peterrojder.blogg.se

Minnen eller minnet? Frågan är hur mycket det ändras av tid och omständigheter?

Ibland kommer jag ihåg enskilda saker i detalj och i andra sammanhang är det betydligt luddigare. På något sätt hänger det väl ihop med sinnesstämningen runt händelsen?
Eller rensar man bort sånt som på något sätt känns som oviktigt just då?
Det är ändå märkligt hur detaljerade vissa minnen är samtidigt som annat kan vara betydligt rörigare.
Saker som på något sätt varit avgörande borde man väl komma ihåg bättre?

För ett tag sedan var det 30 år sedan mamma dog och då dök det upp en hel del minnen som var väldigt tydliga. Jag började fundera lite på varför jag kom ihåg vissa saker och för att delvis bli av med tankarna skrev jag ner dem.
Sista halvåret var hon delvis förlamad. Det var en långsam färd där hon blev sämre och sämre och de flesta helgerna åkte vi hem till Värmland och jag satt hos henne på lasarettet. Större delen av tiden var jag mest sällskap för alla smärtstillande mediciner gjorde henne ganska förvirrad.
Sista helgen skulle jag som vanligt skulle sitta hos henne och jag åkte dit på fredag eftermiddag. Hon var ganska dålig och halvsov mest. Jag försökte läsa en del men hon var ganska orolig och jag satt mest och höll henne i handen. Pulsen var väldigt svag och ojämn och flera gånger trodde jag hon höll på att dö. När Ebbe kom var hon ganska vaken och jag åkte till V:a Ä för att sova ett tag.
På lördag morgon åkte jag in till Karlstad igen. Direkt när jag kom in genom dörren såg jag att hon var död. Ebbe sa att hon dött för ungefär en halvtimme sen och att han hade ringt mina syskon. Mig hade han inte fått tag på.
Det är underligt vilka tankar som far genom huvudet och vad man kommer ihåg.
Jag vet att en tanke som for genom huvudet var att det ju var onödigt att jag tagit med så många tidningar att läsa nu när hon dött.
Också en tanke att få just då.
Och varför kommer jag ihåg den?
Kanske för att den kändes fel? Den dök upp samtidigt som tankarna var fyllda av en blandning av sorg och en viss nästan skamsen lättnad över att det var över.
På vägen hem började vi prata om hur vi skulle göra med allt praktiskt och jag minns att jag insåg att jag var lite tankspridd. ”Det ska jag prata med mamma om” dök upp även om jag snabbt kom på vad jag tänkte. Den tanken dök upp åtskilliga gånger även senare.

En helt annan period i mitt liv som jag funderat en del på är tiden runt skilsmässan.
Jag har insett att jag nog då var ganska störd på ett helt annat sätt. Även då finns det en hel del som jag skulle kunna återge ganska detaljerat men mycket är lite av ett töcken. Jag vet att min tidsuppfattning och en del annat inte riktigt stämmer med verkligheten. Datum och annat går ju att kontrollera och det är ganska mycket under en period då som jag kan se att jag nog delvis ”levde i en annan tid”.

Minnet kanske lever lite av sitt eget liv när det gäller vad som blir minnen?
Det sägs ju att varje gång man återskapar något i minnet något så ändras det en aning så i slutänden kanske det bara blir kvar ……… vad? 

De flesta har väl tankar runt liv och död på olika sätt då och då under livets gång.
Första gången jag själv kan påminna mig att jag mer påtagligt och konkret tänkte på min egen död var i samband med min mångåriga kamp för att få vapenfri tjänst.

Tankarna började nog med alla bilder från Vietnam när jag gick på gymnasiet.
Jag mönstrade på vanligt sätt och blev uttagen till sambandsplutonchef.
Beslutet att söka vapenfri tjänst blev på något sätt oåterkalleligt när jag senare läste en artikel om att någon ingenjör i USA fått pris för förslaget att blanda in glassplitter i minor och bomber.
För att göra det svårare för läkare att rädda skadade.
Sant eller inte?
Inte vet jag.
Men då kände jag bara att jag inte kunde ställa upp på den människosynen.
Så jag sökte vapenfri tjänst på etiska grunder. Alternativet för mig då var totalvägran men att ta hand om civilbefolkningen på olika sätt kunde jag acceptera.
Redan från början visste jag att chanserna var små och att de flesta fick avslag som sökte på etiska skäl.
Religiösa skäl behandlades annorlunda men jag kunde med gott samvete inte söka med det som motiv.

Så karusellen började.

Under de första åren läste jag på högskolan och startade mitt företag.
Ansökan följdes av utredning, avslag, inkallelse, vägran, polisutredning, dom och fängelse. Allt flöt på enligt fastställda rutiner. En kul (?) detalj är att polisutredningen då sköttes av våldsroteln.

Domen på en månads fängelse var given från början. 
Ändå fortsatte jag efter första fängelsevistelsen och räknade med att dömas till 10 månader totalt. Det brukade bli flera inkallelser och normalt dömdes man första gången till 1 månad och följande gånger till 2, 3 och 4 månader. Det var standardstraffen då. Sen brukade inkallelserna upphöra.
Lagen ändrades och jag gjorde en ny ansökning när jag blev inkallad nästa gång.
Jag blev utredd igen. Ny inkallelse. Ny ansökan …
Flera gånger.
Tiden gick.
Väntan. Att hela tiden gå och inte veta när nästa inkallelse skulle komma kändes nästan som medveten psykisk tortyr.

Nånstans runt 25-årsåldern kände jag mig ganska desperat och var antagligen också lite deprimerad av att det aldrig verkade ta slut trots flera lagändringar.
En viss ilska också kanske?
Olika tankar på hur jag skulle kunna protestera började dyka upp.
Skulle det göra någon nytta kunde det ju inte handla bara om mig utan om hur alla etiska vapenvägrare behandlades. Amnesty ansåg att "vi" var politiska fångar.
Jag såg behandlingen som ett lagbrott så det gällde att få media och allmänhet att reagera.
En tanke som bet sig fast ett tag var offentligt självmord.
Jag kommer ihåg hur tankarna gick:
Munkarna i Vietnam brände sig levande. Var det ett alternativ?
Skulle jag klara att sitta still?
Vad använder man som bränsle? Det måste ju brinna ganska länge.
Hur hindrar man åskådare att ingripa om man lockat dit journalister och andra? Eldring runt?
Vad väcker mest uppmärksamhet?
Är offentlig hängning utanför Länsstyrelsen bättre?

I efterhand har jag insett att det nog är lite farligt när tankarna övergår från att inte handla om om något ska göras utan hur det ska göras.

Men tankarna gick aldrig längre än så.
Tankarna på att dö var inte det som stoppade mig utan jag insåg att jag inte ville utsätta mina närmaste för något sånt.
De skulle aldrig förstå.
Särskilt inte mamma. Hon skulle ta på sig skulden till min död.

Det var nog första gången som jag kände att jag resonerade om min egen död som om det var en händelse vilken som helst.
Som en realitet.
Något som kunde hända.
Inte för att jag varit omedveten om att jag kunde dö tidigare men sedan dess har döden på ett sätt alltid varit närvarande i mitt liv.

Jag började under tiden studera igen och läste förutom tekniska ämnen religion och psykologi innan jag gjorde klar min lärarutbildning.
På vägen blev jag dömd till böter efter ytterligare en ordervägran. I domen stod det att att domstolen förutsatte att jag skulle få vapenfri tjänst vid en ny ansökan.
Trots det fick jag avslag.
Jag överklagade och fick rätt för första gången. På något sätt kändes det som om det var det sista de kunde ”jävlas med”. Att "döma mig" till ett års vapenfri tjänst. Domen sa ju att de skulle ge mig den vapenfria tjänst jag ansåg att jag hade rätt till.
Då hade jag hunnit bli 31 år så det tog mer än 10 ganska plågsamma år.

Vapenfriperioden, mina föräldrars död och mina hjärtinfarkter har inte förändrat min syn på döden så mycket.
Döden som närvaro har bara blivit mer tydligt för mig.
Jag känner det som om jag ”varit och knackat på dörren” och det jag upplevde skrämmer mig inte.

Om jag skulle försöka förklara hur jag upplever det dagligen så skulle jag säga att jag känner det som om döden ständigt går vid min sida. Den är en del av mitt liv.
Ingen verkar förstå vad jag menar.
Det är ingen skrämmande tanke utan ger mig snarast ett slags lugn.
Nästan som att vila i livet i sig. Döden tillhör livet. Den finns där bredvid men stör mig inte.
Lugnt.
Jag är medveten om att livet kan ta slut när som helst. Om en minut eller om tio år men det är inget jag bekymrar mig om. Det är ett slags trygg förvissning om att livet går vidare tills det tar slut en dag.
Och den dagen är jag nog beredd.

Ibland säger jag att jag inte räknar med att bli gammal och det verkar också vara svårt att förstå.
Det har inget att göra med hur länge jag tror att jag ska leva.
Jag menar helt enkelt att jag inte planerar vad jag ska göra ”när jag blir gammal” eller om ett visst antal år. Det är bättre att tänka på nutid och den närmaste framtiden och inte skjuta upp saker till en framtid jag inte vet något om.

Det hindrar inte att jag kan känna ”längtan” och vilja ha förändringar i det som återstår av mitt liv.

Jag vet att jag lätt skriver om saker som hänt mig som om det gällde någon annan och struntar i att det egentligen är mig det handlar om. Att skriva om sina tankar runt död och döden blir nog gärna lite väl personligt så det får hamna i den "lite för personliga" kategorin.

Det blir till att börja med tankar runt mina föräldrars död och senare mina egna hjärtinfarkter. För att jag ska kunna beskriva hur jag reagerat måste jag också beskriva händelserna i sig.

Min pappa dog efter en olycka september 1982. 
Jag hade nyss avslutat min vapenfria tjänst och börjat arbeta på Älvkullegymnasiet där han också arbetade som studierektor.
Vi höll på att byta panel på en av husväggarna och pappa skulle bara måla några brädor ungefär fyra meter upp på väggen. Jag gick in och skulle äta lite. Jag hörde en duns utanför och G kom in och sa bara "Det är färdigt. K trillade ner". Han hade svimmat och trillat baklänges ut under räcket på byggnadsställningen.
Jag ringde efter ambulans och gick ut för att se vad som hänt.
Pappa låg lite snett på sidan och andades inte. Ansiktet började bli grått och han blödde ganska kraftigt. Han hade puls så jag vände honom så försiktigt jag kunde och började med konstgjord andning. Det var ganska blodigt men jag blåste, spottade blod och blåste igen. Jag fortsatte och det verkade fungera. Ansiktsfärgen kom tillbaks efter en stund. H satt bredvid och höll koll på pulsen.
Det tog nog bortåt en halvtimme innan ambulansen kom och jag hann tänka en hel del. Sorgsna tankar och väldigt lite hopp.
Men det fanns där.
Då i alla fall.
Mamma var i skogen och plockade bär och slapp vara med om den biten. Det sista jag sa innan jag åkte med i ambulansen var att de skulle skölja bort blodet från backen så att hon slapp se det.
Samma sak när vi kom till lasarettet. Jag bad läkaren att göra ren honom så att hon skulle slippa se honom så blodig.
En ganska onödig kommentar. Det är klart att de gjorde ren honom när de höll på att koppla in respirator och annat men det visar väl vad jag tänkte på då.
Mamma.
Och hur hon skulle reagera.
Sedan låg han på intensiven i elva dagar. Läkarna konstaterade ganska snart att han hade fått en hjärnblödning, hade spräckt skallbasen och brutit nacken. Någon operation var inte aktuell.
En läkare frågade om jag hade några funderingar och jag sa bara att jag ville veta om jag på något sätt förvärrat skadorna. Nej blev svaret. Han sa att de normalt aldrig får in patienter levande med tre skador som alla är dödliga. "Så du måste ha gjort rätt och hade dessutom inte så mycket att välja på."

Jag satt hos honom på nätterna och arbetade på dagarna.
Jag höll kollegorna på jobbet underrättade om läget men orkade inte riktigt med att umgås med dem för övrigt. De lät mig vara ifred.
Det blev lite sömn på eftermiddagarna innan jag åkte till lasarettet.
När man satt där hade man inte så mycket att titta på utom monitorerna som visade hur alla patienter mådde. Det fanns gott om tid att fundera och när man vet att det bara är en tidsfråga handlar det givetvis mycket om död och liv. Jag vet att jag sa till en bekant ungefär "om det vore lika lätt att blåsa hälsa i någon som det är att blåsa in luft ..."
Efter elva dagar förklarade de honom hjärndöd och stängde av respiratorn. 

Det var samtidigt både en brutal och på ett underligt sätt fridfull död. 

När de hade en minnestund för personalen på gymnasiet var jag nog den enda som inte var där. Jag förklarade för min klass varför jag hade undervisning och de verkade förstå. Jag orkade bara inte gå och höra alla vackra ord som sas om pappa.

Sen gick det nog bara två dagar innan jag fick frågan om jag kunde ta över studierektorsjobbet.

Vilket jag gjorde.

En händelse som bitit sig fast i minnet är hur jag blev väckt av telefonen en eftermiddag när jag sov. Jag vet inte hur länge jag sovit men jag kommer ihåg känslan när jag vaknade.
Jag var totalt borta.
Jag visste inte vad som hände, vilken tid på dygnet det var eller var jag befann mig. 
Jag hann inte svara.

Mammas död var helt annorlunda.
Det var ett utdraget långsamt närmande mot döden. Frågan var bara hur lång tid det skulle ta.

Det började med tjocktarmscancer ungefär tre år före pappas död.
Under åtta år gick hon igenom ett antal operationer och varje gång väcktes hoppet innan det till slut slog sig på ryggraden och hon blev halvt förlamad.
Sista halvåret låg hon på lasarettet.
Vi bodde då i Linköping och jag åkte var och varannan helg hem och satt hos henne på dagarna.
Hon fick mycket smärtstillande och blev långsamt sämre och sämre. Tidsuppfattningen var borta och hon for mellan barndom och nutid när hon pratade. Ibland fick jag hålla i henne för att stoppa henne när hon försökte ta sig ur sängen.
Sista dagen jag satt hos henne var hon dålig och ganska orolig. Jag satt och höll henne i handen och kände att pulsen var ganska svag och ojämn. När jag kom morgonen därpå hade hon just dött.
De hade inte hunnit meddela mig men jag förstod det direkt när jag kom in genom dörren och såg henne.

Jag kommer ihåg en helt märklig tanke. "Då var det onödigt att ta med tidningarna jag tänkt läsa."

Hennes död var både sorg och lättnad. Att det äntligen var slut på hennes lidande. 
Samtidigt ett slags skam över att det kändes som att "det äntligen var över".

Hur är det då med dödens ständiga närvaro?