peterrojder.blogg.se

En kort beskrivning av dagens tillbud.

Jag testade återigen min överlevnadsförmåga.

Klantigt som alltid.

Jag skulle upp på garagevinden för att hämta några lister och gick upp på stegen för att kunna öppna luckan. Stegen står nästan rakt under luckan som öppnas åt vänster mot mig. Jag gick lite för högt upp på stegen och fick ducka lite under luckan när jag drog den mot mig. Dumt nog höll jag mig i luckan och när den svängde ut följde jag med utåt/bakåt åt vänster och tappade balansen. Jag klarade inte att hålla mig kvar i luckan och insåg att jag höll på att trilla baklänges ner i backen.

Så jag släppte taget, hoppade snett bakåt och vred mig runt. Det var väl både tur och otur att jag var ungefär 2,5 meter upp. Jag hann inte riktig runt utan landade ganska hårt på alla fyra i gruset. Det gjorde riktigt ont men det hände inget särskilt mer än att jag är lite öm i handflatorna, fotsulorna och svanken. Hade jag varit högre upp hade landningen blivit hårdare men kanske på fötterna.

Vad väcker då detta för tankar?

En tanke.

Hur kommer det sig att jag trots allt verkar fatta ganska rationella beslut när jag ställer till det eller råkar ut för andra situationer där det kan vara ganska bråttom?

Om jag trillat baklänges hade jag nog inte skrivit det här nu eftersom jag nog landat på huvudet med fötterna kvar på eller genom stegen. Så jag var medveten om att jag var tvungen bort med fötterna från stegen och bestämde mig för att hoppa trots att jag var på väg att falla. Jag var tvungen att hoppa ganska rakt bakåt för att inte hamna på däck, bil eller annat som fanns runt omkring.

Vid ett helt annat tillfälle stod jag betydligt högre upp på en stege som började glida. Den gången valde jag att resa mig upp och stå kvar på stegen. Inte helt enkelt eftersom jag både föll neråt och gled utåt från väggen men det fungerade. I det fallet var det alldeles för farligt att hoppa och jag tog nog det bästa beslutet.
På något sätt verkar jag i de flesta situationer redan omedvetet ha tänkt igenom vad som kan hända och är beredd på det. Tiden är alldeles för kort för att man ska kunna påstå att jag tänker igenom situationen och tar ett helt medvetet beslut.
Går jag runt och omedvetet kalkylerar risker hela tiden?

Men det far rätt många tankar genom huvudet på mig på nån bråkdels sekund inser jag strax efteråt även om jag inte hann reflektera på dem just då. Efteråt finns de där.

En annan tanke.

Som inte berör bara mig.

Om jag trillat ner och blivit liggande mer eller mindre skadad.

Hur lång tid skulle det ta innan någon märkte det?

Det gäller många som håller på med saker ensamma. Eller bor ensamma och blir sjuka.

Där tror jag samhällsutvecklingen inte går åt rätt håll jämfört med förr när alla på något sätt hade koll på alla i sin omgivning.

I mitt fall så skulle jag inte bli liggande hur länge som helst eftersom någon nog skulle fråga sig vad jag håller på med om jag inte är aktiv på olika sätt. Men visst skulle det kunna röra sig om timmar.

En följdtanke.

Hur dum får jag vara och klara mig?

Det här berodde bara på att jag var okoncentrerad och inte riktigt tänkte på vad jag gjorde. Ganska snart kommer jag säkert att vara för långsam för att hinna reagera tillräckligt snabbt om jag fortsätter att "riskera livet" genom rent slarv.
Småtillbud tillhör vardagen men de större måste jag väl ändå kunna undvika genom att skärpa mig lite.

Nu får jag säkert skäll av mina barn igen.

 

Det skulle ha varit intressant att se det filmat för att se hur jag egentligen bar mig åt "på vägen ner".