peterrojder.blogg.se

my world

Minnen.

Publicerad 2017-06-12 22:40:00 i Fria tankar,

När jag var på väg till dansen i Gräsmark passerade jag Elimkapellet. Det stod några bilar utanför och det for en tanke genom huvudet. "Undrar om mormor är där?"
Direkt insåg jag vad jag tänkte och sen vandrade det diverse tankar i huvudet ända tills jag var framme.
Minnen.
Hon var en del av mitt liv i nästan 35 år.
Det kommer nog att ta ett tag innan den typen av "infall" är borta.

Vinter?

Publicerad 2017-01-19 19:41:38 i Fria tankar,

Inte mycket till snövinter.
Allt är i stort sett borta igen. För vilken gång i ordningen orkar jag inte räkna.
Men himlen var fin. 
Allra färgrannast längre söderut men det är för mycket träd som skymmer åt det hållet. Jag iddes inte gå ut på åkern.

Dags att sluta arbeta?

Publicerad 2016-10-11 23:58:29 i Fria tankar, Lite för personligt,

I fredags var jag beordrad att ta upp vårens kurser vid vårt ämnesmöte. Vi skulle diskutera hur kursansvar m.m. skulle kunna se ut.
Det gick väl på sitt sätt ganska bra men vi kunde konstatera att vi inte räcker till. Det saknas personer och läget är snarast värre än förra året trots en nyanställd lärare. Då räknade vi ändå med att de pensionärer som hjälp till de senaste åren ställer upp igen och de har inte fått frågan än.
I våras blev vi lovade att rekryteringen av ytterligare en lärare skulle påbörjas men inget har hänt än så länge. 
Så det ser inte ljust ut.
I min sammanfattning av mötet konstaterade jag också att jag är på väg att sluta och tänker arbeta mindre framöver.
Reaktionen blev att ansvaret för att ordna situationen läggs över på oss och att jag inte ska "hota" med att sluta. Innan jag gett besked om att jag ska sluta kan jag lika gärna låta bli att nämna det var i princip beskedet.
Så nu har jag gett besked.
I en kommentar som jag skickade till alla berörda skrev jag att det inte var ett hot utan ett konstaterande av läget för min del. Jag kommer att arbeta mindre och kommer att sluta vid lämpligt tillfälle. Planerna på att arbeta till 67 gäller inte längre.
Datum inte bestämt men jag kan tänka mig att sluta ganska snart.
Det är egentligen inget nytt. 
Jag har förvarnat länge och försökt framföra att rekrytering behövs men att jag tänkt arbeta kvar ett tag. Det är ganska roligt med studenter och arbetet har känts ganska bra. Pengar går alltid åt så visst kan jag tänka mig att fortsätta ett tag på deltid.
Det som är nytt är att jag reagerade på ord som "meningslösa hot". Att nämna att jag kommer att sluta är tydligen meningslöst så länge jag inte faktiskt säger att jag ska sluta.
Eller kanske snarare när jag ska sluta.
Om de vill att jag ska ge ett datum kan de få ett när som helst.
Troligen tidigare än de vill för jag känner mig lite trött på hela situationen. Motivationen tryter känner jag.
Just nu känns det lämpligt att sluta under våren någon gång. Jag avvaktar lite och ser vad jag eventuellt förväntas göra under våren om jag är kvar innan jag bestämmer mig för något datum.
 
Något att se fram emot?
Tid att göra annat?
Det finns hur mycket som helst att göra. Det gäller bara att bestämma sig för vad.
Gärna också nån lagom syssla som ger lite inkomst.
 
 

Höjdskräck?

Publicerad 2016-08-21 23:45:25 i Fria tankar,

Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till höjder numera.
Det känns inte särskilt trivsamt för att uttrycka det lite försiktigt.
Inte direkt rädd.
Lite skeptisk på något sätt.
Ändå har jag hållit på med olika saker senaste veckorna på allt från två meter upp till bortåt fem meter. Buskar, träd, väggar och tak.
Men ....
Jag trivs inte högt upp på stegen trots att jag ganska säker på att den inte kan välta.
Jag går inte gärna fram ända till takkanten.
Det känns som om jag inte litar på mig själv fullt ut.
Jag kan tappa balansen? Tankar som spökar?
Eller vad är det som påverkar?
Även när jag sitter ner på taket och det är idiotsäkert att luta mig över kanten känns det olustigt. Jag måste ändå kunna se efter hur en skruv hamnat
Eller?
Minnet kanske sviker men jag kan inte påminna mig att jag känt särskilt mycket av höjder "när jag var ung".
Visst var det lite underligt ibland.
Jag skulle upp i en mast en gång och byta en antennförstärkare. Det var runt 10 meter upp om jag kommer ihåg rätt. Masten var ganska smal så man fick klättra upp på utsidan. Sen behövde jag använda båda händerna och för att kunna göra det hade jag ett midjebälte som jag kopplade fast i masten med två krokar. Sen kunde jag släppa, luta mig bakåt lite och göra det jag skulle.
Men det kändes mest märkligt.
Lite som "Jaha? Var det inte svårare?"
Innan mest som att jag ville kolla repen och krokarna en gång till trots att de nog höll för ett ton. 
En annan gång stod jag på byggnadsställningen och blev anfallen av getingar som bodde i väggen jag försökte spika i.
Jag klättrade ner på utsidan för att komma ner snabbt.
Rädd för höjden var jag inte.
Så jag vet inte riktigt vad det är för obehagskänsla jag har numera.
Osäkerhetskänsla är nog mer rätt ord.
Jag känner mig inte säker på vad jag håller på med verkar det som.
Lite spänd känns det som och förberedd på något.
Vad vet jag inte.
Jag har ju klantat mig några gånger och trillat på lite olika sätt så viss erfarenhet av vad som kan hända har jag även om jag inte skadat mig nämnvärt. 
Tankarna går ju bakåt i tiden.
Det gick värre för pappa och det kanske är det som spökar på något sätt.
Underligt i så fall så långt efteråt.
 
 

Skrivlust?

Publicerad 2016-07-16 22:01:33 i Fria tankar,

Det är underligt det här med skrivlust.
Det kommer och går.
Lite som danslust men ändå inte. 
Danslust kräver egentligen inget skäl. Det är kravlöst på ett annat sätt och varför jag ibland tappar lusten att dansa vet jag inte.
Egentligen tappar jag nog aldrig lusten att dansa men ibland känns det som om jag vill dansa med någon speciell för att det "ska vara värt det" vad jag nu menar med det.
Kommer jag bara iväg har jag för det mesta roligt.
Alltid egentligen.
Lite mer eller mindre beroende på humör och vilka som är där.
Så egentligen borde jag nog vara bättre på att ta mig iväg på dans. Även om det ibland känns som "jag vet inte vem som är där", "det är för långt", "äsch, jag stannar hemma och gör något annat" ......
Jag är vissa dagar bra på att hitta på skäl att inte åka.
I grund och botten nog dåligt självförtroende när det gäller umgänge.
Även om det är tråkigare är det enklare och mindre risk för besvikelser att stanna hemma.
 
Skrivlusten är annorlunda.
Jag måste ha något att skriva om.
Som känns rimligt intressant. Att bara skriva vad som hänt under dagen känns lite för mycket som dagboksskrivande.
Det kan jag göra ändå.
På andra platser.
Sant är väl att jag lika gärna kunde sätta mig och skriva när jag inte gör något vettigt. Väcka hjärnan lite. Formulera ner tankar och annat i stället för att sitta och halvsova framför någon tv-serie?
Men vem har något intresse av det?
Jag själv?
Vet inte.
Ibland kan det vara intressant att se sina egna funderingar på pränt.
Det blir lite som att se på det utifrån. Som om någon annan gett underlag för nya tankar.
Varför skriev jag så?
Menar jag verkligen det?
Eller kan jag uttrycka det bättre?
Problemet är att motparten är jag själv så jag vet inte hur någon annan skulle uppfatta det.
Och det är väl egentligen det som är viktigt.
Att kunna formulera sig så att andra förstår vad jag menar.
I alla fall nästan.
Två personer tolkar väl aldrig något som sägs eller skrivs på exakt samma sätt men det är ju där det blir intressant.
Diskussionen. 
 
Så jag kanske ska sluta att läsa igenom vad jag skriver?
Jag redigerar nästan alltid om en del.
Flyttar om, byter ord .....
För vem?

Dans och "feeling"?

Publicerad 2016-07-03 00:32:34 i Fria tankar,

Der är lite underligt det här med dans.
Jag tycker nog alltid att det är roligt men det kan variera oerhört mycket inom "rolighetsområdet". 
Vissa gånger är jag inte riktigt på humör och då är det sådär.
Mer som motion men ok.
Det känns inget särskilt när jag åker hem. Några timmar som gått och jag har dansat. Inget särskilt med det.
Andra gånger kan det vara nästan tvärtom.
Några danser med rätt person kan göra att jag är "halvlycklig" i flera dagar efteråt och bara väntar på nästa tillfälle. 
Rätt person?
Vad menar jag med det? 
Jag dansar med de flesta men är medveten om att jag har några favoriter.
Humöret spelar in. Sen beror det ju både på partnern och musiken. 
Jag tror inte det är givet att det måste vara en viss person men hittills har det bara stämt på det sättet med några stycken. Samhörighetskänslan. Att man dansar tillsammans.
Enhetskänslan eller vad jag nu ska kalla det.
Feeling skulle nog andra kanske kalla det men jag tycker inte det täcker vad jag menar.
 
Jag får nog fundera lite till.

Midsommar

Publicerad 2016-06-24 10:25:18 i Fria tankar,

Allmänt oinspirerad att skriva men ....
Nu är vi halvvägs tillbaks till jul om man vill se det så.
Mörkret är på väg tillbaks.
Annars går det att se det som att det är dags för semester och en lugn period innan det drar igång igen till hösten.
Höst förresten?
Sensommar kanske är mer rätt.
För min del har jag alltid känt det som om sommaren redan börjat ta slut nu efter midsommar. Varför vet jag inte men den känslan har jag alltid haft. Högsommaren passerar fort och jag hinner inte riktigt med. 
Det är många år sedan jag tyckte den var tillräckligt lång. Det är alltid något mer jag skulle vilja göra men jag har blivit bättre på att ta en sak i taget.
Samtidigt är det en tid med mycket ljus och långa dagar. Nätter som aldrig blir riktigt mörka. 
Så det är en tid att njuta av så mycket som möjligt.
Aktivt.
Idag mest mat och annat som hör till den här helgen.

Ännu en dag

Publicerad 2016-05-26 00:21:43 i Dagen som gick, Fria tankar,

Sitter här och varvar ner lite innan sängen. En danskväll på Kolsnäs är avklarad igen. Orkester och konstant dans är ett sätt att beskriva det. Jag hann inte med att dansa med alla jag tänkt mig men det kommer fler gånger.
Det var en bra avkoppling från laborationer och annat som fyller dagarna just nu.
Annars har det varit några blöta dagar så det var tur att det var torrt innan. Över 60 mm på två dygn. Åkern var lite vattensjuk i morse trots att det sjunkit uindan en del.
 
 
Påminner lite om ett risfält.
Jag får ta mig samman och skriva klart allt påbörjat både här och på andra ställen någon av de närmaste dagarna..
 

Glömsk, tankspridd eller begynnande dement?

Publicerad 2016-05-03 00:35:54 i Fria tankar,

Flera gånger på sista tiden har jag märkt att jag inte känner igen vad jag skrivit om jag läser det några dagar senare. Det har oftast gällt sms eller mail.

Nu menar jag inte att mina fingrar ibland går i otakt eller att telefonen föreslår de mest märkliga ord om jag inte ser upp. Det ger oftast ganska synliga resultat och påverkar inte innehållet utan gör bara att det blir mer svårläst. Ibland rentav roligare. Jag har t ex några gånger tryckt på sänd i stället för backsteg och då kan det bli ganska fel.

Jag menar att jag i stort känner igen innehållet men inte hur det är formulerat. Det känns inte som det jag minns att jag skrev. Eller som det jag trodde att jag skrev.
Några gånger har det gällt även det jag skrivit här och det mesta jag skriver här har jag ändå läst igenom flera gånger så jag borde ha det i ganska gott minne. När det gäller mer genomtänkta texter redigerar jag oftast om det flera gånger. Det tar längre tid än att skriva själva innehållet. 

Ändå kan texten ibland kännas främmande en tid efteråt.

Så frågan är vad det kan bero på?
Håller jag på att bli allmänt dement så att jag inte minns vad jag gör?
Är jag stressad? Eller är jag bara allmänt tankspridd och förvirrad?
Jag tror inte det.
Kan det kanske vara så enkelt som att jag skrivit något och ”publicerat det” innan jag tänkt färdigt? Jag fortsätter mer eller mindre medvetet att fundera på formuleringar och annat och det är de senare versionerna jag minns?
Inte alls otänkbart när de gäller mig.
Lite riskabelt i så fall.
I huvudet har jag redan ändrat det jag skrev men jag har inte rättat till det skrivna!
Vad händer om någon svarar på det jag skrivit eller vill diskutera innehållet?
Nu brukar jag kontrollera hur jag egentligen formulerade mig i efterhand om det blir aktuellt.

Men tankarna kanske går vidare?

Sms och mail är lite annorlunda.
Där är väl vitsen med till stor del just att det går snabbt och lätt att skriva eller svara på meddelanden.
I de fallen lägger jag kanske inte alltid tid på att tänka över mina formuleringar så att det blir helt klart vad jag menar? Ens för mig själv.
Kortfattat och snabbt.
Det kanske går för fort ibland med risk att det blir fel uttryckt? Det är svårt att ta tillbaks något man skickat iväg och inte ser hur det tas emot. Vid vanliga samtal märker jag ju oftast om något blir fel och kan rätta det direkt.
Ibland när jag läser mina sms har jag upptäckt helt felaktiga ord och saknade tankegångar som borde varit med för att det skulle bli begripligt.
Det går inte alltid snabbt och lätt att rätta till.

LIvslängd!

Publicerad 2016-04-28 00:22:59 i Fria tankar,

Jag såg ett kort avsnitt från norsk tv om hypokondriker.
En kommentar var rolig och intressant.
Ungefär:
- Om du joggar och äter rätt lever du lite längre. Men de åren du vinner får du på slutet. Alldeles på slutet.
- Så det kanske är så att det är den tiden du lägger på att jogga du får igen?
- Då det är bra om du tycker om att jogga."
 
Kul tanke tyckte jag. 
I så fall gäller det att se till att "joggtiden" är meningsfull och inte bara plågsam.
Annars blir det bara ett sätt att förflytta sig framåt i tiden.

Självkänsla eller självförtroende?

Publicerad 2016-04-19 23:34:00 i Fria tankar,

Jag har just börjar snabbläsa en skrift/bok som heter "Att känna sig själv. För bättre vetande och högre prestation" av Ulrika Gabriel.
Den ska tydligen handla om "självkänsla" i någon mening.
Efter de första sidorna håller jag inte riktigt med om den betydelse hon lägger i ordet självkänsla. Jag tycker att det hon skriver om mer handlar om det jag skulle kalla självförtroende. Eller en mix av de två orden som för mig inte är samma sak.
Självkänsla är för mig till exempel att vara medveten om sin egen förmåga och veta hur man reagerar i olika situationer.
Det betyder inte automatiskt att man har bra självförtroende. Det kan till och med vara tvärtom.
En bra självkänsla kan väl betyda att jag vet att jag har dåligt självförtroende? 
Om jag vet att jag inte är bra på något kan det mycket väl tyda på bra självkänsla som jag ser det.
Men varför skulle det ge mig bra självförtroende i de situationerna?
Det kan möjligen ge mig vetskap om hur jag ska lösa situationen genom att be om hjälp eller hur jag kan undvika den.
Eller är det en helt felaktig tolkning av ordet?
Jag kanske menar självkännedom? Eller vad det nu skulle kallas.
 
Jag slog upp det i Wikipedia:
Självkänsla
eller självuppfattning är den självkännedom som handlar om uppfattningen man har om sig själv och den man är. En svag självkänsla kan både vara att under- och överskatta sin person eller kapacitet, och behöver hållas isär från begreppet självförtroende som har med prestationer att göra. God självkänsla är att veta vad man faktiskt går för. Det ska också hållas isär från självuppskattning (normal narcissism), som handlar om att acceptera och tycka om sig själv.
 
Jag får gå på hennes tolkning och läsa vidare.
 
Reagerar direkt igen.
Hon skriver ungefär - I dagens samhälle räknas det som positivt att ha god självkänsla och vara framåt och vilja ta plats. Lite längre fram - Att ha bra självkänsla är så mycket mer än att vilja ta plats, höras och synas. Problemet uppstår ... när du själv önskar att du vågade mer och när du känner dig begränsad av din dåliga självkänsla.
?
Jag tycker det ligger en motsägelse i det hon skriver?

Hon skriver vidare att självkänslan varierar från dag till dag och i olika situationer. Att man måste lära känna sig själv för att få en bra självkänsla.
Vem är jag?
Vad vill jag?
Om man vet det och inte lever som man vill så kanske man lever sitt liv för andras skull och bekvämlighet.

Då tänker jag - Kan inte det lika väl bero på att man gjort ett medvetet val vad man tycker är viktigast?
Det man ”egentligen vill” kanske inte är möjligt att uppnå eller av andra skäl känns mindre viktigt än ”att leva sitt liv för någon annans skull”?

Som exempel skulle jag gärna ha någon sorts relation så att jag hade någon att bry mig om i vardagen. Men med det självförtroende jag har när det gäller kvinnor lär det inte hända. I många år har det varit viktigare för mig att inte hamna i en känsla av att misslyckas igen med en relation än att faktiskt ha en.  

Lite märkligt.
Rädslan för att gå runt och sakna någon mycket gör att jag "håller mig på min klant". 
Och jag har väl trots det inte lyckats särskilt bra med att undvika saknaden.

Men det är som jag ser det också ett slags självkännedom.

(Nu undvek jag medvetet två gånger ordet självkänsla för att jag inte tycker det täcker det jag menar.)

 

Onsdag kväll.
Nu har jag läst färdigt boken.
Fortfarande tycker jag inte riktigt att det hon skriver om är vad jag menar med självkänsla. Hon blandar begreppen som jag ser det men strunt i det.

Hon fortsätter med att skriva om vad självkänsla är och att bra självkänsla leder till att man mår bättre. ”Hur vet jag vem jag är?” och ”Att lära känna sig själv” är några rubriker innan hon kommer in på att bra självkänsla gör att man vågar mer. Man vågar misslyckas och vågar leva.

”Du måste våga misslyckas för att kunna lyckas.”
Där kände jag mig lite träffad för jag vet att jag inte tycker om att misslyckas.
Det ska mycket till innan jag lovar att göra något som jag inte är ganska säker på att klara.
De saker jag åtagit mig i yrket eller i andra sammanhang har jag vetat att jag haft bra möjligheter att lyckas klara av. Ibland har jag fått anstränga mig på olika sätt men jag har löst uppgiften.
Men visst har risken att misslyckas funnits där. Det mesta i livet är lite av en chansning för det går aldrig att ha full kontroll.

Så det är väl därför jag är dålig på relationer antar jag.

Resten av boken är i stort sett övningar för att bättra på sin självkänsla. Det mesta känner jag igen från andra liknade böcker
Självbildscirkeln.
Tacksamhetsdagbok.
Meditation.
Intervjua sig själv och andra.
Ge beröm. Åt sig själv och andra.
Skriva en önskelista.
Prova något nytt.
Jag är stolt över.
Ta reda på vad som är viktigast för dig.
Vad hindrar dig.
Åk på semester med dig själv.
Gör en visionboard

Sen avslutas boken med att man ska se sig själv som sin bästa vän och inse att det är ett ständigt pågående arbete att känna sig själv.

Jag vet att jag inte är så mycket för att framhäva vad jag är bra på. Det är enligt boken ett tecken på dålig självkänsla men jag tycker det är bättre att andra får bedöma det. Trots det ska jag läsa igenom alla tips en gång till och se om jag tycker något är värt att testa. Mest för att se om jag missat något om mig själv.

 

Jag har börjat på en ny bok ”Personligt ledarskap i mästarklass” men den kommer jag nog bara att snabbläsa.
Den verkar mest handla om att sätta upp mål och hur man ska nå dem och det är nog inte något som är riktigt användbart i hur jag lever mitt liv.

Vad jag kan komma ihåg har jag aldrig haft något uttalat mål med livet.
Jag har aldrig haft ambitionen att styra upp min framtid mot något fiktivt eller reellt men alla författare inom det här området tycks anse att det är viktigt.
Så det kanske jag borde ha?
Men jag känner mest – Varför?
Varför är det viktigt?
En viss planering kan jag förstå men sen?
Vad är syftet med att ha något slags slutmål för familj, ekonomi och annat som jag egentligen inte kan planera?

 

Ögonen - själens spegel?

Publicerad 2016-04-07 13:35:53 i Fria tankar,

Jag kommer inte ihåg varför men en kvinna frågade mig en gång vad som får mig att lägga märke till en viss person. Hon syftade på kvinnor den gången. Sig själv kanske?
Jag hade uppenbarligen markerat något slags intresse för henne.
Det jag svarade då var att jag givetvis märker hur personen ser ut men att det är ögonen som är viktigast för mig. De väcker intresset.
Att det finns något bakom själva utseendet.
Liv.
Yttre attraktion är en sak men att det "rör sig i huvudet" syns i ögonen och det är nog viktigast för mig om en person ska vara "intressant".
Jag har träffat några personen som helt saknat liv i ögonen.
Den jag tydligast kommer ihåg just nu var en man som jag träffade på när jag satt i fängelse.
Alla väjde för honom i korridorerna och kände tydligen allmän olust i hans närhet.
Han var helt tom i ögonen.
Såg ut som en fisk.
Helt död.
Så redan innan jag visste vad han gjort var han inte intressant som "bekant".
Han hade suttit inne några år för grov misshandel talade de andra om. 
Grov misshandel?  Han hade använt en morakniv för att "tälja" i sin tidigare flickväns nya partner. Runt midjan, båda benen ner och avslutat med att skära av hälsenorna.
En trevlig man?
Frånvaron av liv i blicken kanske sa något?
 
Men det som lite långsökt fick mig att tänka på det här var uttrycket "Att bränna sitt ljus i båda ändar".
 
För mig säger ögonen mycket om hur någon mår.
Själens spegelbild?
Kanske.
Ljus som brinner i båda ändar riskerar att brinna ut lite för fort.
Och slockna.
När ljuset håller på att slockna syns det i blicken.
Glädjen är borta.
Trötthet.
Jag ser många runt mig som på olika sätt rusar runt i livet och knappt hinner med sig själva. Det har nog för den delen gällt mig också långa perioder.
Inte mycket "självtid" eller tid för någon man bryr sig om.
I alla fall inte i lugn och ro.
Arbete och annat fyller dagarna. Umgänge blir något som ska pressas in nånstans mellan allt annat och kan i sig bli ytterligare en sak som måste hinnas med.
För att det ska vara så. Eller det "bara blir så". Man tar inte kontroll och säger "Stopp. Jag hinner inte med."
 
Jag vill inte se glittret försvinna i mina vänners ögon. 
 
Ett utbrunnet ljus kan bytas ut men alla vet att det kan ta lång tid att hitta ett nytt ljus som går att tända.

Men jag kanske som vanligt är överkänslig för hur andra mår?
 
 
 

Udda?

Publicerad 2016-04-05 00:02:34 i Fria tankar,

Ibland undrar jag lite över mig själv.
Varför jag är som jag är i olika sammanhang.
Vissa saker skulle vara mycket enklare om jag t ex hade lättare för att glömma olika personer.
Förtränga dem lite lagom så att de försvinner ur tankarna.

Med det menar jag inte att jag går och grubblar på vad folk runtomkring mig tycker och tänker om mig eller andra saker.
Jag är inte särskilt känslig för vad personer jag inte bryr mig om tycker.
Jag orkar inte heller med att ha ovänner. Det är slöseri med energi så det funderar jag inte på.
 
Det är inte det jag syftar på. 
Det handlar mer om "gamla bekanta".
Det jag tänker på är att jag är dålig på att "bli av med" personer som jag någon gång brytt mig om.
Det verkar inte spela någon större roll vad de gör.
Jag tycker på något sätt om dem fortfarande. På olika sätt.
Jag klarar inte att känna mig likgiltig även om jag ibland kanske skulle vilja det. 
De hänger kvar i mitt medvetande.
De dyker upp då och då i tankarna och jag funderar på hur de har det. Det spelar ingen roll om jag inte har träffat dem på länge eller om jag medvetet undviker att träffa dem.
De finns kvar i alla fall.
År efter år verkar det som även om det klingar av lite med tiden.
Jag skulle nog ställa upp många år senare om de ville något.
Och det tror jag de vet.
 
Onödigt?
Kanske.
Eller också är det en del av den jag är.

Mer om att våga vara rädd.

Publicerad 2016-03-30 01:03:00 i Fria tankar,

Jag har läst ut boken.
Utmattningssyndrom delas tydligen in i fyra stadier. Min tolkning:

Uppvarvning. När allt rullar på för fullt men kroppen börjar reagera.
Kaos. Inget fungerar. Ångest. Trötthet ….. Kan vara länge.
Återhämtning. En lång period när allt sakta blir bättre.
Nyorientering. När man mår så pass bra att det går att se framåt. Men det är inte över.

Uppvarvning?
Jag känner som sagt igen de flesta symtom som hon nämner i boken men kom aldrig till totalt kaos. Någon enstaka gång kände jag något som liknade panikångest men det gick aldrig så långt. Jag kommer inte ihåg situationerna men stressen gjorde att pulsen drog iväg och det blev jobbigt att andas. Jag fick kontroll på det och det gick över ganska fort de gångerna.
Men det gjorde mig fundersam på vad som egentligen hände.
Känslan av att leva i något slags egen bubbla och inte vara riktigt närvarande var kanske det som var mest påtagligt då och då. Att inte riktigt kunna koncentrera mig på vad andra sa och vad de pratade om. Inte kunna koncentrera mig på något alls vissa dagar.

Alldeles för ofta kändes det som om det bara gällde att klara av dagen. För att kunna klara av nästa dag. Och nästa dag ….
För att kunna klara av veckan fram till helgen. För att kunna klara av nästa vecka  …..
Det gick i ett.

Jag tyckte ändå inte att jobbet eller livet i allmänhet var eländigt. Det kändes oftast ganska bra eller i alla fall acceptabelt. Jag hann kanske inte tänka efter?

Kaos?
Jag har i stort sett haft kontroll hela tiden så kaoset uteblev. Tror jag i alla fall.

Kroppsliga reaktioner?
Jag hade en hel del värk här och där eller snarare överallt en period. Så jag började dansa och också träna en del. Det blev bättre. Orienteringen hade nog sin del..
Två hjärtinfarkter? Kanske finns det ett samband.
Periodvis kände jag mig overksam. Jag kunde bli sittande vid datorn eller framför någon tv-serie fast jag borde göra något annat. För mycket att göra – vad ska jag börja med ……… Inget blev gjort kändes det som.

Återhämtning?
Jag har nog varit i återhämtning och uppvarvning samtidigt på något sätt. Utan att passera kaos. Återhämtningen har tagit över mer och mer men jag kan fortfarande känna av en del symtom då och då.
Mest overksamhetskänslan. Men jag kan acceptera att inte göra något vissa dagar.
Dansen.
Jag inser att dansen står för en stor del av återhämtningen. Det är nog ungefär 15 år sedan jag började dansa mer regelbundet. I början en buggkurs. Sen har det blivit mer och mer och numera är det ofta tre gånger i veckan så länge kurserna pågår. Dansandet har en stor del i att jag klarat mig från att hamna i ”kaos”.

Nyorientering?
Jag är väl på väg känns det som. Vaknar ur ett slags sömngångarliv?
Det kanske är ett slags ny optimism att jag allvarligt funderar på att lämna universitetet efter 20 år för att göra något annat?
Dansen igen!
Några av de jag dansar oftast med har definitivt fått mig att se fram mot lite annat i livet.
Tack för det!
Utan er hade livet varit tråkigare. Ni är en stor del av uppvaknandet.

Är det kanske dags att lämna dansen också bakom mig?
Hitta något annat sätt att umgås?
Det vet jag inte om jag vill. Varför sluta med något som jag tycker är roligt och som jag mår bra av?

 

Ljus och ljusberoende

Publicerad 2016-03-24 23:19:04 i Fria tankar,

En kort fundering.

Jag undrar varför jag är så ljusberoende?

Det kanske hör ihop med att jag bor där jag bor?
Med mörka vintrar.
Mörkt när jag åker till jobbet och mörkt när jag kommer hem.
I vilket fall som helst har det snarast blivit värre med åren. Jag vänjer mig aldrig verkar det som.
Jag blir i alla fall mer och mer medveten om hur ljuset varierar under året. Det är många år sedan jag började se på soltider på tv och senare också i olika kalendrar.
Varför?
Det kan jag fråga mig ibland för det återkommer ju varje år.
Lite självplågeri blandat med väntan?
Jag sitter och läser hur det blir si och så många minuter mörkare i veckan på hösten och ser fram emot jul när det ska vända.
Hur många minuter ljusare är det vid nyår än på julafton?
Hur länge måste jag vänta på att det är ljust när jag kommer hem?
När brukar de börja igen med solens upp-och nedgång på tv?
Jag väntar på februari när det börjar märkas lite mer att dagarna är längre. Januari får gärna gå över.

Nu är jag inte beroende i den meningen att jag blir deprimerad eller mår dåligt när det blir mörkare.
Bara lite less på att det tar tid innan det vänder igen.

Sen kan det väl vara skönt ibland med mörker och en bok.
Men ändå.
Våren och försommaren känns bättre när det hela tiden blir ljusare.
Allt blir lättare på något sätt.
Leendena kommer fram och alla ser lite gladare ut.
De flesta i alla fall.
Baksidan är väl då att det går över. Ganska fort dessutom.
Jag kan känna det som om sommaren är över redan i slutet av juli. Kvällarna blir kortare och gräset är rödare i skogsgläntorna. Hösten närmar sig.
Men jag härdar ut ett tag till innan jag börjar om med väntan på ljusare tider.

När jag var på Svalbard för några år sedan landade vi mitt i natten.
I början av juli.
Där var det ingen ordning alls. Solen stod högt på himlen i norr. Det var nästan lika ljust dygnet runt. Det kändes lite märkligt även om jag var förberedd på det.
Jag skulle vilja åka dit igen i november och se på totalt mörker.
Norrsken.
Trots vad jag säger om ljusberoende.

Lite märkligt då att jag sitter uppe på natten och håller på med det här?
Eller?

En flykt från mörkret kanske?

Barn, lekar och leksaker

Publicerad 2016-03-21 23:50:11 i Fria tankar,

Några helt andra tankar än de senaste.

Hur påverkas barn av vad de leker?
När Martin var liten bestämde vi oss för att vi inte skulle köpa pistoler och andra leksaksvapen till honom. Tanken var väl att han skulle bli lite mindre påverkad av våldsinriktade lekar.

En pacifistisk ide?

Nja. Kanske inte direkt.
Jag tror att vi hade en ide om att det skulle ge lite lugnare och snällare lekar. Ett försök att få lekar som var inriktade på att göra saker tillsammans och inte på våld och dödande i olika former.
Kanske inte så uttalat men ändå.
Jag tror inte att ett barn i den åldern egentligen tänker på vapen som något man dödar med. Små barn förstår inte vad det innebär att dö så det handlar väl mer om att härma vad de ser andra göra.
Och att det är roligt om pappa trillar omkull.
Jag tror väl inte heller att det går att skydda barn från att stöta på våld i olika former under hela uppväxten men lekar som handlar om krig och våld kan väl få vänta lite?
Men trots allt.
Det fanns en tanke bakom.
Nu visade det sig ganska snart att vårt barn elegant löste problem som pappa eller mamma ställer till med.
Det går alldeles utmärkt att bygga vapen av Lego. Särskilt med de stora bitarna. Gevär som det går utmärkt att smyga runt med för att kunna skjuta sina föräldrar.

Så vi gav upp och senare fick han en leksakspistol köpt på rea för 10 kr i hopp om att den snart skulle gå sönder. Han sköt oss många gånger om dagen och pistolen vägrade sluta fungera.
Knallpulver ingick inte i inköpet men klickandet var nog så irriterande ändå.
Till slut började han använda den utomhus och då gick den äntligen sönder.
Samma sak med ”rymdpistolen” som han fick av sin farmor.
Den gnistrade!
Och vilket ljud!
Den fungerade alldeles för länge.
Lyckan var fullständig (för Martin) ända tills den också kom ut och gick sönder.

Vi var nog mest tacksamma att det blev tyst.

Nu säger ”psykologer” och andra att lekar är ett sätt för barn att hantera verkligheten. De bearbetar saker de sett och varit med om i leken så att det blir hanterbart och begripligt.
Så vad beror det då på att ganska små barn leker krig och andra vapenlekar?
I Sverige hade inte många barn haft den typen av upplevelser då.
Martin kunde knappast ha sett eller varit med om något särskilt våldsamt i treårsåldern.
Är förklaringen att det kommer från andra barn?
Det kanske alltid förs över mellan barn i olika åldrar?
Våld eller i alla fall lekar om våld ingick i så fall i hans uppväxt utanför vår kontroll redan från ”dagistiden”.

När jag växte upp lekte vi cowboy och indianer utan att jag kan komma ihåg att vi blev särskilt våldsamma av det. Däremot kan man alltid fundera på vilken världsbild det gav. Inspirationen då kom från böcker och filmer så vi var lite äldre.
Mer krigsbetonade lekar förekom också.

Frågan är hur lekarna påverkar synen på andra, könsroller mm?

Och då blir frågan: Ska man hindra lekar med inslag av våld och vapen?
Eller försöka att vända det till något mer positivt?

Mer vardag

Publicerad 2016-03-21 00:11:00 i Fria tankar,

Nu har jag klarat av längtan och döden för tillfället.
De orden/ämnena går inte att kombinera för dödslängtan har jag inte.
Inte än i alla fall.

Dags för lite mer vardagliga tankar kanske? 
Böckerna jag läser och tankar runt det dagliga livet på något sätt?
Det händer väl något varje dag som det borde gå att fundera lite runt?
Jag har inte provat så vi får se om det kan leda till något:
Just nu är jag lite i efterdyningarna till en danskväll. Det är alltid lite extra roligt när jag får dansa med några som det stämmer med och de verkar tycka om att dansa med mig. Och visar det.
Annars var det en helg med Sofias födelsedagsfirande och besök från Tranås och Göteborg. 
Vi får se vad som händer med skrivlusten.
Det avgörs nog delvis de närmaste dagarna. 

Mer om längtan

Publicerad 2016-03-15 21:39:00 i Fria tankar,

Vad menar man egentligen med längtan

Kan man längta efter vad som helst?
Antagligen. Själva ordet säger inget om vad man längtar efter.
Visst kan man längta efter sånt som en viss årstid, semester efter något resultat men för mig är det skillnad på längtan och längtan

Jag har också längtat efter ledighet, att träffa mina barn eller att bli klar med någon uppgift men det är inte den sortens längtan jag syftar på nu.
Jag menar när jag varit så fylld av längtan efter något att det är en känsla som fyller hela mig. Ovillkorligt och totalt......
Om jag skulle ta fram några tillfällen när jag verkligen kommer ihåg att jag längtat efter något intensivt så handlar det i mitt liv mest om kvinnor.
Så jag borde ju skriva längtat efter någon.
Jag syftar inte på tonåren även om det kunde vara nog så känslomässigt längtansfullt.
Det behöver inte heller nödvändigtvis handla om kärleksrelationer. Det kan vara någon man helt enkelt tycker om vädigt mycket.
Kvinnor för den delen.
Det låter som om jag längtansfullt omgett mig med kvinnor i mitt liv men det är inte sant.
Det handlar om ett fåtal. En av dem blev min fru och mor till mina barn.

Jag menar en längtan som gör att man går runt och är fylld av något slags förväntan.
En nästan självplågande väntan på henne.
Som känns.
Som porlar fram i kroppen.
Hela tiden.  
Pulshöjningen och glädjeruset om man oväntat möts.
Lyckokänslan över att hon finns. För mig.
Att se blicken som säger att jag är omtyckt. Bekräftelsen på att hon känner samma sak.
Eller kanske att jag är älskad i vissa fall.

Hur kan man förklara den där gnagande, pirrande känslan av förväntan?
Den omedelbara totala glädjen när man ser kvinnan eller hör hennes röst.
Hur tankarna kan cirkulera runt den man längtar efter så snart man inte är upptagen med annat. Som en glädje.
Hur har hon det? 
Vad gör hon nu?
Kommer hon inte snart?
Tycker hon om mig? På riktigt?

Den sortens längtan är något mycket mer än att längta efter semester.
En längtan som kan göra att dagarna går antingen väldigt fort eller väldigt långsamt i väntan på nästa möte.
En längtan som ger morgondagen lite mer mening.
Även om det bara handlar om vänskap.

Jag är kanske lite för romantisk i mina minnen? Det är lätt att glömma alla besvikelser som ju också hänger ihop med längtan.
Att hoppas för mycket.
Missade chanser och misslyckade möten.

Längtan efter någon kan gå över från att vara en glädje till att bli en plåga.
När det inte (längre) är ömsesidigt. (Om det nånsin var det?)

Det kan ta tid att förvandla längtan till något annat.
Först kanske till saknad? Sorg?

Jag vet att för min del har det ibland också handlat om att undvika kontakt för att inte känna saknaden.
Så småningom blir det vad man än tror hanterbart och kan bli ett bra minne.
Kanske också en fortsatt vänskap.

Har man tur kanske det finns någon annan där ute att längta efter?

 

Mer?

Publicerad 2016-03-13 10:28:50 i Fria tankar,

Jag blev lite fundersam nu på morgonen. 
Av olika anledningar dök tankar om skrivandet upp.
Det gick väl som vanligt runt lite i huvudet medan jag startar upp dagen.

Vad ska jag skriva om?
Om jag alls ska fortsätta? Det kan bli en vana.
 
En sak är att jag har minst två gamla böcker till att klara av och jag lär väl läsa fler framöver.

Alla andra tankar var betydligt mer "riskabla".
Det första som dök upp var döden och känslor för döden.
Hur skriver man om det utan att bli väldigt personlig?
Jag vet att jag kan vara väldigt resonerande och se på personliga saker lite utifrån.
Numera bryr mig nog inte heller så mycket om vad andra vet om mig.
Eller tycker om mig.
De flesta jag möter ser bara utsidan och bryr sig ganska lite om mig som person.
Men det kanske inte direkt är rätt ställe att skriva om det?
 
Jag var tydligen väldigt allvarlig i sinnet nu i morse för andra ord som dök upp var 
livet (i motsats till döden kanske?)
längtan
ensamhet
vänskap (Ovänskap känns inte så aktuellt för mig. Jag lägger inte energi på att ha ovänner.)
 
Men vem har intresse av mina tankar om det?
Det blir oundvikligen ganska personligt.
 
Det är nog enklare att försöka skriva om det som dyker upp under dagarna. 

Eller det som mina barn vill veta mer om?
Mitt tidigare liv. 
Men det lär också bli ganska personligt.
Och ointressant om jag undviker alla "farligheter".

Om skrivande

Publicerad 2016-03-12 10:12:40 i Fria tankar,

Det är underligt hur det här att sitta och skriva påverkar mig.
Jag inser att det är lätt att hamna i tankar om själva skrivandet snarare än tankar om det jag skriver om.
Skrivandet i sig kan bli ändamålet för skrivandet.

Undrar om det är så för författare?
Att lusten att skriva gör att de hittar något att skriva om.

Jag får nog passa mig.

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en nybliven pensionär som slöskriver på lediga stunder. Oftast mitt i natten.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela