen riktig sömn även om jag inte gick upp ordentligt förrän nära 9.. 
Hosta av och till och bråcket var lite besvärligt. Det ville inte riktigt krypa tillbaks alla gånger och det störde mig. Jag märkte att jag försökte hålla emot med handen när jag hostade och det höll mig vaken.
Sen är jag väldigt störd av att inte kunna andas genom näsan. Det krånglade också av någon anledning i natt trots att jag inte är särskilt snuvig vad jag kan märka. 
Nåväl.
Dagen började med alla möjliga halvnegativa tankar om operationer och missade danser. 
När, var, hur om det nu skulle gå den vägen?
Jag vill helst kunna gå på allt men måndagarna känns viktigast. Tisdag och onsdag vill jag helst inte missa men det är inte riktigt samma sak. De vanliga orkesterdanserna är lättast att avstå för min del,
I alla fall just nu.
Sen är det väl som sagt kanske viktigare att hålla ihop kroppen än att gå på dans?
Men om jag ska erkänna hur det känns så blir jag besviken bara av tanken att missa måndagskursen.
Både sällskap och kurs gör mig på mycket bättre humör. Den har varit viktig och nu är den ännu viktigare när jag fått tillbaks ressällskapet från förr.
Jag insåg att det till slut nog ändå kommer att handla om att "gilla läget". Det är ingen ide att ta ut saker och ting i förskott.
Hostan fortsatte lite lugnare under förmiddagen så Sofia och jag bestämde att vi skulle åka till Karlstad och handla lite. Vi skulle passa på att lämna en del på tippen på vägen.
Hostan var ändå såpass irriterande att jag ringde 1177 innan vi åkte.
Order att åka in till akuten.
Vi tog tippen på vägen.
På akuten gick det ganska fort. 
Jag fick nästan direkt komma in på ett undersökningsrum. Sofia satt envist kvar i väntrummet.
Först kom en sköterska som ställde en del frågor och tog en titt på undre regionerna. Hon kollade blodtrycket och jag fick vandra iväg för ett urinprov. (Hon kände Hasse och hade tydligen haft mig som vikarie en gång: 70-tal!)
Sedan kom en annan, ställde i stort sett samma frågor och tittade lite noggrannare.
Hon skulle ta blodprov. 
När hon skulle ta blodproverna missade hon ådern först och fick rota runt lite för att hitta den. (Hon hade Tolitabakgrund!)
Varför alla dessa prov frågade jag.
Standardprov på kirurgen blev svaret.
Hon sa att läkaren skulle komma snart och det tog heller inte många minuter innan han kom.
Han frågade också lite och klämde en del.
Måttligt skönt. 
 "Bråck blir inte bättre och du blir inte yngre".var hans kommentar. Han sa att han skulle beställa en operation och att de flesta bråckoperationerna görs i Arvika.
Så jag antar att det troligen blir där "nån gång i framtiden".
Han skrev också ut hostmedicin för att göra risken mindre att "det skulle puta ut".
(Hans sambo hade tidigare arbetat på lärarutbildningen)
Lite över en timme så var vi ute igen.
Sofia roade sig med att uppdatera sina syskon på Messenger under tiden som vi åkte till Välsviken för att handla och hämta medicin.
Martin ringde för att kolla läget.
Lång kö från motorvägen och in.
ÖB hade öppnat!
Kö på minst 50 personer utanför så dit gick vi inte.
Apoteket, Coop, Jula och Maxi och sen hemåt. In på ICA i Kil också efter kött som Sofia ville göra slow cook på.
Jag hostade en hel del fortfarande.
Medicin?
Jag kollade med I-M om det var samma medicin som hon fått och reagerat lite konstigt på. Det var det så jag bestämde mig för att vara lite försiktig och börja med halv dos.
Vi hade inte ätit sedan morgonen så det fick bli lite rester i väntan på att maten skulle bli klar.
Sen fick jag ett av de värre hostanfall jag varit med om. 
Inte för att jag kommer ihåg kikhostan så bra men det här höll på i flera minuter och gjorde mig helt matt. Ont i magen och slutet är nära kändes det som. 
Mer hostmedicin!
Det har tagit nästan hela kvällen innan det börjar kännas nästan som vanligt.
I morgon kväll är det dans.
Undrar hur det kommer att gå?
Men jag har lovat att hjälpa till så om jag inte blir sämre är det Kolsnäs som gäller.

Åldern?

Publicerad 2017-10-17 19:46:06 i Lite för personligt,

Lite märkligt hur krämporna avlöser varandra.
Det kasnek är ett åldersfenomen? 
Kroppen börja få nog?
Nu menar jag inte den hosta jag haft en vecka utan mer fysiska fenomen.
Högeraxeln blev sämre och sämre i tre år och till slut blev det en remiss till ortopeden i våras. Röntgen mm men sen hände inget och givetvis har den  blivit bättre nu medan jag väntat: Nu känns det inte mycket men jag fick till slut tid hos ortopeden förra veckan. 
Typiskt på sitt sätt även om det är bra att värken är bättre.
Jag fick i alla fall reda på vad det beror på och om det kommer tillbaks vill de kapa bort en bit av nyckelbenet.
Så nu borde allt vara lugnt?
Nej då.
Nu har jag lyckats dra på mig ett ljumskbråck.
Det känns inget vidare men jag hoppas det inte kommer att störa danserna alltför mycket. 
Igår var det två pass på Hammarö och det gick sådär. Jag kände av det men låtsades inte om det.
Idag var jag hos läkaren och undersökningen var mer smärtsam på sitt sätt.
Remiss till kirurgen omgående och varningsord om det blir värre.
Direkt till akuten om .......
Dans i kväll igen om det går. Jag åker och testar.

Ännu en dag

Publicerad 2017-03-30 00:07:37 i Lite för personligt,

Ibland känns det bara så.
Ännu en dag.
Som gick.
Bara ännu en att lägga till handlingarna?
Förbi utan att egentligen märkas?
Tror inte det. Det blir nog en dag att komma ihåg.
En väntan på besked som tog slut. Så den oron fick ett slags avslut.
Besked ja. Ganska klart.
Både dåligt och på sitt sätt ganska bra men trots allt inte det man ville få.
Nya funderingar och många minnen som dyker upp. 
Men jag brukar väl vara ganska bra på att hantera tankar?

Vad gör minnet med minnen?

Publicerad 2017-03-08 23:23:19 i Lite för personligt,

Minnen eller minnet? Frågan är hur mycket det ändras av tid och omständigheter?

Ibland kommer jag ihåg enskilda saker i detalj och i andra sammanhang är det betydligt luddigare. På något sätt hänger det väl ihop med sinnesstämningen runt händelsen?
Eller rensar man bort sånt som på något sätt känns som oviktigt just då?
Det är ändå märkligt hur detaljerade vissa minnen är samtidigt som annat kan vara betydligt rörigare.
Saker som på något sätt varit avgörande borde man väl komma ihåg bättre?

För ett tag sedan var det 30 år sedan mamma dog och då dök det upp en hel del minnen som var väldigt tydliga. Jag började fundera lite på varför jag kom ihåg vissa saker och för att delvis bli av med tankarna skrev jag ner dem.
Sista halvåret var hon delvis förlamad. Det var en långsam färd där hon blev sämre och sämre och de flesta helgerna åkte vi hem till Värmland och jag satt hos henne på lasarettet. Större delen av tiden var jag mest sällskap för alla smärtstillande mediciner gjorde henne ganska förvirrad.
Sista helgen skulle jag som vanligt skulle sitta hos henne och jag åkte dit på fredag eftermiddag. Hon var ganska dålig och halvsov mest. Jag försökte läsa en del men hon var ganska orolig och jag satt mest och höll henne i handen. Pulsen var väldigt svag och ojämn och flera gånger trodde jag hon höll på att dö. När Ebbe kom var hon ganska vaken och jag åkte till V:a Ä för att sova ett tag.
På lördag morgon åkte jag in till Karlstad igen. Direkt när jag kom in genom dörren såg jag att hon var död. Ebbe sa att hon dött för ungefär en halvtimme sen och att han hade ringt mina syskon. Mig hade han inte fått tag på.
Det är underligt vilka tankar som far genom huvudet och vad man kommer ihåg.
Jag vet att en tanke som for genom huvudet var att det ju var onödigt att jag tagit med så många tidningar att läsa nu när hon dött.
Också en tanke att få just då.
Och varför kommer jag ihåg den?
Kanske för att den kändes fel? Den dök upp samtidigt som tankarna var fyllda av en blandning av sorg och en viss nästan skamsen lättnad över att det var över.
På vägen hem började vi prata om hur vi skulle göra med allt praktiskt och jag minns att jag insåg att jag var lite tankspridd. ”Det ska jag prata med mamma om” dök upp även om jag snabbt kom på vad jag tänkte. Den tanken dök upp åtskilliga gånger även senare.

En helt annan period i mitt liv som jag funderat en del på är tiden runt skilsmässan.
Jag har insett att jag nog då var ganska störd på ett helt annat sätt. Även då finns det en hel del som jag skulle kunna återge ganska detaljerat men mycket är lite av ett töcken. Jag vet att min tidsuppfattning och en del annat inte riktigt stämmer med verkligheten. Datum och annat går ju att kontrollera och det är ganska mycket under en period då som jag kan se att jag nog delvis ”levde i en annan tid”.

Minnet kanske lever lite av sitt eget liv när det gäller vad som blir minnen?
Det sägs ju att varje gång man återskapar något i minnet något så ändras det en aning så i slutänden kanske det bara blir kvar ……… vad? 

Dags att sluta arbeta?

Publicerad 2016-10-11 23:58:29 i Fria tankar, Lite för personligt,

I fredags var jag beordrad att ta upp vårens kurser vid vårt ämnesmöte. Vi skulle diskutera hur kursansvar m.m. skulle kunna se ut.
Det gick väl på sitt sätt ganska bra men vi kunde konstatera att vi inte räcker till. Det saknas personer och läget är snarast värre än förra året trots en nyanställd lärare. Då räknade vi ändå med att de pensionärer som hjälp till de senaste åren ställer upp igen och de har inte fått frågan än.
I våras blev vi lovade att rekryteringen av ytterligare en lärare skulle påbörjas men inget har hänt än så länge. 
Så det ser inte ljust ut.
I min sammanfattning av mötet konstaterade jag också att jag är på väg att sluta och tänker arbeta mindre framöver.
Reaktionen blev att ansvaret för att ordna situationen läggs över på oss och att jag inte ska "hota" med att sluta. Innan jag gett besked om att jag ska sluta kan jag lika gärna låta bli att nämna det var i princip beskedet.
Så nu har jag gett besked.
I en kommentar som jag skickade till alla berörda skrev jag att det inte var ett hot utan ett konstaterande av läget för min del. Jag kommer att arbeta mindre och kommer att sluta vid lämpligt tillfälle. Planerna på att arbeta till 67 gäller inte längre.
Datum inte bestämt men jag kan tänka mig att sluta ganska snart.
Det är egentligen inget nytt. 
Jag har förvarnat länge och försökt framföra att rekrytering behövs men att jag tänkt arbeta kvar ett tag. Det är ganska roligt med studenter och arbetet har känts ganska bra. Pengar går alltid åt så visst kan jag tänka mig att fortsätta ett tag på deltid.
Det som är nytt är att jag reagerade på ord som "meningslösa hot". Att nämna att jag kommer att sluta är tydligen meningslöst så länge jag inte faktiskt säger att jag ska sluta.
Eller kanske snarare när jag ska sluta.
Om de vill att jag ska ge ett datum kan de få ett när som helst.
Troligen tidigare än de vill för jag känner mig lite trött på hela situationen. Motivationen tryter känner jag.
Just nu känns det lämpligt att sluta under våren någon gång. Jag avvaktar lite och ser vad jag eventuellt förväntas göra under våren om jag är kvar innan jag bestämmer mig för något datum.
 
Något att se fram emot?
Tid att göra annat?
Det finns hur mycket som helst att göra. Det gäller bara att bestämma sig för vad.
Gärna också nån lagom syssla som ger lite inkomst.
 
 

Värk och reaktioner

Publicerad 2016-05-26 21:35:06 i Lite för personligt,

Det är lite underligt det här med olika reaktioner på värk.
Jag har haft ont både här och där vid olika tillfällen. Olika sorters smärta, olika länge och med helt olika upplevelser.
Vad är värst?
Minnet luras säkert men största akuta smärtan hittills får nog njurstensanfallet stå för tätt följt av andra hjärtinfarkten. Att de får första och andraplatsen går nog att diskutera för det har säkert gjort lika ont vid andra tillfällen när jag skadat mig på olika sätt men då det har varit betydligt kortare tid och jag visste orsaken.
Sen var det en väsentlig skillnad mellan de två tillfällena.
Hjärtinfarkten kändes total på ett sätt som jag inte kan förklara men det är en speciell känsla när hjärtat stannar. Jag var väldigt medveten om att "det var nära" så att säga.
Njurstensanfallet gjorde bara löjligt ont. Det kändes på något sätt inte farligt.
Ändå måste jag nog säga att jag tycker den värk jag av och till har i ryggen och nu sedan en längre tid i axlarna på ett sätt är värre.
Känslan är i alla fall värre.
Lite mer "går det aldrig över".
Smärtupplevelsen i sig är inte i närheten så det måste bero på något annat.
Kan det bero på att det fiinns där och påverkar livet mest hela tiden?
Eller kanske snarare att det inte går att veta om det går över? Det börjar bli några år nu och verkar långsamt bli värre med tiden.
Värken i sig kan jag stå ut med. Den kommer och går och även om det gör rejält ont då och då går det att hantera. Förträng och ignorera.
Det är nog mest att det finns där och gör sig påmint i stort sett hela tiden och ofta är värst när jag ska sova.
Det kanske är mer rätt att säga att jag märker det mer när jag inte håller på med något?
Så alternativet kanske är att vara sysselsatt helat tiden?
Tills jag somnar av "utmattning"?
 
Åtgärder?
Jag har varit hos sjukgymnast och fått övningar. Min läkare vet om problemet sen länge.
Sjukgymnasten gav mig fler och delvis nya övningar nu i veckan och säger att jag ska vara noga med hållningen. (Särskilt när jag sitter vid datorn kanske?)
Läkaren tycker jag ska testa igen med att inte ta statiner ett tag och se om värken minskar. Det kan vara en biverkan. Jag har provat det tidigare och tyckte det blev bättre då.
Risk för hjärtinfarkt eller värk? 
Det kanske blir valet jag måste göra.
Om man nu tror på kolesterols för- och nackdelar.
Enda slutsatsen jusr nu är att jag skulle vilja veta vad värken beror på.

Som vanligt mest för att kunna göra något slags prognos.
Är det något som kommer med åldrandet?
I så fall kvittar det vad jag gör för yngre blir jag inte.
 

Tankar om min egen död?

Publicerad 2016-03-17 15:50:00 i Lite för personligt,

Det här får avsluta "dödstemat".

De flesta har väl tankar runt liv och död på olika sätt då och då under livets gång.
Första gången jag själv kan påminna mig att jag mer påtagligt och konkret tänkte på min egen död var i samband med min mångåriga kamp för att få vapenfri tjänst.

Tankarna började nog med alla bilder från Vietnam när jag gick på gymnasiet.
Jag mönstrade på vanligt sätt och blev uttagen till sambandsplutonchef.
Beslutet att söka vapenfri tjänst blev på något sätt oåterkalleligt när jag senare läste en artikel om att någon ingenjör i USA fått pris för förslaget att blanda in glassplitter i minor och bomber.
För att göra det svårare för läkare att rädda skadade.
Sant eller inte?
Inte vet jag.
Men då kände jag bara att jag inte kunde ställa upp på den människosynen.
Så jag sökte vapenfri tjänst på etiska grunder. Alternativet för mig då var totalvägran men att ta hand om civilbefolkningen på olika sätt kunde jag acceptera.
Redan från början visste jag att chanserna var små och att de flesta fick avslag som sökte på etiska skäl.
Religiösa skäl behandlades annorlunda men jag kunde med gott samvete inte söka med det som motiv.

Så karusellen började.

Under de första åren läste jag på högskolan och startade mitt företag.
Ansökan följdes av utredning, avslag, inkallelse, vägran, polisutredning, dom och fängelse. Allt flöt på enligt fastställda rutiner. En kul (?) detalj är att polisutredningen då sköttes av våldsroteln.

Domen på en månads fängelse var given från början. 
Ändå fortsatte jag efter första fängelsevistelsen och räknade med att dömas till 10 månader totalt. Det brukade bli flera inkallelser och normalt dömdes man första gången till 1 månad och följande gånger till 2, 3 och 4 månader. Det var standardstraffen då. Sen brukade inkallelserna upphöra.
Lagen ändrades och jag gjorde en ny ansökning när jag blev inkallad nästa gång.
Jag blev utredd igen. Ny inkallelse. Ny ansökan …
Flera gånger.
Tiden gick.
Väntan. Att hela tiden gå och inte veta när nästa inkallelse skulle komma kändes nästan som medveten psykisk tortyr.

Nånstans runt 25-årsåldern kände jag mig ganska desperat och var antagligen också lite deprimerad av att det aldrig verkade ta slut trots flera lagändringar.
En viss ilska också kanske?
Olika tankar på hur jag skulle kunna protestera började dyka upp.
Skulle det göra någon nytta kunde det ju inte handla bara om mig utan om hur alla etiska vapenvägrare behandlades. Amnesty ansåg att "vi" var politiska fångar.
Jag såg behandlingen som ett lagbrott så det gällde att få media och allmänhet att reagera.
En tanke som bet sig fast ett tag var offentligt självmord.
Jag kommer ihåg hur tankarna gick:
Munkarna i Vietnam brände sig levande. Var det ett alternativ?
Skulle jag klara att sitta still?
Vad använder man som bränsle? Det måste ju brinna ganska länge.
Hur hindrar man åskådare att ingripa om man lockat dit journalister och andra? Eldring runt?
Vad väcker mest uppmärksamhet?
Är offentlig hängning utanför Länsstyrelsen bättre?

I efterhand har jag insett att det nog är lite farligt när tankarna övergår från att inte handla om om något ska göras utan hur det ska göras.

Men tankarna gick aldrig längre än så.
Tankarna på att dö var inte det som stoppade mig utan jag insåg att jag inte ville utsätta mina närmaste för något sånt.
De skulle aldrig förstå.
Särskilt inte mamma. Hon skulle ta på sig skulden till min död.

Det var nog första gången som jag kände att jag resonerade om min egen död som om det var en händelse vilken som helst.
Som en realitet.
Något som kunde hända.
Inte för att jag varit omedveten om att jag kunde dö tidigare men sedan dess har döden på ett sätt alltid varit närvarande i mitt liv.

Jag började under tiden studera igen och läste förutom tekniska ämnen religion och psykologi innan jag gjorde klar min lärarutbildning.
På vägen blev jag dömd till böter efter ytterligare en ordervägran. I domen stod det att att domstolen förutsatte att jag skulle få vapenfri tjänst vid en ny ansökan.
Trots det fick jag avslag.
Jag överklagade och fick rätt för första gången. På något sätt kändes det som om det var det sista de kunde ”jävlas med”. Att "döma mig" till ett års vapenfri tjänst. Domen sa ju att de skulle ge mig den vapenfria tjänst jag ansåg att jag hade rätt till.
Då hade jag hunnit bli 31 år så det tog mer än 10 ganska plågsamma år.

Vapenfriperioden, mina föräldrars död och mina hjärtinfarkter har inte förändrat min syn på döden så mycket.
Döden som närvaro har bara blivit mer tydligt för mig.
Jag känner det som om jag ”varit och knackat på dörren” och det jag upplevde skrämmer mig inte.

Om jag skulle försöka förklara hur jag upplever det dagligen så skulle jag säga att jag känner det som om döden ständigt går vid min sida. Den är en del av mitt liv.
Ingen verkar förstå vad jag menar.
Det är ingen skrämmande tanke utan ger mig snarast ett slags lugn.
Nästan som att vila i livet i sig. Döden tillhör livet. Den finns där bredvid men stör mig inte.
Lugnt.
Jag är medveten om att livet kan ta slut när som helst. Om en minut eller om tio år men det är inget jag bekymrar mig om. Det är ett slags trygg förvissning om att livet går vidare tills det tar slut en dag.
Och den dagen är jag nog beredd.

Ibland säger jag att jag inte räknar med att bli gammal och det verkar också vara svårt att förstå.
Det har inget att göra med hur länge jag tror att jag ska leva.
Jag menar helt enkelt att jag inte planerar vad jag ska göra ”när jag blir gammal” eller om ett visst antal år. Det är bättre att tänka på nutid och den närmaste framtiden och inte skjuta upp saker till en framtid jag inte vet något om.

Det hindrar inte att jag kan känna ”längtan” och vilja ha förändringar i det som återstår av mitt liv.

Livet efter detta?
Det vet jag inte om jag tror på.
Det lär märkas i så fall.

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en nybliven pensionär som slöskriver på lediga stunder. Oftast mitt i natten.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela