peterrojder.blogg.se

my world

"Döden går vid min sida"

Publicerad 2018-10-17 00:22:00 i Fria tankar,

Jag vet att jag brukar säga att jag upplever det som om döden går vid min sida. 
Mer eller mindre som en vän.
Det betyder inte som en del tror att jag tror att jag ska dö snart. Jag har ibland försökt förklara vad jag menar men det verkar inte vara lätt.
Det måste vara något i själva uttrycket som stör?
Döden skrämmer mig inte.
Jag kan inte minnas några såna känslor mer än att jag kan inse att andra skulle kunna vara rädda för att jag ska dö. Så länge jag kan minnas har jag accepterat döden som något som tillhör livet och det har väl på sitt sätt bara förstärkts av vad som hänt mig.
Pappas och mammas död?
Jag vet ine hur det förändrade mig men det gjorde det säkert.
Samma med mina två hjärtinfarkter. De har nog påverkat mig och säkert också hur jag resonerar och uppför mig men jag kan inte säga att jag upplevt det på det sättet som en del beskriver det.
Att "varje dag är värdefull och det gäller att ta tillvara på de dagar man har kvar ...."
Det jag märkt på mig själv är att jag förbereder vissa saker när jag tror att risken är lite större som inför operationer och annat.
Lite gardering om.
Men det jag menar egentligen är nog bara att jag är helt medveten om att döden finns där bredvid mig.
Alltid.
Som en kamrat som går vid min högra sida.
En kamrat.
Hittills har han (?) följt mig på min väg och inte invänt vart jag gått men den dagen kommer när han vill att vi ska gå dit han vill. 
Och då kommer jag att följa med om jag inte har något annat för mig.
 
Frågan är varför de tankarna dykt upp nu?
Operationerna mm?
Medvetandet om att jag på många sätt redan lever på övertid?
Utan duktiga läkare skulle jag inte vara kvar "på livets väg".
Det är ändå underligt hur väl jag kommer ihåg tankarna i samband med båda infarkterna. 
När mitt hjärta stod still någon sekund vid den andra hjärtinfarkten fanns ingen skräck men heller ingen dödslängtan. Det gjorde brutalt oroväckande ont och första tanken var "Satan. Nu är det klippt." men sen var det bara "jag måste hålla mig stående".
Varför det var så viktigt vet jag inte men den tanken hade jag ända tills det värsta släppte.
Tanken på att jag skulle välja att gå "dödens väg" fanns inte på samma sätt som första gången. Jag var bara koncentrerad på smärtan och på hur jag skulle kunna ta mig upp från källaren för att få hjälp.
Första gången hade jag inte ont alls uten märkte bara att hjärtat slog väldigt ojämnt och inte riktigt kunde bestämma sig. Då tänkte jag mer eller mindre ordagrant "Håller jag på att dö nu? Då må det vara hänt. Något ska man dö av." Jag acceptrade det. Sen var jag märkligt logisk för nästa tanke var att "Det kan jag ju inte göra för då bli ungarna chockade imorgon."
Så på något sätt valde jag att inte ta den högra vägen.
Resten minns jag inte så antagligen somnade jag om eller om jag svimmade av.
En del av hjärtat dog den gången men resten av mig överlevde.
Återstår att se hur länge det varar.
Det oroar mig inte men jag stannar gärna ett tag till för jag tycker det finns en del kvar att se fram emot.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en pensionär som slöskriver på lediga stunder. Ofta mitt i natten.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela