peterrojder.blogg.se

my world

Undervisningstankar?

Publicerad 2017-05-25 22:51:56 i Mest om böcker,

Jag har läst "Tänk om allt du vet om utbildning är fel" av David Didau.
En bok som många som jobbar med undervisning i någon form borde läsa och fundera lite över. 
Kanske inte minst de som arbetar som skolledare i någon form? De vet ju alltid vad som gäller?
Som jag toikar det är boken främsta syfte att få alla att fundera lite på vad de håller på med och varför.
Att våga ifrågasätta alla"sanningar" om ut- och inlärning.
Det vetenskapliga stödet för mycket av det som tas för givet är svagt enligt författaren. Han är särskilt kritisk mot flera av de olika sätt som utbildning utvärderas på och vad utvärderingarna används till.
Lita i stället på lärares kompetens och hjälp dem att bli bättre.
Det gör man genom att aktivt diskutera och ifrågasätta för att utvecklas.
Inte genom att betygssätta enskilda lekltioner.
 
Läs den.
Och våga ifrågasätta dina egna metoder! 
Jag har slutat undervisa.

Läs mig. En kreativ PR-handbok

Publicerad 2017-04-07 12:45:14 i Mest om böcker,

"Läs mig. En kreativ PR-handbok" av Marthina Elmqvist handlar som titeln anger om marknadsföring.
I huvudsak gäller det författarskap, skrivande och böcker men en del är ganska generellt. Det som kan vara intressant för andra än författare liknar det som alltid sägs om sociala medier, pressmeddelanden och annat och ger inte så mycket nytt.
Författare kan nog hitta en del matnyttigt om kontakter, mässor mm.
För andra finns det bättre alternativ.

Förhandingskunskap

Publicerad 2017-02-05 00:48:35 i Mest om böcker,

Jag har läst ”Förhandla. Från strikta regler till dirty tricks.” av Bo Gustafsson.

En bok som inte gav mig något särskilt.
Som titeln säger handlar den om förhandlingsteknik.
Jag vet inte riktigt varför jag läste den?

I vilket fall som helst ger den ganska konkreta råd om hur förhandlingar bör skötas från inledning/förberedelser till avslut. Det kändes som om det det han skriver är mest relevant för stora företag även om han säger att det är viktigt med kunskap även i rent privata ”förhandlingar”.
Han ger många exempel från hans egen erfarenhet men jag tyckte tyvärr att det kändes lite för mycket som skryt och inte bara exempel.
Det beror nog mest på att jag att jag inte har något intresse av affärer på den nivån och det är säkert en vettig bok för andra.

 

Känslostormar. En bok om hjärnans betydelse.

Publicerad 2016-06-28 12:47:53 i Mest om böcker,

Känslostormar av Predrag Petrović  handlar om hur hjärnan ser ut hos personer med olika ”personlighetsproblem”.

Predrags forskning har mest handlat om personer med stora svängningar i humör och känslor. Han undviker att använda termen manodepressiv och han ser likheter med andra problemområden som t ex adhd.

Resultaten har visat att det finns tydliga skillnader i hur hjärnan ser ut och fungerar mellan ”normala” personer och personer med olika typer av ”personlighetsstörningar”. Skillnader finns både i hur hjärnan är uppbyggd och hur aktiva olika delar av hjärnan är när testpersonerna utsätts för olika undersökningar.

Det finns alltså en klar biologisk/fysisk skillnad mellan ”friska” personer och de som har problem. Skillnader som delvis kan förklara beteendet.

För att försöka utröna vad som är orsak och verkan har nära släktingar också undersökts och de har till stor del samma typ av förändringar.
Det pekar på att det finns en ärftlig skillnad i hjärnan som inte är framkallad av problemen i sig. De biologiska/fysiska skillnaderna orsakar alltså i sig inte nödvändigtvis symtom men förmodligen ger de en ökad risk. De flesta verkar kunna hantera sin läggning men för några händer något i livet som utlöser mer varaktiga problem.
Det kan i sin tur påverka hjärnan så att skillnaderna förstärks.

Min tolkning av hans slutsatser i boken är att det ärftligt finns en biologisk orsak till de flesta variationer i personlighet. Vissa har redan från början sämre förutsättningar till att vara ”normala, stabila och behärskade” andra bättre. 

Sen kan olika personer beroende på vad de råkar ut för i livet vara mer eller mindre bra på att kontrollera den biologi de blivit utrustade med så att de betraktas som ”normala” sett från något slags norm.

 

Sen är ju frågan varför jag läser sånt här?
Den här läste jag ganska noggrant trots alla medicinska termer.

Kanske för att jag är trött på en del fördomar?

Källa: internet

Publicerad 2016-06-27 13:28:45 i Mest om böcker,

Jag snabbläste en av Sofias rekommenderade kursböcker för ett tag sen. (Torsten Thuren; Källa: internet)
Boken handlar om i vilken mån man kan lita på information som man hittar på nätet.

Hur avgör man vad som går att lita på ? 
Det är inte lätt.
Allt finns på nätet. Både "sanning" och rena lögner.

Några viktiga faktorer vid bedömningen av trovärdigheten:
- Egen kunskap. Det är viktigt för att kunna skilja fakta från allmänt tyckande.
- Öppenhet. Vilken information ger avsändaren/källan om sig själv? Är det kontrollerbart?
- Hur kompetent är källan? Svårt att avgöra men ett känt respekterat namn ökar trovärdigheten.
- Uttryckssätt? Överdrifter och omotiverad självsäkerhet minskar trovärdigheten.

Källkritiken måste också försöka bedöma om dokumentet är äkta eller en förfalskning.
Några saker att ta hänsyn till är:
- Tiden. Äldre källor är normalt mindre trovärdiga men inte alltid. Ibland behöver det gå en tid innan situationen klarnat.
- När är det uppdaterat?
- Beroende? Om det går att hitta källor som är oberoende av varandra och har samma information ökar tillförlitligheten.
- Tendens? Vad är syftet? Intresse? Vad vill de? Objektivitet existerar egentligen inte men det kan finnas ett mer eller mindre uttalat intresse bakom materialet.
- Ord och begrepps betydelse. Definitionen kan variera beroende på sammanhang.
- Logiskt sammanhang. Är resonemanget motsägelsefritt?
- Urval. Är materialet ett representativt urval? Eller är det medvetet vinklat?

Slutsats?
Var skeptisk.
Pröva olika sökvägar för att kontrollera källorna.
Försök spåra ursprungskällan och hitta originaltexten.
Det är alltid viktigt att komma ihåg att ord beroende på sammanhang kan ha olika betydelse.

Jag har inte mycket att kommentera mer än att det verkar vara ganska lätt att få många att tro på ren desinformation. ”En lögn blir sann om den upprepas tillräckligt ofta” har blivit ännu mer aktuellt när det är så lätt att sprida åsikter utan att ta personligt ansvar.

 

 

Relationsrevolutionen. Möten med barn

Publicerad 2016-05-08 23:43:00 i Mest om böcker,

Jag har läst Relationsrevolutionen av Lars H Gustafsson. Av någon anledning tog det ett par veckor för mig att läsa de första 70 sidorna men sen läste jag resten på tre dagar. Det kommer nog att ta mer än tre dagar att skriva klart det här men jag fyller på efterhand.

Lars är barnläkare och har skrivit en bok som handlar om mötet mellan barn och vuxna enligt framsidan.
Och det gör den.

Den första delen av boken handlar om de tre första vägarna att se på barn och barns uppväxt.

1 Barn ska fostras
Föräldrarna vet bäst och barnen ska underordna sig och fostras. Lydnaden står i centrum. Barnen kan antingen ses som födda omogna och vilda eller så har de medfödd synd. Lite hårddraget  handlar det om disciplin och straff. Det är en maktkamp som föräldrarna ska vinna även de har fel i sak.

2 Barnet på piedestal
Barn är naturligt goda och har en medfödd visdom som hotas när de disciplineras. Ondska är något de lär sig av vuxna. Barnen tillför något, är mer kompetenta än vi tror och har ofta rätt i sak.
Vi borde fråga oss: Vem är du?

3 Barnet på utvecklingsresa
Barnen är resenärer på väg mot vuxenvärlden och de vuxna är lotsar på vägen genom utvecklingsfaserna. De föds som oskrivna blad och är sociala varelser som utvecklas i samspel med de vuxna. Genom undervisning ska de förses med lämpligt innehåll. Barnaåren har inget värde i sig utan allt ses som en färd mot vuxenlivet som är målet.

Lars vill se en fjärde väg som innebär en ny syn på barn.
Tidigare beskrev han det gärna som att barnen var kapten på sitt eget fartyg på väg mot öppet hav men när de färdades på okända vatten behövde de föräldrarna/vuxna som lotsar. Numera beskriver han det hellre som en gemensam upptäcktsresa där i början det mesta görs tillsammans men sedan mer och mer var för sig.
Han har fått mycket av sin inspiration från böckerna Barnets århundrande av Ellen Key och Barnets rätt till respekt av Janusz Korczak.

Key skriver bland annat att visserligen ska barnen lära sig läsa, skriva och räkna men utöver det ska skolan anpassas till barns intressen och inneboende resurser. Varje barn har något viktigt att bidra med. Lärarna måste inse det och lek och skapande är nödvändiga för att utveckla barnens fantasi.

Korczak var barnläkare och enligt Lars är han den som mer än någon annan visat vad barnrättsperspektiv faktiskt är. Barnrättsperspektiv innebär att i allt vad som händer se barnen som en hel människa med samma rätt till människovärde och känsla av värdighet som den vuxne. Det innebär inte att barnen ska sättas på piedestal eller att man får krypa ur det vuxna ansvaret och överskatta barnens förmåga.

Den fjärde vägen beskrivs sedan i några kapitel.

Barn är människor
Barn är människor som alla andra och har mänskliga rättigheter i första hand. De har rätt till värdighet och värde. Vad det innebär för ett barn är att det ska få känna att det duger som det är. Barn är särskilt sårbara och utsatta och man måste ta hänsyn till det.

Barn tillför något nytt
Vilket budskap för barnet med sig till oss? Vem är du och vad vill du? Fundera som vuxen.

Barn är sårbara  - och starka
Barn behöver skydd, omsorg, uppmuntran och tröst. Men det är samtidigt deras styrka om de vuxna kan ge dem förutsättningar att hitta bra lösningar på de problem de stöter på. Hitta handlingsmöjligheter. 

Barn har rättigheter
Barn har samma rättigheter som alla människor men de ska särbehandlas positivt just för att de är barn. Barnen behöver informeras om de rättigheter de faktiskt har.

Komma till tals och få inflytande
 "Barn har rätt att bilda sig egna åsikter och de ska tillmätas betydelse i förhållande till barnens ålder och mognad." Vi måste bli bättre på att lyssna på barnen och se saker ur deras perspektiv.
Det finns olika nivåer av inflytande. Det kan uttryckas som en stege: Manipulation - Utsmyckning - Gisslantagande - Bli lyssnade till - Få hjälp med att uttrycka åsiktet - Åsikterna beaktas - Barn är med och bestämmer - Med på lika villkor och bestämmer. De tre första är i praktiken medinflytande på låtsas.

Möta – inte bemöta
Vi och de? Om man har det perspektivet kan man bara bemöta andra - inte möta dem. Vi måste söka en jag - du-relation. Jag - det räcker inte. Den vuxne måste våga lämna sin vuxenroll och ändå vara medveten om sitt vuxna ansvar.

Se den andre och finnas nära
Medkänsla består av tre delar.
Närvaro. En stund av odelad uppmärksamhet. Det har alla rätt till.
Känslan. Att känna djupt och äkta och att känna med. Att leva sig in i hur jag har det och möta mig där. Det avgörs i vardagen.
Reflektion. Att reflektera kring det man känner och handla därefter.

Viljan att göra det goda
Att bestämma sig för att göra gott. Det handlar om etik. Att lära barnen att se alternativen. Att försöka göra gott även om man misslyckas ibland.

Skapa nytt och höra till
Det krävs en revolution i tänkandet kring "vi och de andra".  Det finns inga andra. Det finns bara "vi". Tillsammans. Vi är alltid beroende av andras omsorg, välvilja och beredskap att ställa upp. Barn i ännu högre grad eftersom de är mer sårbara.

 

Vart hör jag då? Hur ser jag på barn och hur visar jag det?
Det borde jag kanske i första hand fråga mina barn. De har väl en uppfattning om sin pappa antar jag.
Jag hoppas jag har behandlat dem med respekt och ställt upp när det behövdes. De vet nog att jag också haft vissa förväntningar på hur de ska bete sig och att jag är ganska nöjd med hur de är som vuxna.

Jag tror att jag så långt som möjligt försökt diskutera och svara på de funderingar de kommit med. Sen har jag tydligen en vana att svara med motfrågor snarare än att ge svaren. Jag vill nog att de ska komma fram till svaren själva om det går och inte bara förvänta sig att jag har lösningen..

Om jag ska försöka se på mig själv så tror jag att jag väldigt sällan pratat ”barnspråk”.  En kvinna sa visserligen en gång att jag fick en helt annan röst när jag pratade med ett barn än jag hade annars. Det gällde inte så mycket språket utan rösten var mjukare som hon upplevde det.
Kanske.
Det kan nog i så fall gälla även i vissa situationer med vuxna.
Hoppas jag i alla fall.

Bokval?

Publicerad 2016-03-29 23:24:08 i Mest om böcker,

Jag kommenterade det här på Facebook men sparar det här också.

Jag undrar hur jag egentligen väljer böcker när jag är på biblioteket? Helt planlöst?
När jag var in i Kil för snart två veckor sen lånade jag:
  • Spelaren av Harlan Coben. (Läste ut den direkt och nu har jag läst alla hans böcker som finns i Kil.)
  • Ram och Kram av Anna Iwarsson (Om föreningsorganisation/kultur mm. Bara genombläddrad. Det räckte för att jag skulle inse att jag inte ville lägga tid på den.)
  • Våga vara rädd av Emma Holmgren (Om utmattningssyndrom. Genomläst och redan kommenterad på olika sätt här. Kände igen mycket och kommer nog att skriva lite mer.)
  • Relationsrevolutionen av Lars H Gustafsson (Om barnuppfostran och barnperspektiv. Nyss påbörjad. Redan väckt tankar. Den började med ungefär: Har inte alla människor samma värde? Räcker det inte om om jag tycker barnet är lika viktigt som jag? Nej. Historien visar att barnen alltid kommer i andra hand om de inte får gå före mitt eget bästa.)
  • Kärlekens roll av Sue Gerhardt (Om hur spädbarns hjärna påverkas. Ska läsas snarast.)
Alla utom Spelaren stod bland "nya böcker" så det var nog därför jag tog med dem hem.
Dessutom har jag en bok om Lightroom, två böcker om Dreamweaver och två om Photoshop hemma? De bläddrar jag i igenom allt eftersom.

Splittrat? Vad är mitt egentliga intresse?
Det varierar nog även om det verkar vara en viss övervikt mot barn och datorprogram just nu.
 

Att våga vara rädd

Publicerad 2016-03-28 13:18:00 i Mest om böcker,

Jag har fortsatt att läsa lite i boken om utmattningssyndrom och mycket känner jag igen som sagt. 
Att jag har varit väldigt trött ofta. Nästan utslagen.
Tendensen att dra mig undan från andra. 
Funderingar om allt möjligt.
Sömnproblem.
Känslan av gå runt i en bubbla ibland och inte vara riktigt närvarande.
Periodvis tycka att det är för mycket jag inte får gjort. Det staplas på hög. En hög som bara växer.
Lite att vara låst och inte ha så många alternativ.
 
Det som verkar skilja från hennes erfarenheter är att jag inte upplevt att det eskalerat.
Det har kommit och gått i vågor. Jag gjorde kanske något åt det i tid så att det har hållit sig på en rimlig nivå? Eller om jag är tålig?
Jag hade väl som jag upplevde det inte heller så mycket att välja på. Barnen, huset och allt annat fanns där och måste klaras av. Det gick inte an att bara lägga av även om jag hade lust ibland.
Lust förresten? Så länge det känns så är det väl en bit kvar?
Barnen var för den delen det som till stor del gav åren mening.

Det har blivit bättre de sista åren.
Tendensen att dra mig undan från andra finns kvar. Jag kämpar med den och jag förstår att dansen nog har varit en sak som "räddat" mig på många sätt. Både motion och umgänge på en nivå jag klarade av. Många trevliga kvinnor. Män också men jag verkar ha lättare att umgås med kvinnor.
Jag har blivit bättre på att inte känna att allt staplas på hög. Jag skriver ner vad jag ska göra och bockar av det efter hand. Det kan kännas bra ibland att se att en del försvinner från listan även om nya saker fylls på. Det jag inte hinner får vänta och jag är bättre på att inte bry mig om vad andra tycker. Det har blivit mer ensamtid nu sedan barnen flyttat hemifrån och den tiden borde jag kunna utnyttja bättre och få mer gjort.
Ibland sover jag bra. Nån natt då och då 6-7 timmar utan att vakna alls.
Så det är väl positivt?
 
Däremot har känslan för arbetet blivit sämre. Jag tycker fortfarande om underfvisningen och kontakten med studenter men arbetssituationen för övrigt känns inte bra. Framförhållningen är för dålig och vi har för lite personal. Den dagliga upplevelsen är att det är på väg att gå åt skogen och att "cheferna" anser att det är vi lärare som ska lösa problemen. Vilket vi inte kan. De negativa känslorna ökar hela tiden.
Om inget positivt händer känns det mest som en tidsfråga innan jag tycker att det inte är värt att arbeta kvar även om det ger mer pengar i kassan. Samtidigt känns det som om jag i så fall överger ett sjunkande skepp och får det att sjunka fortare. Jag har arbetat med detta i över 20 år.

Halvvägs genom boken. Jag förstår att det kommer att komma ett avsnitt om att göra något mer radikalt med sin situation.
Släppa arbetet för att göra något nytt och annorlunda kanske?

Om relationer

Publicerad 2016-03-25 23:08:00 i Mest om böcker,

För ett bra tag sedan lästa jag boken ”Hur svårt kan det vara” av Mia Törnblom. 

Den handlar i huvudsak om relationer på alla nivåer. Till sig själv och olika krav. Till sin partner, barn, ”bonusbarn”, föräldrar med flera.

Nu är det länge sedan jag skrev mina anteckningar så jag rensar bort en del och försöker sammanfatta så gott det går. En ganska fri tolkning. Det lär bli en del upprepningar av vad jag skrivit tidigare eftersom ”alla” författare har vissa gemensamma åsikter om hur man bör bete sig.

I alla relationer handlar det om man har olika förväntningar och prestationskrav och att kunna hantera kommunikation och utmaningar.
När det gäller kommunikationen är det viktigt att hitta balansen mellan att stå för sina åsikter och kompromissa. Att säga vad man vill, lyssna och diskutera.
Att kunna se sin egen del när det blir gräl eller konflikter.
Att vara noga med att skilja på person och sak.
Att känna att man duger som man är men också kunna ta kritik och våga gå emot rädslan för att kunna få en ny självbild.
Eller våga strunta i kritiken. Det är viktigt att leva som man lär.

Dit hör också att älska andra som de är trots ”deras brister”. Att inte försöka göra om andra efter något slags idealbild. Att dela med sig och vara generös.

Men om man nu vill förändra relationen? Hur kan man leda sig själv mot nya mål?
Ska man tvinga sig?
Det fungerar nog dåligt. Det är viktigt att anta de utmaningar man ser och att vara villig att göra ansträngningar mot realistiska mål. Om man ska sätt upp mål för förändringar måste de vara smarta i meningen att de ska vara specifika, mätbara, attraktiva och tidsbestämda.
Och realistiska som sagt. Mål som är orealistiska ökar bara frustrationen.
Var ärlig.

Hur tar man då kloka beslut? Det är lätt att känna otrygghet.
Vi kan ta bortåt 10000 beslut en vanlig dag så man måste kunna ändra sig om något blir fel. Särskilt när besluten påverkar andra.
Det är viktigt att komma ihåg att vi inte är det vi gör. Men vi kan bli våra misstag.

Man kanske ska reflektera över vänskap/relationer?
Hur uppfattas jag?
Hur vill jag vara? Vad vill jag vara mer av?
Vilka personer är viktigast för mig? Vet de om det?

Kommunikation.
Är vi själva norm? Det är alldeles för ofta utgångspunkten. Det handlar om mig.
Risken är att man svarar på frågor som för att se sin egen del.
Lyssna!
Ofta tror man att man vet mer om den andra än man gör. Man har förutfattade meningar om vad den andra tycker och tänker och tror att den andra vet och förstår.
Varför det?
Alla är inte lika så man kan inte förutsätta att andra resonerar som man gör själv.
Lyssna! Och känn efter.

Vad kan man prata om? Var går gränsen?
Glädje och sorg? Döden och livet? Depression, sjukdom och andra svårigheter?
Jag anser att I en nära relation måste man väl kunna prata om det mesta?

Det sägs att bara 30% av kommunikationen är ord. Resten är kroppsspråk.
För mig är det ganska uppenbart. Sen är jag själv kanske överkänslig för det som inte sägs med ord.
Det betyder i praktiken att det här är ett ganska dåligt sätt för mig att kommunicera på om jag verkligen vill nå fram till någon. I alla fall om jag vill veta att jag når fram.
Jag ser inte reaktionen på vad jag skriver.

I alla relationer gäller det att våga vara lycklig.
Att lägga kraften på det man kan påverka.
Att känna glädje.

Några tankar blev kvar efter boken.
En var att det nog är ganska vanligt att man mer eller mindre medvetet försöker göra om varandra till något man vill ha. Ganska underligt egentligen för då är ju partnern/vännen inte längre den man blev intresserad av?
En annan var att det nog underlättar i alla relationer om man är medveten om sina egna brister.

Efter att ha läst boken skrev jag upp några saker som hon tyckte man borde försöka svara på:

Jag är lyckligast när …
Jag blir arg för …
Jag har svårt för att hantera …
Jag önskar …
Jag blir ledsen när …
När jag blir arg så …
Jag skulle göra vad som helst …
Mitt starkaste minne i livet är …
Min starkaste egenskap är …
Jag har väldigt svårt för att …
Jag behöver träna på att ...
Jag har svårt för att våga …
När jag är ensam så ….

Kanske jag är lite bättre på att svara på de sakerna nu än för 30 år sen?

Är jag pessimist?

Publicerad 2016-03-12 23:36:00 i Mest om böcker,

Jag försöker beta av de böcker jag läst och en var ”Den lyckliga pessimisten” av Jan Bylund och Mattias Lundberg.
Den passade mig på något sätt.
Inte för att jag känner mig som väldig pessimist.
Min mor kallade mig nån gång för en obotlig optimist. Lite värmländsk kanske? Det ordnar sig?
Men ändå.
En hel del av vad de säger stämmer ganska bra med hur jag ser på saker och ting.

Först min sammanfattning av boken.
De hävdar att det är typiskt norrländskt att vara pessimist.
Pessimisten är en överlevare. Han förutsäger olyckor och motgångar och är förberedd på det värsta.
Människor förändras hela tiden och därför måste lösningarna ändra sig. Det finns inte en färdig lösning och det går aldrig att ha full kontroll.
Var skeptisk så blir du alltid positivt överraskad! 

Att jaga förändring?
Det kräver en aktiv insats enligt optimisten.
Men!
Förändringen kommer ändå även om vi inte gör något.
Att jaga förändring leder bara till att man hittar fel och brister i sitt liv.

En lycklig pessimist är skeptisk till mirakelkurer.
Det är bra att oroa sig. Man måste kunna hantera naturlig oro för att må bättre.

Optimister fokuserar på omedelbar lycka. Pessimisten har längre perspektiv.

Optimister med starkt ego underskattar andra. De kan inte tänka fel.
Vad händer om de tänker positivt och ändå misslyckas?
Pessimisten är ärlig och har låga förväntningar. Ingen är perfekt.

Pessimisten lär och ser framåt för att undvika att göra om misstagen. Han förutser vad som kan hända och skiljer på tanke och handling. Det värsta inträffar sällan och det är skönt när det inte sker.
Det gäller att ha självkänsla och självinsikt så att man inser sina begränsningar.

För optimisten är självkänslan i sig nyckeln till framgång.
Självkänsla nu!
Lev i nuet!
Nutidismen: Framtiden är nu!

Tyvärr går nuet över så det är kortsiktigt att fokusera på nuet.
Allt hänger ihop. Dåtid - nutid - framtid.
Nu kräver ständig omfokusering. Nuet flyttar sig. Det ordnar sig inte!

Genom att fördröja belöningen ger du framtiden större betydelse än nuet.
Jaga inte hela tiden förbättring och omedelbar belöning.
Det är aldrig för sent att ge upp!
Nöj dig med tillräckligt bra. Jakten på perfektion och rädslan för att göra fel gör att vi missar vad vi lyckats med. Som pessimist är du lycklig för att du har koll på läget och är förberedd på det värsta. Du vet vad du behärskar och uppskattar framgången mer när den kommer.

För min egen del?

Jag fick en gång en tavla med orden: ”Det ordnar sig alltid bara man tar det lugnt.”
Det är ju ganska optimistiskt uttryckt och det skulle väl på något sätt vara typiskt för mig ansåg mina närstående på den tiden.
Det är nog sant att jag inte brukar hetsa upp mig i onödan och i grunden ser ganska optimistiskt på tillvaron.

Pessimismen då?
Det som jag tycker stämmer på mig när det gäller pessimismen är att jag nästan alltid är beredd på det värsta. Det är inte så att jag förväntar mig att det ska gå åt skogen men jag blir sällan överraskad när det händer något jag inte räknat med. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att jag mer eller mindre omedvetet  går igenom alla alternativ när jag gör något. 

Vad kan hända om ……?

Jag kan inte säga att jag medvetet analyserar vad som kan hända men jag vet att jag oftast inte behöver tänka efter om något oförutsett händer. Det finns redan förberett någonstans inom mig. 

Det kanske är något slags oro som gör att jag hela tiden är förberedd?

Medfödd eller förvärvad pessimism?

I så fall får jag väl vara glad för att jag ändå tror på att ”Det ordnar sig med tiden.” Eller?!

Dags att sluta med ett citat som jag kan hålla med om:
Ta inte livet för allvarligt. Du kommer ändå inte levande ifrån det.”

Omval i livet

Publicerad 2016-03-10 23:28:00 i Mest om böcker,

Jag läste för ett bra tag sen en bok av Anna Iwarsson:
Omval– Hur du väljer om ditt liv och din karriär (innan någon annan gör det åt dig).
Jag ska försöka samanfatta vad jag tänkte om boken då men det blir nog en del annorlunda än om jag skrivit direkt när jag läste den.

Boken tillhör självhlälpskategorin och går ut på att man bör se på sitt liv med jämna mellanrum och själv bestämma hur man vill att det ska förändras framöver. Ganska affärsmässigt och metodiskt går hon igenom hur hon varje år analyserar sin situation och vad hon är nöjd eller mindre nöjd med.

Utgångspunkten är att livet har olika faser och ibland känns det inte riktigt bra.
Då kan man göra tre val:
- fortsätta på samma sätt som nu,
- fortsätta som nu med mindre förändringar
- göra något helt nytt. En radikal förändring.

Det viktiga är att man gör ett medvetet val.
För att kunna göra det behöver man bestämma vem man vill vara och vad man vill göra. Det kräver en hel del tankar och måste få ta tid.
Hon delar in arbetsgången i flera steg.

Förberedelse
Skriv ner, notera, dokumentera tankar.
Vad är det som gör mig frustrerad? Sedan hur länge?
Fokusera på mig själv. Varför vill jag ändra mitt liv? Var, när, hur tänker jag bäst?
Jag ska inte bort från något utan till något.
Bestäm en plan och ett startdatum.

Självutvärdering
Hur upplever jag min livssituation? Vill jag bara bort från något eller främst hitta något annat?
Vad är jag bra på? Vilken nytta har det för mig?
Gör ett tårtdiagram över hur min tid fördelas mellan arbete, fritid, familj  …
Fundera på helheten och gör ett nytt diagram där du ökar och minskar de olika tårtbitarna till ett önskat läge.
Fundera och gör efter en tid ett tredje mer realistiskt diagram.
Vilka möjligheter har jag att ändra min situation? Begränsningar just nu? Vilka nya förväntningar har jag på mig själv?  
Se på cirkeln. Vilka talanger har jag? Finns det något gemensamt i de olika delarna?

Framtiden
Dags att se framåt. Vilka livsdrömmar hade jag som ung? Hade jag några mål?
Låt tiden gå och låt tankarna flyga.
Skriv ner. Har jag lyckats? Är det något kvar att genomföra?
Gå vidare mot nya utmaningar och tänk tvärtom!
Gå tillbaks till drömmarna och målen. Gäller de än?

Möjligheter
Hur ser de konkreta möjligheterna ut? Vad möter jag för motstånd? Yttre faktorer som påverkar?
Ska jag förvalta-förädla det jag har eller ska jag förändra-förbättra det?
Vilka förväntningar och krav har jag på mig själv?

Gå tillbaks och se på allt jag gjort hittills.
Vilka konkreta vägval står jag inför?
Vad innebär dessa möjligheter för mig och min omgivning?
Hur påverkar det mig? Finns det hinder eller begränsningar?
Fantasi eller verklighet? Vilka konsekvenser för det för mig och andra?

Omvalet
Betrakta det som ett träningsläger.
Se på situationen. Ta hand om tvivel.
Vänta om det behövs eller gör eventuellt om och analysera igen.

Annars – avslut
Träna på det nya.
Vad har jag lärt mig om mig själv? Nya insikter?
Hur ser jag om jag blir nöjd?
Kan jag hitta sammanhang där jag blir mer inspirerad?

För min egen del måste jag säga att jag får problem med den här metoden redan när det gäller vilka mål och framtidsdrömmar jag hade som ung.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin haft några tydliga mål med mitt liv.
Har man det? Jag kanske är ett undantag?
Jag visste att jag inte ville bli lärare. 
Ändå läste jag på högskolan tre år direkt efter gymnasiet. Omotiverad och en tenta kvar i kvantfysik.
Jag fastnade i över tio år i en kamp för vapenfri tjänst som påverkade mig en hel del med domar, fängelse och annat. Lärorikt på sitt sätt men ganska tungt på andra sätt.
Det blev mycket bilar och elektronik ett tag. Rally och bilsport.

Så småningom mer studier, lärarvik ….
Så jag kan inte säga att jag arbetade mot något mål jag satt upp eller styrde i en viss riktning.

Samma med familjelivet. Inga planer.
Jag tänkte inte så mycket på det men runt 30 nånstans insåg jag att jag nog någonstans i det undermedvetna ”räknat med” att jag i den åldern skulle haft en egen familj.
Hur nu det skulle gått till med det liv jag levde? Allt annat hade gjort att åren flutit på.

Sen gjorde jag nog faktiskt några medvetna val och omval som ledde till att jag fullföljde utbildningen till gymnasielärare, fru, barn, mer utbildning, husbygge mm.

Inte vid något av de tillfällen jag gjort större förändringar i mitt liv har jag använt någon speciell metod för att bestämma hur jag ska göra. Däremot är jag nog ganska bra på att analysera (kanske även analysera sönder) vilka alternativ jag har och vad det leder till.
Jag vet jag gör när jag bestämmer mig och står för mina beslut.
Men!
Blir det fel går det alltid att ändra.

Ett omval med andra ord.

 

Forsatt kommentar till Omstart

Publicerad 2016-03-09 22:22:00 i Mest om böcker,

Om böckerna ”Samtalsmetodik” av Anders Engquist och ”Sluta älta och grubbla” av Olle Wadström.

Jag kommenterade aldrig färdigt böckerna och det blir en del upprepningar. 

Boken om ältande:
Om man har en tendens att älta sina problem eller ägna sig åt grubblerier hjälper det inte att försöka hitta förklaringar eller trösta sig själv. Det är mycket bättre att tänka tankarna fullt ut. Wadström säger att tröstetankar fungerar som betingning och förlänger och förvärrar ältandet.
Tröstetankarna kan vara av många slag och det gäller att känna igen dem. De kan vara logiskt motbevisande, historiemanipulerande (tänk om …), revansch, önsketankar (dagdrömmar) eller förklaringar (varför?).  
Om man inte slutar med tröstetankarna kommer olusttankarna att förstärkas och det blir en kedja av händelser som gör att ältandet förvärras. Ren betingning.

Hur löser man det då?
Man kan chansa på att det löser sig.
Man kan acceptera att det värsta kan vara möjligt och tillåta sig att må dåligt.
Fatalism. Det går ändå inte att påverka.
Se tanken som en tanke. Sann eller osann? Spelar ingen roll.
Medveten närvaro i meningen att man medvetet betraktar det olustiga här och nu.

För alla alternativ gäller att man måste stå ut med att leva med olusttankarna så kommer de att minska med tiden. Det går inte att både slåss mot tankarna och försonas med dem.

Han sammanfattade det i en bön:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
ge mig mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Jag kan hålla med om det även om det inte formuleras som en bön.

Engquist skriver om hur man bör genomföra samtal. Han menar att det för alla samtal är viktigt att definiera syftet med samtalet. Man ska vara medveten om att de som deltar i samtalet strävar efter kontroll över situationen och vill att det ska leda till någon form av utveckling. De söker också någon form av bekräftelse.
Beroende på syftet kan samtal vara kartläggande, motiverande, problemlösande, stödjande och behandlande. De termerna hör väl mest hemma i terapivärlden även om många vanliga samtal också går att klassa in under nån av de rubrikerna.
Han diskuterar strategi och taktik för ett bra samtal men jag går inte in på hur han beskriver det.

Han beskriver kunskapsutvecklingen som:
Omedveten inkompetens - medveten inkompetens - medveten kompetens - omedveten kompetens.
Med andra ord: Det börjar med att man tror att man kan något men det blir fel och man har ingen aning om varför eller ens att det är fel. När man blir medveten om sin inkompetens kan man gå vidare och till slut kanske man nått stadiet då man gör rätt utan att behöva tänka på det.
Den beskrivningen kan gälla för all utveckling som jag ser det.

Slutsatsen för min del är att det behövs kunskap men också empati och inlevelse för givande samtal med sina medmänniskor.
(Var hamnar vanligt slöpratande som mest är umgänge?)

Vad fick jag då ut av dessa böcker?
Jag kan konstatera att de inte var vad jag var ute efter även om de på sitt sätt var intressanta.
Som jag redan sagt verkar författarna vara överens om att frågan ”Varför” sällan leder framåt i ett samtal. Den leder oftast till olika försök till bortförklaringar eller helt enkelt till tystnad. 
Orden ”Vad?”, ”Hur?” eller ”Vad menar du med det?” öppnar på ett helt annat sätt upp för fortsatt samtal. 

Sen är det en helt annan sak att man aldrig ska tro att man helt objektivt kan förstå vad någon annan menar eller känner men ett bra samtal kan vara en bit på vägen.

När det gäller grubblerier får man skilja på det ältande/grubblande som gäller mer vardagliga saker och det som leder till tröstlöst ältande av tankar som inte går att finna en lösning på.
Vardagliga beslut går oftast att reda ut genom att analysera vilka alternativ man har. Problemet är väl att bestämma vad man tycker är viktigast även om man vägt för- och nackdelar mot varandra.
Har man fastnat i ett ältande gäller det ”bara” att acceptera att det är olösbart och gå vidare.

Som mycket annat i livet?
Det är historia.
Se framåt!
Tillsammans och i samtal med andra.

Omstart?

Publicerad 2016-03-02 00:12:00 i Mest om böcker,

Det kanske är dags att börja skriva lite igen?

Varför?
Mest för att rensa ut lite tankar och se om det kan leda till en ny syn på saker och ting. Byte av referensramar kanske? Paradigmer.
Den direkta orsaken är att jag håller på och röjer bland papper och annat och har hittat anteckningar från sex-sju böcker som jag läst.
Som jag aldrig skrivit klart så det kanske är dags.
Det är ett bra tag sedan det skrevs så det blir nog inte helt lätt att formulera klart de tankarna.
Å andra sidan kanske det har klarnat lite när tiden gått?
Men jag får nog börja med något nyare.
Det senaste halvåret har jag läst ungefär en bok i veckan. Långa perioder har det mest varit romaner/deckare men jag kommer att hålla mig till de mer ”allvarliga” böckerna.
Så för att komma igång börjar jag med något kort om de två senaste jag läst.

Något underligt intresse fick mig att låna böckerna ”Samtalsmetodik” av Anders Engquist och ”Sluta älta och grubbla” av Olle Wadström. Främsta anledningen var nog att de stod bland nya böcker på biblioteket. Jag kontrolläste inte så noga men insåg sen att båda egentligen handlade om olika typer av terapi.
Utan att gå in på några detaljer verkar författarna vara överens om att frågan ”Varför” sällan leder framåt i ett samtal. Den leder oftast till olika försök till bortförklaringar eller helt enkelt till tystnad.
Orden ”Vad?”, ”Hur?” eller ”Vad menar du med det?” öppnar på ett helt annat sätt upp för fortsatt samtal.

Sen är det en helt annan sak att man aldrig ska tro att man helt objektivt kan förstå vad någon annan menar eller känner men ett bra samtal kan vara en bit på vägen.

Om man har en tendens att älta sina problem eller ägna sig åt grubblerier hjälper det inte att försöka hitta förklaringar eller trösta sig själv. Det är mycket bättre att tänka tankarna fullt ut.
"Vad är det värsta som kan hända?"
"Och vad händer då?"
Var beredd på det värsta så blir allt annat bättre.

Fortsättning följer

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en nybliven pensionär som slöskriver på lediga stunder. Oftast mitt i natten.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela