peterrojder.blogg.se

my world

Förare och följare

Publicerad 2014-09-19 16:30:00 i Fria tankar,

Jag har läst klart boken "Följ mig!" som handlar om ledarskap och ska sammanfatta mina tankar om den om någon dag. 
Den handlar bland annat om skillnader och likheter mellan ledare och följare i olika organisationer.
Författaren gjorde en jämförelse med pardans som löd ungefär:
"Även om en för krävs det kompetens för att följa och även för att kompensera för brister i förningen."
Med andra ord så är kraven på kompetens för följaren nästan samma som på föraren.
 
På de danskurser jag går (och har gått) säger de alltid att jag inte ska kompensera för partnerns misstag.
Det kan jag hålla med om när man tränar in något men jag tycker det är något helt annat när man faktiskt dansar på ett vanligt dansgolv.
För mig är de självklart att jag tar hänsyn till partnern och också delvis till vad hon vill och kan. På dansgolvet händer hela tiden saker man måste ta hänsyn till. Seglar hon till exempel iväg bort från mig kompenserar jag på något sätt. Antingen följer jag efter eller drar in henne igen. Det beror på situationen. Helst ska hon inte behöva märka att jag löser problemet.
Samma sak om jag gör en miss.
Man hjälper varandra och anpassar sig till alla småmissar.
Missar förresten?
Det blir bara andra turer som de säger.
När det stämmer flyter det på för att man hela tiden känner av varandra. Med vissa partners märks missarna knappt för att man löser det gemensamt hela tiden och då stämmer det på ett sätt som är svårt att förklara.
Man vet vad den andra vill.
Det känns.
Och då blir det helt annorlunda.
Man blir en enhet på ett helt annat sätt.
 
Jag tycker den känslan täcks ganska bra av uttrycket "Det krävs två för att dansa tango" även om jag inte kan dansa tango.
 
Det är väl det som i en organisation kan översättas med att man är överens om att arbeta mot ett gemensamt mål.
 
Kommentarer (0)

Tillbudstankar

Publicerad 2014-09-19 13:50:00 i Fria tankar,

En kort beskrivning av dagens tillbud.
Jag testade återigen min överlevnadsförmåga.
Klantigt som alltid.
Jag skulle upp på garagevinden för att hämta några lister och gick upp på stegen för att kunna öppna luckan. Stegen står nästan rakt under luckan som öppnas åt vänster mot mig. Jag gick lite för högt upp på stegen och fick ducka lite under luckan när jag drog den mot mig. Dumt nog höll jag mig i luckan och när den svängde ut följde jag med utåt/bakåt åt vänster och tappade balansen. Jag klarade inte att hålla mig kvar i luckan och insåg att jag höll på att trilla baklänges ner i backen.
Så jag släppte taget, hoppade snett bakåt och vred mig runt. Det var väl både tur och otur att jag var ungefär 2,5 meter upp. Jag hann inte riktig runt utan landade ganska hårt på alla fyra i gruset. Det gjorde riktigt ont men det hände inget särskilt mer än att jag är lite öm i handflatorna, fotsulorna och svanken. Hade jag varit högre upp hade landningen blivit hårdare men kanske på fötterna.
Vad väcker då detta för tankar?
En tanke.
Hur kommer det sig att jag trots allt verkar fatta ganska rationella beslut när jag ställer till det eller råkar ut för andra situationer där det kan vara ganska bråttom?
Om jag trillat baklänges hade jag nog inte skrivit det här nu eftersom jag nog landat på huvudet med fötterna kvar på eller genom stegen. Så jag var medveten om att jag var tvungen bort med fötterna från stegen och bestämde mig för att hoppa trots att jag var på väg att falla. Jag var tvungen att hoppa ganska rakt bakåt för att inte hamna på däck, bil eller annat som fanns runt omkring.
Vid ett helt annat tillfälle stod jag betydligt högre upp på en stege som började glida. Den gången valde jag att resa mig upp och stå kvar på stegen. Inte helt enkelt eftersom jag både föll neråt och gled utåt från väggen men det fungerade. I det fallet var det alldeles för farligt att hoppa och jag tog nog det bästa beslutet.
På något sätt verkar jag i de flesta situationer redan omedvetet ha tänkt igenom vad som kan hända och är beredd på det. Tiden är alldeles för kort för att man ska kunna påstå att jag tänker igenom situationen och tar ett helt medvetet beslut.
Går jag runt och omedvetet kalkylerar risker hela tiden?
Men det far rätt många tankar genom huvudet på mig på nån bråkdels sekund inser jag strax efteråt även om jag inte hann reflektera på dem just då. Efteråt finns de där.
En annan tanke.
Som inte berör bara mig.
Om jag trillat ner och blivit liggande mer eller mindre skadad.
Hur lång tid skulle det ta innan någon märkte det?
Det gäller många som håller på med saker ensamma. Eller bor ensamma och blir sjuka.
Där tror jag samhällsutvecklingen inte går åt rätt håll jämfört med förr när alla på något sätt hade koll på alla i sin omgivning.
I mitt fall så skulle jag inte bli liggande hur länge som helst eftersom någon nog skulle fråga sig vad jag håller på med om jag inte är aktiv på olika sätt. Men visst skulle det kunna röra sig om timmar.
En följdtanke.
Hur dum får jag vara och klara mig?
Det här berodde bara på att jag var okoncentrerad och inte riktigt tänkte på vad jag gjorde. Ganska snart kommer jag säkert att vara för långsam för att hinna reagera tillräckligt snabbt om jag fortsätter att "riskera livet" genom rent slarv.
Småtillbud tillhör vardagen men de större måste jag väl ändå kunna undvika genom att skärpa mig lite.

Nu får jag säkert skäll av mina barn igen.
 
Det skulle ha varit intressant att se det filmat för att se hur jag egentligen bar mig åt "på vägen ner".
 
 
 
Kommentarer (0)

Arbete och tid

Publicerad 2014-09-11 00:02:00 i Fria tankar,

I dag läste jag bland annat lite i en bok om ledarskap. Ett kapitel handlar om den nya världsbild som växte fram med industrialismen. Allt skulle mätas, vägas och värderas på olika sätt. Bedömningarna blev kvantitativa i stället för kvalitativa.

Tiden blev viktig.

Före industrialismen varierade arbetstiden under året.
I Sverige fanns inga livegna slavar. En del var daglönare men de flesta var hantverkare eller bönder och styrde själva över sina liv och sitt arbetstempo. När det behövdes arbetade man länge och däremellan tog man det lugnt. Man arbetade när det var ljust och tills man var nöjd med resultatet och det fick ta den tid som behövdes.

Med industrialismen blev det viktiga snarare hur lång tid något tog att göra än att resultatet blev bra.

Klockan.

Och styrningen av arbetstiden.

Alla skulle jobba - dvs vara på en fabrik och arbeta på bestämda tider. De skulle vara på arbetet den bestämda tiden vare sig de hade något vettigt att göra eller inte. Tiden blev det som satte värdet på produkten eftersom det var det som kostade. Arbetet styckades upp i olika moment och blev rutinmässigt och slentrianmässigt. Arbetarna förutsattes bara sköta sin del av processen och en hierarki av chefer styrde och ”visste allt”.
Arbetet blev i första hand ett medel till försörjning.
Kort sagt: Man levde av arbetet - inte för.
Livegna?
Det var i alla fall en stor förändring mot att arbeta som hantverkare eller bonde.

Många hade svårt att anpassa sig till disciplinkraven och arbetsgivarna övervakade både närvaro och utrustning. Fackföreningarna hade heller inget emot utvecklingen mot disciplinering och kontroll.

Eftersom barn är fogligare och lättare att disciplinera och användes de gärna som arbetare.
Det kanske är en av orsakerna till att barnarbete fortfarande är vanligt i många länder?

Skolan!
Fasta tider. Disciplin. En utmärkt träning för kraven i arbetslivet. Är det fortfarande syftet?

 Kanske den utveckling som i viss mån sker nu är en återgång till en preindustriell syn på arbetet?
Att det viktiga är resultatet och inte när, var, hur ett arbete utförs?
Inte heller hur lång tid det tar.
Att det är resultatet som sätter värdet?

 Kanske de som framför ökade krav på ordning, disciplin och kräver närvaro och kontroll försöker behålla den ”industriella eran” och dess syn på vad som är viktigt i arbetet?

 Och hur påverkar detta vad som sker i skolvärlden?

 

Kommentarer (0)

Fria tankar

Publicerad 2014-09-10 23:07:42 i Allmänt,

Det kanske är enklare att komma igång om jag bara skriver ner allt som dyker upp i huvudet.
Lite farligt kanske med tanke på hur det kan fara runt ibland?
Men det lär bli allt från allvar till rena spekulationer. Det lär märkas.
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en pensionär som slöskriver på lediga stunder. Ofta mitt i natten.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela