peterrojder.blogg.se

my world

Förvirrade tankar.

Publicerad 2019-03-07 23:23:12 i Lite för personligt,

Jag sover ofta ganska konstigt.
Det har varit värre periodvis de sista åren och jag skyller det mest på rent fysiska orsaker.
Axeln har ställt till det så att jag inte hittar någon bekväm sovställning där det inte gör ont. Bråcket fanns också med ett tag men det störde mindre.
Men det kan inte vara hela sanningen.
Det finns annat som uppenbarligen påverkar minst lika mycket.
Jag har sovit hela nätter då och då.
När jag var i Sälen sov jag en hel natt utan att vakna alls vad jag märkte. Det kan ha berott  på sällskapet och lugnet men något var det i alla fall som fick mig att slappna av. 
Sen dess tror jag bara det har hänt en natt att jag inte vaknat minst en gång.
Ofta börjar det med att jag har svårt att somna för att jag är irriterad på axeln. Det har blivit bättre efter operationen men finns där än. Då kan tankarna börja snurra när jag ligger där och halvsover.
Det är nästan märkligt hur det kan variera. Och hoppa från det ena till det andra utan något vettigt sammanhang.
Ibland är det mest om saker som ska göras eller inte har fungerat som tänkt.
Något slags halvt omedvetet planerande kanske?
Eller det kan handla om något jag läst nyss. Mer något slags resonerande.
Ofta handlar det om personer jag bryr mig om. Inte alltid helt logiska tankar men det kan också vara riktiga funderingar om den närmaste framtiden. Eller bara känslor på olika sätt. Kanske snarare funderingar om känslor och relationer? Lite oklart.
Men jag är ju inte helt vaken och har svårt att komma ihåg efteråt.
Innan jag somnar är det oftast saker som jag nog skulle kunna prata om på dagen även om det kan vara ganska rörigt och hoppigt.
Om jag vaknar på natten och har svårt att somna om kan det vara riktigt rörigt. Om jag av någon anledning är på "fel" humör så kan det handla om allt möjligt som skulle kunna hända mig eller mina närmaste. Jag har sett både mig och många andra i alla möjliga situationer från ganska vardagliga till sjukdomar och olika sätt att dö. På något sätt verkar mina halvdrömmar förbereda mig för det värsta jag kan tänka mig.
Det har nog alltid funnits där men var värst åren efter skilsmässan.
Då såg jag ofta hur jag eller barnen råkade illa ut. Det finns nog inget sätt att dö på som jag inte har upplevt undermedvetet. Eller halvmedvetet kanske är bättre uttryckt.
De tankarna dyker inte upp så ofta numera utan nu är det mer vardag. Men det kan snurra på rätt fort ändå utan att det blir någon ordning.
Jag bryr mig nog för mycket om de jag umgås med.
Självsuggestion? 
Jag har ibland lyckats tränga bort tankar och "beordra" mig själv att sova. Jag kanske skulle träna på det?
Något slags meditation?

Lättrörd? Eller bara något annat?

Publicerad 2018-12-13 00:10:01 i Lite för personligt,

Jag får ofta höra att jag gråter.
Eller kanske snarare att tårarna rinner. Särskilt när något av mina barn gör något.
Och det är nog sant.
Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag verkar vara ganska lättrörd sen några år tillbaks och det tillsammans med att mina ögon konstant rinner gör att det ganska lätt "rinner över".
Jag har ju tydligen en kronisk ögoninflammation som gör mina ögon lite svullna och det gör att tårkanalerna inte fungerar så bra när det gäller att leda bort tårvätskan.
Så ögonen rinner ofta.
Det hindrar inte att jag har lätt att "ta till tårarna" på olika sätt.
Jag kan bli tårögd när jag ser på tv. Det känns lite märkligt.
Jag har nog alltid haft ganska lätt för att ta åt mig när någon jag bryr mig om är ledsen eller mår dåligt men det här är värre än så.
När jag är stolt över mina barn också verkar det som.
Nästan lite pinsamt.
Att man kan bli mer gråtmild och lättrörd efter olika hjärnskador har jag hört men såvitt jag vet har jag inte råkat ut för något sånt.
Hjärtinfarkterna?
De ska väl inte ge såna följder?
Åldern?
Populärt att skylla allt på.
Sen kan jag ibland märka att om det börjar rinna vid fel tillfälle så kan jag reagera på just det.
Att det rinner alltså.
Nästan som ett återkopplat system för att använda tekniska termer.
Att det rinner gör att jag reagerar så att det rinner.
Egentligen reagerar jag nog på lite olika sätt beroende på omständigheterna.
Jag blir  pinsamt medveten om att det rinner och då kan det rinna mer. Särskilt om jag inte vill det för att jag är på fel ställe.
Jag accepterar att jag är ledsen eller rörd och låter det gå över.
Jag blir irriterad. Ofa leder det till att jag är där med händerna eller näsduken och då kan det börja svida istället.
Jag struntar i det och låter det rinna. Händer ofta om jag är ensam.
 
Men oberoende av tårar så märker jag att jag reagerar mer numera både på glädje och sorg. 
Ibland kan jag reagera såpass att jag märker det på hur jag andas
Men det kanske är min läggning att bry mig lite för mycket om andra?
Vad som nu är för mycket?
 

Störande tankar

Publicerad 2018-12-09 13:22:58 i Lite för personligt,

Det är nästan lite märkligt hur störande det kan vara att fundera på andra?
För mig i alla fall.
Det är inget jag tänker skriva om här men konstaterar bara att jag är dålig på att inte bry mig om. Jag har redan sagt för mycket om de tankarna till den det berör. Det var ett misslyckat försök att vara ärlig och det blir nog knappast aktuellt att prata om det någon mer gång.
Så det gäller väl att förtränga?
Kan man lära sig att bli bättre på det?

Ärlighet

Publicerad 2018-11-16 00:13:00 i Lite för personligt,

Vad innebär det att vara ärlig?
Går det att vara helt ärlig mot någon utan att hamna i konflikter?
Vad innebär det egentligen att vara 100% ärlig?
Handlar det om att tala om allt man tycker och tänker?
Det kanske finns en gräns när det snarare blir dumt än ärligt? Det kan ganska snabbt ställa till det i en relation om man alltid säger vad man tänker.
Jag har haft anledning att fundera på det på sistone.
Jag återkommer.
Om fullständig ärlighet ska fungera måste båda parter lita på att den andra vill väl?

Att bryta upp från en icke existerande relation?

Publicerad 2018-10-28 10:53:53 i Lite för personligt,

Det här blir bara en kort notis. Jag har skrivit av mig det mesta på annat håll.
Det känns lite konstigt att sluta med något jag hållit på med ett bra tag men jag har bestämt mig för att hålla mig borta från Kolsnäs och troligen också Hammarö ett tag.
Det återstår att se hur länge det blir.
Kanske för alltid?
Anledningen kan vi lämna därhän men i grunden handlar det om att jag inte orkar se hur en person jag tycker om offrar sin personlighet. Det kan låta konstigt och det är säkert fel uttryckt men det är så jag upplever det. Att hon i vissa sällskap blir en annan än den jag känner och tycker om. På något sätt kontrollerad. Jag klarar inte att se det och vill inte vara i närheten. Det vore helt fel av mig att låta min närvaro påverka hennes val så då väljer jag att avlägsna mig. Att undvika henne kommer väl också att påverka mina möjligheter att gå på vanliga orkesterdanser men det gör jag knappast ändå annat än på Kolsnäs.
Så det blir en omläggning av en stor del av det jag gjort de sista åren.
Återgå till Fagerås motionsdanser?
Kanske.
Det är inte samma personer där men det löser sig nog.
Träning? Orientering?
Jag får se.

Just nu måste jag smälta mitt eget kanske korkade beslut.
Än så länge har det inte gjort någon skillnad alls men det kommer till veckan. Jag väntar mig kanske lite sorg och en hel del saknad över de jag inte längre kommer att träffa. Nu bara "ont i magen".
Men å andra sidan måste jag väl sysselsätta mig för att inte gå och älta saker så då blir det väl mer gjort?
Frågan är hur mycket av mina funderingar som beror på värk och annat fysiskt strul sista året?
Värken har varit värre än före operationen nu ett tag men nu prövar jag med Ibuprofen. Sjukgymnasten tror att inflammationen kan ha blivit värre och det ska vara inflammationsdämpande till skillnad från Alvedon.
Lite bättre igår och idag så långt.
Om magen tål det.
Även det lär jag få se.

Svartsjuka, avundsjuka eller bara självömkan?

Publicerad 2018-09-22 23:58:00 i Lite för personligt,

Lördg kväll.
Det här kommer jag att fylla på efterhand.
Ibland blir jag lite misstänksam mot mig själv och varför jag resonerar som jag gör i olika sammanhang.
Mest för hur jag kan känna mig när jag känner mig lite utanför. 
Sen är jag ju expert på att vrida och vända på allt även om jag inte känner mig riktigt personligt berörd.
Eller hur jag nu ska uttrycka det.
På dans till exempel.
När jag vill dansa mer med någon än jag kommer åt.
Jag tror inte jag är särskilt svartsjuk. Det förutsätter ju något slags äganderätt.
Snarare avundsjuk på de som får dansa med den jag vill dansa med.
Eller det kanske bara är självömkan? Synd om mig? Lite ältande?
Jag ska fundera lite på de här känslorna och se om de i någon mån kan passa in på mig.
Det blir nog bara ett allmänt resonerande om vad det är för skillnad.
Onsdag.
Bokföring halva dagen. Det leder mest till "utmattning".
Födelsedag om tre månader. Det känns avlägset men ändå inte.
Angående rubriken inser jag nog att jag mest funderar på mina egna tankar och varför jag funderar. 
Metatankar om tankar?
Jag får återkomma när jag är på humör.
 

Känslan av att bli nobbad. Eller inte?

Publicerad 2018-04-21 20:31:00 i Lite för personligt,

I fredags blev jag nobbad för första gången i mitt liv.
Av den jag helst dansar med.
Det var i alla fall vad jag trodde då och känslan var så omvälvande att jag inte visste riktigt hur jag skulle bete mig. Sen dess är det genompratat och i stort sett avklarat så det här handlar egentligen inte om det utan snarare om hur jag upplevde det. Jag inser väl att jag överreagerade och att skriva ner det är för mig ett sätt att rensa bort det mesta ur huvudet.
Kort kan jag beskriva händelsen som att jag ville dansa men möttes av ett ”Nej”. Jag hade inte riktigt väntat mig det och blev stående. Innan jag hann fundera så mycket på det blev jag uppbjuden av en annan. Jag såg sen att hon stod utan att dansa och då började det snurra mycket tankar i huvudet.
”Nobbade hon mig? På allvar? Hon står hellre än dansar med mig. Och hon som sagt om att man aldrig nobbar någon.”

En storm av tankar. Jag kände mig totalsågad och förstod inte vad jag gjort för att förtjäna det.
Jag var riktigt förvirrad och ledsen och tänkte åka hem. När jag var på väg av dansgolvet blev jag uppbjuden igen och ville inte vara oartig utan bestämde mig för att dansa vidare. Jag blev kvar hela kvällen. Jag tror inte nån av de jag dansade med märkte nåt av allt som snurrade i huvudet på mig. Jag är nog ganska bra på att falla in i en roll och dölja hur jag egentligen mår.

När jag kom hem blev det nästan värre. På natten sov jag dåligt och det var mycket tankar på vad det betydde och vad det skulle få för konsekvenser. ”Så hon vill inte ha med mig att göra. Då är det väl så.” Det var en förvirrad röra av både sorg och nån sorts skam. Mycket tankar på vad som hänt på sista tiden och vad det kunde betyda. Om jag skulle försöka beskriva den blandning mellan upprördhet och förtvivlan som jag kände behöver jag andra ord. De orden täcker inte vad jag kände men jag hittar inga bättre.

Jag skrev ner en del tankar för att försöka bli av med dem men det fungerade dåligt. Det var tankar som jag borde behållit för mig själv men jag ville förvarna lite om att jag kanske skulle dra mig undan.

Att ge upp var ju ett alternativ.

Bryta kontakten?

Att försöka att inte träffa på någon som man tycker om och umgås med ganska ofta? Visst det går men är inte så lockande för det drar med sig så mycket annat.
Jag har ju på olika sätt provat det tidigare och det har fungerat dåligt. Alldeles för mycket tankar och saknad.

Om man ska undvika någon leder det ju till att man undviker allt och alla som hör ihop med den personen.

Så jag bestämde mig för att ta veckan på mig innan jag bestämde hur jag skulle göra.

Jag mådde sådär.

Det gick några dagar innan hon kontaktade mig och undrade vad jag höll på med. Vi hade helt olika upplevelser av vad som hänt och jag insåg väl att jag överreagerat. Jag vet nog varför men det har mer med mitt självförtroende att göra.

Så tills vidare försöker jag fortsätta som vanligt.

Jag vet inte hur jag skulle gjort om jag verkligen blivit nobbad. Det hade nog varit svårt för mig att hantera känslan av att bli ratad och fortsätta umgås. Samtidigt är det allt annat som är roligt som jag inte gärna vill bli av med.

Att välja bort någon ur sitt liv påverkar inte bara hur jag mår utan det mesta runt mig.

Ensamhet? Egentligen inte. Eller?

Publicerad 2018-04-08 12:06:46 i Lite för personligt,

Stundtals känner jag mig ensam.
Men det gör väl alla?
Jag har ändrat mig under åren och jag ser skillnaden här.
I hur jag skriver av mig.
När jag började skriva var det mest för att bli av med tankar. Eller kanske mer reda ut
För mig själv.
Sen blev det mer tankar runt böcker och annat innan det numera blivit mer av en dagbok över vad jag gör. 
För andra på något sätt.
Ensamhetskänslan har nog i perioder ändå ökat med åren och jag gör väl egentligen inget åt den. 
Problemet för min del är väl att jag är lite trött på att leva ensam eller hur jag ska uttrycka det.
Jag är ju inte ensam i den meningen att jag inte har någon att bry mig om eller att ingen bryr sig om mig. Barnen och en del andra finns ju men jag saknar någon att bry mig om lite extra. 
En partner av något slag.
Det skulle göra livet "lite mindre tröttsamt" de dagar det känns sådär.
Att ha något och någon att se fram emot gör det roligare att möta "dagarna som kommer".
Jag blir lite less ibland och det känns som om tiden bara rullar på utan att det direkt är så mycket att se fram emot.
Men det kanske bara är trötthet efter febern förra veckan? 
Eller helt enkelt att tvättmaskinen inte vill fungera?
Kan det vara så krasst?
Jag kan ju alltid skylla på det så slipper jag fundera.

Funderingar

Publicerad 2018-03-10 11:20:00 i Lite för personligt,

Vi satt och pratade häromdagen och av någon anledning blev det lite funderingar runt åldrande. Kanske inte så konstigt eegentligen men det är inte något jag ägnat så mycket tankar åt.
I alla fall inte konkreta tankar.
Jag känner mig inte direkt gammal.
Även om en del av kroppen verkar lite sliten så tror jag huvudet är ganska med än så länge.
Vad jag märker.
Visst kan jag tappa ord ibland och bli tvungen att fundera på hur jag ska uttrycka mig. Men det problemet verkar mer ha att göra med "stress" och har funnits många år nu.
Men ändå.
Faktum är ju att åldern lär märkas mer och mer och det är inte så många år kvar. 
Jag kan inte förutsätta att jag är pigg i 20 år till. Det är snarare troligt att jag inte lever om 10 år om jag ska vara realist.
Dags att göra något roligt?
Det får nog bli på egen hand i så fall för jag verkar inte vara en person som har lätt att hamna i någon relation.
Men det inte roligt att göra saker ensam.
Eller också fortsätter jag som nu men ser till att hålla mig mer sysselsatt. Tankar på ensamhet och annat hinner man inte med om man är upptagen.

Nu får det snart vara slut på klagande

Publicerad 2018-01-18 22:57:49 i Lite för personligt,

Igår dansade jag nästan inget igen. Lite självplågeri men jag höll mig. Det blev bara några lugna fox-låtar men det gör mig ändå glad.
Ganska lugn natt och svidandet när jag rör mig har minskat så jag sov nog rätt många timmar. Jag inbillar mig att svullnaden har minskat lite också. Blodmängden under skinnet har i alla fall minskat nedanför såret.
Lite sen upp och det var ganska snart dags att åka till vårdcentralen igen. Sofia skulle iväg på jobb så jag skulle ta CJX som stått flera dagar och det gällde att försöka få fram den ut snö/is-lagret.
Den startade snällt och det mesta av isen gick att ta bort. Fläkten vägrar fortfarande fungera så jag fick torka av rutorna med en handdduk med jämna mellanrum. Inget att ge sig ut på längre turer med innan det är ordnat men till Kil gick det ganska bra.
Läkartid 10.30 och som vanligt var M lite sen så klockan blev nog nästan 11 innan det var dags för koll av prostatan. För vilken gång i ordningen vet jag inte och det blir inte roligare för att det upprepas. Han konstaterade att det verkade ok och kommenterade också att jag var vackert färgad nedertill innan han fick ge sig iväg på ett möte.
Iväg till apoteket efter mer Panodil och hem igen.
Jag flyttade på lite snö. Det gick bra och jag kände inget särskilt alls förrän jag lyckades slå i magen mot handtaget på snösläden.
Aj!!!
Det är enda kommentarern.
Så det blev lite ondare igen men det är nog bara tillfälligt. Jag har tröttnat på att beklaga mig så det får bli bra nu. Om fyra dagar är det danskurs igen och då vill jag kunna göra i stort sett allt som kan bli aktuellt.

Värsta dagen?

Publicerad 2018-01-11 23:14:00 i Lite för personligt,

I ett av papperen som jag fick före operationen stod det att dag 3-4 skulle vara värst från smärtsynpunkt.
Jag märker ingen större skillnad och har inte speciellt ont utom just när jag ska ställa mig upp. Liggande och stående går bra mrn sittande är lite obekvämt. Mest för att det är ganska svullet och lite ömt ganska långt runt själva operationen.
Däremot verkar blodläckaget sprida sig och jag har hyfsade blåmärken.
Det jag inte visar är betydligt värre.
Så jag har tagit det ganska lugnt nu några dagar. Ganska stilla utom en promenad i tisdags och en tur upp till Kolsnäs igår. Det var halvjobbigt att stå bredvid och se de andra dansa men jag höll mig rätt bra. Liten test mycket försiktigt med I-M en kort stund men annars inget. 
En promenad nu nyss ut till korset kändes också helt lugnt.
Annars har jag gjort något jag sällan gör och det hände både igår och idag.
Jag har legat på rygg och bara vilat. Svullnaden känns mindre då.
Martin ringde förut och han verkade bli bekymrad när jag sa att jag legat en stund. "Det gör väl aldrig du! Hur dålig är du?"
Så det är aldrig bra vare sig jag tar det lugnt eller inte.

Sjukhusdag

Publicerad 2018-01-10 00:07:05 i Lite för personligt,

Måndagen blev en heldag på sjukhuset i Arvika. 
Vi var där före 8 enligt order. Jag fick byta kläder och hamnade i ett väntrum. Sen hände det inte mycket förrän runt 10. Nyhetsmorgonen på tv handlade mest om mat och sjukdomar. Purjolökssoppa. Och ingen mat sedan 19 dagen före. Efter 10 kom först en narkosläkare och hämtade mig och beskrev vad han skulle göra. Det var planerat lokalbedövning på mig men han ändrade det till fullständig narkos. Jag var tillräckligt pigg trots hjärtinfakterna tyckte han. Lite senare kom kirurgen och beskrev på samma sätt om vad han skulle göra och ritade lite var han tänkte skära. Det var ett långt streck men det skulle bli ungefär sju centimeter sa han. Jag blev uppmanad att gå på toaletten och sen tog det ett tag inan de kom och hämtade mig till operationssalen.
Upp på bordet och ut med armarna åt sidorna. Lite sladdar och en nål som förberedelse. Sen satte narkosläkaren en mask med syrgas över näsan på mig och sa att jag skulle få narkosen via nålen och att jag snart skulle känna att det sved. 
Snarare en krypning upp genom armen och sen var jag borta på några sekunder. Det sista jag kommer ihåg är att klockan var ungefär 11.30.
Min tidsuppfattning är lite skum men jag kommer ihåg den tiden och 13.50 när jag började fatta något igen. Dimmigt och snurrigt när jag vaknade till. Sen tog det bortemot en timme innan jag var vettig. Narkosläkaren kom förbi och frågade hur det gick men jag var inte riktigt klar då. Jag sa nåt om yrsel och synen och han sa ordet dimmigt som han tydligen tyckte var helt normalt. En vikt på magen som jag inte riktigt begrep men det var en del av tryckförbandet på såret. Sen frågade sköterskan om jag ville ha vatten eller saft eller något och jag sa saft. Vi börjar med vatten sa hon. Nästan direkt blev det saft också, Det var snälla sköterskor så sen fick jag två koppar nyponsoppa och sen te med smörgås två gånger. Mycket vätska för att få igång blåsan som de sa
Läkarna kom igen och pratade. Kirurgen sa att jag haft ett dubbelbråck och att han fixat det och lite annat när han ändå höll på. Narkosläkaren sa att allt fungerat men att jag måste klara att gå på toaletten innan de ville släppa iväg mig. 
Runt 16.30 skulle jag gå på toaletten så att jag kunde åka hem men det gick inte. Vänsterbenet bar inte och jag föll nästan men sköterskorna var beredda och fångade mig. Bedövningen var effektiv och lårmuskeln i vänsterbenet fungerade inte. De tog ultraljud för att se hur mycket det var i blåsan. 325 ml. Narkosläkaren kom och sa att det var ett villkor att lyckas med toalettbesöket annars "skulle de tömma blåsan" för det fick inte gå över 400. Lät inget vidare så vi väntade en stund och vid 18-tiden satte de mig i en speciell rullstol som passade ovanpå toalettstolen. Iväg med mig dit och sen löste det sig. Nytt ultraljud och 50 ml kvar men det var ok. 
Bort med elsladdar, nål och sen hämtade de mina kläder och ställde för skärmarna så att jag kunde byta om. Det gick inte att använda jeansen jag hade när jag kom för de hade satt en tjock bandagerulle som tryckförband utanpå det andra bandaget. Den skulle sitta till nästa dag. Men jag hade träningsbyxor som var vida med mig som alternativ så det löste sig.
När jag satte på mig träningsbyxorna slarvade jag och försökte stå på vänsterbenet. Jag trillade givetvis ner på golvet men var snabbt upp i sängen igen. Sköterskan kom springande men jag sa att jag bara stött till bordet och att det var det som lät.
Jag höll på att få hjärtinfarkt sa hon.
Det var inget sa jag.
Jaja.
Det blödde igenom där nålen suttit så hon fick göra om det.
Jag kunde fortfarande inte gå så när jag bytt om fick Sofia hämta mig i rullstol och köra mig ner till bilen. 
Hon tog en bild på vägen ut. Bandage på ena handen och spypåse i den andra som de skickade med för säkerhets skull.
När vi kom hem mötte Patrick uåp och bedövningen hade släppt såpass att jag kunde gå in med lite stöd. Sen åkte Sofia och köpte pizza och det blev en stund framför NCIS innan jag blev upptagen med ett telefonsamtal.
Senare kom jag lite tidigare i säng än vanligt men kroppen verkade inte varva ner. Jag gick upp och kollade blodtryck och puls. 160/90 och 93 i puls. Varm och halvsvettig. Jag sov nog inget alls på hela natten och var upp och gick en sväng nästan varje timme. Klockan 5 var det lite bättre men när jag kollade igen fortfarande 150/73 och 78 i puls. Jag brukar ligga under 60 så något höll kroppen på med. 
Upp vid 8.
Mat och sen försökte jag ligga ett tag.
Det gjorde ingen större skillnad så jag läste på och började ta bort en del bandage. Jag började med kompressen på handen som jag inte brytt mig om att ta bort under natten. Det syns inte så bra på bilden men det blir nog ett snyggt blåmärke runt sticksåret för det verkar ha läckt lite under huden.
 
Sen var det dags att ta bort tryckförbandet. Jag hade haft vanliga kalsonger på hela natten för att hålla det på plats. När det var borta var det bara ett ganska litet plåster kvar med vattentät tejp över. Det ska gå att duscha påstår de under den vecka det ska sitta. Det är svulllet långt upp på magen och mer blåmärken som jag inte visar.
  
Under dagen har det bara blivit mer och mer svullet så jag får se vad som händer nu under natten.
Jag var i alla fall ute och gick en promenad ut till korset förut och det var inga problem. Det enda som känns är att plåstret drar lite i skinnet. Däremot är det inte helt skönt i vissa sittställningar.
Sovdags?
Återstår att se.
    
 
 

Funderingar

Publicerad 2018-01-06 22:03:33 i Lite för personligt,

Igår kväll var jag nog lite halvbesviken på mig själv. Mest för att jag inte kom iväg på dans tror jag.
Men det var nog lika bra även om jag saknar de jag helst dansar med.
Så jag får försöka vända den saknaden till något bra.
Det gäller väl att hitta det positva i allt?
Jag brukar normalt vara ganska positiv och inte gräva ner mig för mycket i grubblerier men jag har varit lite "sådär" ett tag nu.
Inte direkt negativ men tveksam på något sätt.
Jag antar att det är tjafset runt bråcket som stör mig. Om det nu kan kallas tjafs.
I så fall borde det snart var över på ena eller andra sättet.
Redan i den kommentaren märker jag hur jag är påverkad.
Något slags olustkänsla som smittar av sig på mina tankar. 
Så jag blir lite fundersam på andra saker än jag brukar vara.
Personer.
Relationer.
Brist på relationer.
Närmaste framtiden.
........
Åldrande? Är det orsaken?
Tror inte det beror på det även om jag är medveten om att åren går.
Än så länge känner jag mig inte direkt gammal även om jag för 50 år sedan nog skulle ha trott att jag skulle göra det vid 67. Så länge jag kan dansa och klarar av att göra de vanliga sysslorna tänker jag inte "sätta mig i gungstolen".
Det kanske är det som varit problemet ett tag?
Att jag haft svårt med rätt mycket av det jag vill göra.
Behov av hjälp?
Stör det mig? 
Ja ibland. Men jag drar mig inte för att be om hjälp om jag måste även om det känns lite. Värst med småsaker. Jag har fått be om hjälp både med skjortknappar och skosnören några gånger. 
Det svider även om jag kan hantera det.
Det känns inte heller särskilt inspirerande att undervisa igen. Det är inget jag ser fram emot.
Varför vet jag inte men det kanske helt enkelt är så att jag lämnat det bakom mig? Mentalt i alla fall?
Att gå tillbaks till något man lämnat kanske alltid känns som en tillbakagång och inte ett framsteg?
Det skulle kanske kännas annorlunda med någon annan typ av undervisning men det lär jag inte ta reda på för det känns som om jag har annat att syssla med. Det här gör jag bara för att jag vill försöka göra något roligt för pengarna.
Och jag hoppas det ger resultat.

Dubbel personlighet?

Publicerad 2018-01-04 23:13:01 i Lite för personligt,

Ibland funderar jag lite på hur jag är.
Inte bara nu inför operationer och annat mer ovanligt utan rent allmänt.
Just nu beter jag mig delvis som om jag skulle upphöra att existera snart. Städar undan lite papper, gör klart en del småsaker, skriver ner en del och annat. Samtidigt beställer jag nya maskiner, planerar för danskurser, kommande jobb och kanske nån resa.
Personlighetsklyvning?
Jag tror inte det. Snarare ett resultat av tidigare upplevelser.
Jag insåg när pappa omkom att det kan gå fort och utan förvarning. Det var mycket jag gärna skulle ha hunnit säga men som aldrig blev sagt. Ändå var jag på något sätt beredd även den gången. Jag blev inte överraskad av att det hände om det nu går att uttrycka det så.
Men efter den händelsen fick jag ett behov av att röja bland mina papper och annat. Jag ville inte att någon akut skulle bli tvungen att försöka sätta sig in i  en hög med oordnade papper om något skulle hända mig. Ingen skulle behöva hamna i den situationen. Så jag förskte få lite ordning på deet mesta. 
Det har hänt flera gånger sen dess och varje gång inser jag att det är något jag borde göra hela tiden.
Vara beredd.
På det ingen tror ska hända.
Hjärtinfarkterna har säkert också spelat in men ändå lär jag mig aldrig.
Men jag har mer ordning än förr.
Jag känner alltid döden gå vid min sida brukar jag säga. Det kan missförstås men det har inget med rädsla eller sorg att göra. Bara ett faktum som jag accepterat.
Närvaron.
En märklig trygghet. Tvärt emot vad det kan låta som.
Och när jag säger att jag har en störande föraning så betyder det inte att jag tror det ska hända något särskilt. Det är nog min kropps sätt att göra mig beredd. Jag blir inte överraskad om det går snett på något sätt.
Jag vill nog inte att någon annan ska bli det heller kanske?
Så jag garderar mig lite som sagt.

Funderingar

Publicerad 2018-01-03 23:54:00 i Lite för personligt,

Nu har jag fått besked om operationsdatum. Ett samtal i morse.
På måndag ska jag vara i Arvika 8 på morgonen och sen är det väl dags ganska snart efter det.
Jag fick svara på en massa frågor om min historik och hälsa. Allergier, släkt, mediciner, tidigare operationer och reaktioner på mediciner, bedövning, metall i kroppen! (vilket jag har) aktuell hälsa .....
Sen gick hon igenom lite förhållningsorder om fasta, dusch och rena kläder. Till slut en uppmaning att åka och ta lite prover och EKG snarast.
Efter lunch åkte jag ner till vårdcentralen och frågade när det skulle gå att ordna allt.
Jag fick en tid för EKG. Först tänkte hon nog ge mig en tid till veckan men jag sa att det måste vara före helgen eftersom jag ska opereras på måndag. 
Så det blev torsdag kl 15 dvs i morgon.
Det var ovanligt lugnt där och ingen kö så blodproverna tog de direkt. 
Tre rör.
Sen hade Mikael beställt en del prover så det blev två rör till honom också. Nytt att nu ska tydligen sköldkörteln kontrolleras också?
Som jag sagt förut så har jag en ganska dubbel känsla inför operationen.
Jag har väntat flera månader och vill få det gjort och det ska ju vara en enkel operation med bra resultat. Det ska bli trevligt att kunna dansa igen utan "sveda och värk".
Samtidigt har jag en konstig föraning om att något inte är bra. Eller kanske snarare att det inte ska gå bra.
Jag tror ju inte riktigt på det och beter mig nog som vanligt med planer för den närmaste tiden och allt annat. Danskurser t ex. Jag har beställt ny tvättmaskin och tumlare.
Men det finns där och irriterar.
Jag känner mig inte nervös men är nog lite stressad. Eller vad det nu är som ger mig högre blodtryck än vanligt?
Julmaten kanske?
För lite motion?
I vilket fall som helst så garderar jag mig lite för om det inte skulle gå bra. Åren som tävlingsledare och annat har gjort att jag vet att om man planerar för det man inte vill ska hända så klarar man av det om det händer. Bara det ger en säkerhet i sig och gör ingen skada om allt går bra.
Ett slags skeptisk optimism kanske?
Vad behöver jag göra eller säga till olika personer? Utan att ställa till det veckan därpå när inget hänt?
Är det något jag absolut skulle vilja ha gjort om något nu går snett?
De tankarna har funnits där och jag inser att det är mycket jag borde ha gjort om det skulle gå riktigt illa. 
Men så är det ju varje dag egentligen.
Det går oftast inte att veta i förväg hur länge man har kvar.
Så jag begränsar det till några få personer och försöker låta bli att göra bort mig alltför mycket.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
verkar det som.
 
 
 

Tiden går.

Publicerad 2017-12-14 22:22:21 i Lite för personligt,

Jag insåg för några dagar sedan att jag är nästan på dagen dubbelt så gammal som när jag gifte mig
Det känns på ett sätt inte så länge sen men ändå på andra sätt som väldigt avlägset.
I stort sett ett liv sen.
Jag har nog skrivt det förut men tidsuppfattning är lite märkligt. Med det menar jag att vissa händelser är lite svåra att placera in rätt i tiden. Eller snarare att vad som känns nära varierar. Det verkar bero på vad som är aktuellt på andra sätt.
När jag insåg(?) att jag levt lika länge éfter bröllopsdagen som före kändes det helt plötsligt som om jag levt väldigt länge på något sätt.
Det hände mycket på 80-talet.
Jag skulle kunna rabbla årtal och händelser som varit viktiga i mitt liv men i så fall måste jag ju fortsätta med händelser både tidigare och senare.
Sen är det en annan sak att jag har perioder i mitt liv då jag inte riktigt har koll på när och hur saker hänt. Jag blir ibland lite överraskad när jag ser vad jag skrivit i almanackor och annat.
Så jag kanske ska titta igenom allt sånt innan jag slänger det. Om jag nu gör det.
Är det viktigt?
Att kunna säga säkert när något hänt?
Ordning och reda?
Ibland känns det inte så men kanske för att få klart för sig själv?
Sammanhang som förklarar något?
Eller ska jag bara acceptera att jag är som jag är? Att jag kan minnas fel.
Vad jag råkat ut för har jag ju en egen uppfattning om hur det påverkat mig oberoende av om jag kan visa "historiska fakta".
Det här känns mest som allmänt svammel känner jag.
 

Gamla papper

Publicerad 2017-12-13 23:53:29 i Lite för personligt,

Jag hittar några pärmar med gammalt som jag sparat.
Två om som handlade mycket om arbeten jag haft och olika skrivelser jag skrev under olika perioder men det kan jag nog slänga efterhand. En hel del om barnsomsorg. Ledigheter, vab, avgifter och tider.
Jag ska bara titta igenom det innan det får gå till "brännes".
Men sen finns det en del annat.
Viktiga papper om mitt liv.
Viktiga för mig trots att jag inte tittat på dem på många år. 
Inte alls sen jag satte in dem i pärmarna?
Papper om adoptionen av Martin. Utredningen och besluten.
En annan pärm är lite mer svårläst så det får bli efterhand. Jag märkte när jag tittade på det att det fortfarande stör mig att läsa det. Jag blir nog lite för mycket påmind om hur jag mådde då periodvis. 
Det handlar om mina tio års försök att få vapenfri tjänst och lite om hur jag slutligen gjorde en tid på Futurum.
Alla ansökningar.
Fyra stycken står det nånstans.
Utredningar.
Domarna och fängelsetiden.
All väntan.
Ilskan och periodvis förtvivlan över att det aldrig tog slut.
Jag vet inte hur många gånger jag trodde att det var över.
Sen kom det en ny inkallelse.
Vad jag än tycker om det så är det nog en viktig del av det som gjort mig till den jag är.
 

Dansande?

Publicerad 2017-11-10 12:12:28 i Lite för personligt,

Det blev fyra danskvällar i rad den här veckan.
I söndags blev det en halv kväll i Fagerås innan ljumsken sa stopp. Bra danser men jag åkte hem vid fikat.
Måndagen på Hammarö med I-M och Lisa är veckans höjdpunkt av flera skäl.
Trevligt ressälsskap och gnuggande av tekniska detaljer. Mats ser "allt" och talar om hur det ska vara.
Nyttigt och ger mersmak.
Det får mig att fundera på vad jag egentligen gör.
Tisdsag kväll är det Holken.
I princip samma stil som på Hammarö men det är betydligt fler med och det är mer inriktat på "show" än på teknik. Det är många ledare med och dansar men där har jag inte fått några direkta kommentarer. "Bra".
Jag orkar inte köra den mer "vilda" stilen ens i vanliga fall och ljumsken krånglade också lite mer just den här veckan. Den verkar långsamt bli sämre.
På onsdag var det dags för Kolsnäs igen och jag fick några danser med I-M. Vi testade en del av turerna från Hammarö. Det gick hyfsat och blir nog bra med lite övning. 
Bra danser med de andra också men mansöverskott. 
Städningen gick fort och jag var hemma 22.15.
Nu är det lugnt till söndag?
Det är bara att konstatera att dansandet är en viktig del av min vardag.
Sen skulle jag ju önska mig att få slippa alla fysiska småsaker som stör.
I tre år drogs jag med ökande axelproblem.
Det gjorde ont och gjorde att jag undvek vissa rörelser. Ibland struntade jag i det och gjorde jag saker som gjorde riktigt ont bara för att inte bli för ensidig. 
Jag är rädd för att det ändå gjorde mig till en tråkigare dansare.
Under sommaren blev det bättre. Nu har det i stort sett gått över och jag kan strunta i den värk som är kvar. Jag tror ingen märker de gånger jag känner av det.
Då drar jag på mig bråck!
Jag undrar om jag kommer att få dansa nån mer gång och inte vara "handikappad" av något?
Att kunna dansa som jag vill utan att hela tiden förska strunta i något som gör ont eller är obehagligt.
Att slippa förklara sig när det märks.
Jag ska nog helt enkelt vänja mig att det gör ont och bara dansa?

Underliga känslor?

Publicerad 2017-11-06 11:07:28 i Lite för personligt,

Den här kombinationen av ljumskbråck och hosta var inget vidare. En hand i ljumsken en stor del av dagen kändes lite "avvikande".
Nu verkar det mesta av hostan vara över och jag har inte direkt ont.
Men obehagskänslan lever kvar och det är irriterande. 
Jag vet inte vad det är men det känns som om något är på väg att gå fel. 
Operationen?
Knappast. Det ska vara ett enkelt ingrepp och gå ganska fort när det väl blir dags. 
Dagsoperation som de kallar det. 
In, operera och hem igen samma dag.
Det är inte så att jag tror att det ska gå åt skogen men något slags obehag lurar i huvudet. 
Så jag blir lite fundersam på varför jag känner mig som jag gör. 
Nervös?
Tror inte det. Inte mer än vanligt.
Det kanske beror på att jag blir lite för overksam och rastlös?
Plockar och rotar runt lite och gör inte mycket vettigt för övrigt. Nu kan jag ju inte göra så mycket rent fysiskt utan att få ont så det är väl ganska logiskt att jag håller på med lite annat?
Eller ligger det något annat bakom?
Städa upp lite i minnen och pappersröran?
För att göra det enklare att städa bort? 
Efter mig eller för mig själv? (destruktiv tanke)
Är det kanske därför jag sorterar och håller på med gamla papper?
Min egen motivering är ju att det måste göras så det passar bra nu när jag ska hålla mig lite lugn.
Sen är det ju en del annat som gör att det är ett bra tillfälle att rensa ut gammalt och bestämma vad som ska bort. Källaren ska ändå röjas ur eller i alla fall städas så att den blir användbar.
Mitt sovrum också. Det måste bort mycket pärmar och annat.
Men.
Det känns som en föraning om något.
Vet inte vad.
Det kan vara något trevligt men det känns inte så.
Det går säkert bra men jag tror jag ska gardera mig lite utifall att.

Tröttnat

Publicerad 2017-11-03 22:28:46 i Lite för personligt,

Förkylningen verkar bli bättre men jag har tröttnat på ljumsken.
Det är nästan frestande att gå ut och lyfta något tungt för att se vad som händer.
För att få något slags slut på väntan.
Men det skulle vara rätt dumt att medvetet göra det värre bara för att snabba på processen.
Jag vet inte varför jag är så otålig?
Kanske för att det konstant irriterar och gör lite halvont. Det går inte att strunta i.
Varje gång jag hostar eller snyter mig "väller det ut".
Känslan är så men det är inte så mycket. En centimeter ut kanske och fem långt men det känns tydligt och måste klämmas tillbaks för det mesta.
Magen känns också lite allmänt uppsvälld men det är nog inbillning.
Jaja.
Kroppen har väl gjort sitt.
Men det går ganska bra att spela lite allmänt oberörd utåt. Nästan så bra att jag tror på det själv.
Sovdags?
Jag ska redigera lite bilder och skriva liet om värmepumpen först tror jag.

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en pensionär som slöskriver på lediga stunder. Ofta mitt i natten.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela