peterrojder.blogg.se

my world

Saknad?

Publicerad 2019-03-28 22:53:49 i Fria tankar,

Ska kompletteras och redigeras!
 
Jag har funderat lite på det här med saknad. Vad jag menar med ordet. "Saknaden" har väl känts mer aktuell de senaste månaderna och fått mig att fundera på vad jag egentligen saknar.
 
När jag skrev på Facebook att jag funderade på ordet saknad fick jag en kommentar från Inger som direkt såg minst tre olika betydelser:
1. Man saknar någon eller något som man tidigare haft nära i sitt liv. En familjemedlem som lämnat eller befinner sig på annan ort. Någon som har gått bort. Man kan rentav sakna en katt. (Bakåtsyftande)
2. Något fattas i tillvaron, t ex man saknar badrum. Man kan också sakna kunskaper eller pengar, eller energi. (Här och nu) 
3. Man längtar efter något som saknas i ens liv, som man inte har haft tidigare. Lycka, framgång, lugn & ro...(Framåtsyftande) 
 
När jag tänker på ordet saknad är det nog mer kopplat till känslor än till tid. Det är en känsla som påverkar mig och hur jag mår och det handlar om personer.
Nu.
Och igår. Men det var då.
Och kanske imorgon men det får jag se.
Så jag kommer att bortse från tidsaspekten även om tiden alltid finns med.
Jag försöker hålla mig till känslor och personer. Att sakna saker eller annat materiellt ligger på en annan nivå. Det kanske är kul att ha en fin bil, modekläder, senaste köket osv men det kommer aldrig att bli så viktigt att jag kan säga att det påverkar mig i den meningen att jag vill kalla det "saknad".
Jag kanske är en "emotionell person"?
 
Saknad kan vara kopplat till många olika känslor och de överlappar säkert varandra i varierande grad.

Saknad kan vara kopplat till sorg.
Det handlar kanske om förlusten av något man vill ha kvar.  
Sorgen är kopplad till känslan av att det är något oåterkalleligt. Något som det känns som att det inte går att göra något åt. Handlar det om en förlorad relation i någon form så är det väl mer känslan av förlust än vetskapen om vad som händer i framtiden. Det spelar ingen roll om det är dödsfall eller bara att man förlorat kontakten av någon anledning. Att inse att någon jag tycker om försvunnit ur mitt liv är alltid kopplat till sorg i någon form.
 
Saknad - längtan.
Jag har av och till i livet saknat kontakten med olika personer. Någon jag tycker om som jag vill träffa eller ha en annan relation till. Det är nästan märkligt hur jag periodvis haft någon mer eller mindre konstant närvarande känslomässigt. Med det menar jag att personen finns närvarande i mitt medvetande hela tiden utan att jag egentligen går och tänker på det. Dyker upp i tankarna utan att det direkt stör. En längtan efter kontakt. Att se fram mot nästa gång man träffas. Även om det kanske var ganska nyss.
Undrar vad han/hon gör nu? ......
Den saknaden finns ju på olika nivåer beroende på vad det handlar om. Barnen när man är på jobbet, vänner, eller kanske någon speciell person ......
Under åren jag arbetade halvtid i Linköping och pendlade fram och tillbaks saknade jag min familj intensivt. 
 
Saknad som en tomhetskänsla
Hit hör väl alla allmänna känslor av att man saknar något. Något fattas för att det ska kännas bra. Det kan vara sällskap, en relation eller bara något vettigt att göra tillsammans med någon. Något som ger lite mer glädje i tillvaron?
 
 
 
 

Ålderstankar

Publicerad 2019-02-28 21:17:00 i Fria tankar,

I söndags dök de av flera olika anledningar upp en del tankar runt födelsedagar och ålder. Först handlade det mest om eventuell uppvaktning eller hur jag skulle bete mig i närtid.
Det slutade med en liten textgratulation.
Men jag vandrade vidare i tankarna när jag var ute och gick lite senare.
Mamma skulle fyllt 90 på lördagen om hon levt.
Det är väl inte troligt att hon skule nått den åldern även om hon sluppit cancern men det ger på sitt sätt ett perspektiv på min egen ålder. 
Åren går.
Martin fyller snart 37. Åren sedan han var liten är över halva mitt liv. Det kan jag förstå men det kan kännas både som ganska nyss och ganska länge sedan beroende på vad jag tänker på. Simon är 33, Sofia snart 27 och Tomas 25. 
De är vuxna.
De är både lika och väldigt olika.
Märkvärdigt högpresterande på många sätt.
Det jag är stoltast över är att de alla är kända för att vara trevliga och hjälpsamma.
De är bra.
Jag undrar ibland hur jag uppfattades när jag var i motsvarande ålder?
Velig?
Jag hade ingen större lust att studera men gjorde det ändå i några år direkt efter gymnasiet. Ganska omotiverad och underpresterande men hankade mig nästan fram ändå.  
Det fanns annat som kändes viktigare. 
Och mer störande framför allt.
Jag la ju bort över 10 år av "min ungdom" på att vägra göra vapentjänst.
Periodvis var det väldigt påfrestande mentalt.
Det skulle inte falla mig in att kalla det bortkastade år men det har onekligen tagit tid och säkert påverkat vem jag är som person. Jag var 22 när jag satt i fängelse och det tog nästan 10 år till med utredningar och domar innan jag fick vapenfritt -82.
Samma år som Martin föddes.
Och mitt liv bytte inriktning.
Pappa omkom, jag tog över hans jobb och fick en familj.
Mycket hände på kort tid.
Vad nu det har med ålder att göra?
Mer än att det händer saker under livet kanske?

Några tankar

Publicerad 2019-02-09 12:28:00 i Fria tankar,

Jag har ju märkt att det i stort sett bara blir dagboksliknande anteckningar här nu.
Inget om böcker.
Inget mer funderande runt livet som sådant.
Inget viktigt egentligen.
Slut på personliga tankar? 
Nej inte direkt.
Det jag märkt är att mina funderingar ofta handlar om personer eller relationer på olika sätt.
Varför skriver jag inte om det då?
Förmodligen för att det kan missförstås och att det givetvis oftast handlar om sånt som händer runt mig.
Inget jag vill dela med andra kanske?
Det kanske också kan bero på att några av de personer som väckte mest lust att diskutera och fundera mer eller mindre försvunnit ur mitt dagliga liv? 
Jag pratar mest med mina barn och de är ju kvar men det är inte riktigt samma sak.
Återstår att se om skrivlusten kommer tillbaks.

Nödvändig personlighetsklyvning?

Publicerad 2018-12-14 16:49:00 i Fria tankar,

Ibland tycker jag att det är lite märkligt hur mitt medvetande verkar kunna dela upp världen på olika sätt. Jag menar då min interna tankevärld.
I något slags sektorer. Nästan som att klyva upp personligheten i olika delar.
En del av mig kan vara glad samtidigt som en annan del kan sörja eller vara fylld av saknad. En tredje del kan kännas helt som vanligt eller ganska neutral och någon annan del kan vara  helt upptagen med allt jag borde göra eller borde ha gjort. Det kan ofta kännas som om de inte påverkar varandra utan lever separata liv. De existerar samtidigt och jag är medveten om alla i varierande grad.
Hur många olika sektorer det nu kan finnas i min person?
Och det gör att jag på sätt och vis kan uppleva mig som olika personer beroende på vilken sektor som dominerar just då. 
Vilken del som dominerar beror på många saker.
Vad jag gör för tillfället.
Vad som hänt nyss. 
Vilket som känns mest aktuellt av andra skäl.
Om jag lyckas förtränga något som stör mig. (Det betyder väl kanske att jag så att säga byter sektor?)
Om jag är ensam eller har sällskap.
Eller känner att jag egentligen måste laga bilen ......
Stress?
...
Sen beror det helt på omständigheterna hur man upplever det.
Oftast är jag på hyfsat humör. Det är ingen större ide att gå runt och sura och jag är nog ganska duktig på att "gilla läget". I alla fall utåt sett när jag vill. Det finns t ex ingen större anledning att kollegor på jobbet ska veta om jag har problem med någon relation, mår dåligt eller att någon är sjuk om jag inte har lust att tala om det. Det går alltid att plocka fram något från de sektorer som känns "som vanligt" eller glädjande så att dagen flyter på även om jag egentligen vill lägga mig ner och gråta.
Jag vet att några gånger i mitt liv har en stor del av tankarna varit helt upptagna av sorg och saknad men jag har ändå klarat av att sköta allt dagligt.
Kvällar och nätter var/är något annat men det märker ingen annan.
En del av livet består väl för den delen av sorg och det försvinner inte även om det blir mindre med tiden. Det tillhör kanske avdelningen "döden går vid min sida" som jag skrivt om några gånger?
En viss del av mitt medvetande är alltid upptagen med vad som händer de jag bryr mig om. Den delen är ju då givet att den i sig blir uppdelad på olika personer och att det varierar lite vad som känns bra eller störande på något sätt.
Jag har hittills kunnat hantera det utan allför mycket besvär.
Det kanske är när någon av de mer jobbiga delarna får för stort inflytande som man hamnar i depression eller går i väggen på något sätt?
När man inte klarar att växla mellan de olika sektorerna utan fastnar i en?
För mig har det alltid varit så att jag hanterar en del av mina besvärande tankar genom att sysselsätta mig. Det gör det mer eller mindre omöjligt att älta något hela tiden eftersom jag måste tänka på vad jag håller på med. Särskilt om det är något praktiskt som måste lösas. 
Funderar jag för mycket på någon person eller något som hänt eller ska hända brukar det fungera att göra något helt annat.
Det kan räcka bara med att städa eller sortera papper.
Att få bort tankarna från det som stör.
Det brukar dö ut lite med tiden.
Så nu ska jag sluta med det här och göra något praktiskt innan det spårar ur.

"Döden går vid min sida"

Publicerad 2018-10-17 00:22:00 i Fria tankar,

Jag vet att jag brukar säga att jag upplever det som om döden går vid min sida. 
Mer eller mindre som en vän.
Det betyder inte som en del tror att jag tror att jag ska dö snart. Jag har ibland försökt förklara vad jag menar men det verkar inte vara lätt.
Det måste vara något i själva uttrycket som stör?
Döden skrämmer mig inte.
Jag kan inte minnas några såna känslor mer än att jag kan inse att andra skulle kunna vara rädda för att jag ska dö. Så länge jag kan minnas har jag accepterat döden som något som tillhör livet och det har väl på sitt sätt bara förstärkts av vad som hänt mig.
Pappas och mammas död?
Jag vet ine hur det förändrade mig men det gjorde det säkert.
Samma med mina två hjärtinfarkter. De har nog påverkat mig och säkert också hur jag resonerar och uppför mig men jag kan inte säga att jag upplevt det på det sättet som en del beskriver det.
Att "varje dag är värdefull och det gäller att ta tillvara på de dagar man har kvar ...."
Det jag märkt på mig själv är att jag förbereder vissa saker när jag tror att risken är lite större som inför operationer och annat.
Lite gardering om.
Men det jag menar egentligen är nog bara att jag är helt medveten om att döden finns där bredvid mig.
Alltid.
Som en kamrat som går vid min högra sida.
En kamrat.
Hittills har han (?) följt mig på min väg och inte invänt vart jag gått men den dagen kommer när han vill att vi ska gå dit han vill. 
Och då kommer jag att följa med om jag inte har något annat för mig.
 
Frågan är varför de tankarna dykt upp nu?
Operationerna mm?
Medvetandet om att jag på många sätt redan lever på övertid?
Utan duktiga läkare skulle jag inte vara kvar "på livets väg".
Det är ändå underligt hur väl jag kommer ihåg tankarna i samband med båda infarkterna. 
När mitt hjärta stod still någon sekund vid den andra hjärtinfarkten fanns ingen skräck men heller ingen dödslängtan. Det gjorde brutalt oroväckande ont och första tanken var "Satan. Nu är det klippt." men sen var det bara "jag måste hålla mig stående".
Varför det var så viktigt vet jag inte men den tanken hade jag ända tills det värsta släppte.
Tanken på att jag skulle välja att gå "dödens väg" fanns inte på samma sätt som första gången. Jag var bara koncentrerad på smärtan och på hur jag skulle kunna ta mig upp från källaren för att få hjälp.
Första gången hade jag inte ont alls uten märkte bara att hjärtat slog väldigt ojämnt och inte riktigt kunde bestämma sig. Då tänkte jag mer eller mindre ordagrant "Håller jag på att dö nu? Då må det vara hänt. Något ska man dö av." Jag acceptrade det. Sen var jag märkligt logisk för nästa tanke var att "Det kan jag ju inte göra för då bli ungarna chockade imorgon."
Så på något sätt valde jag att inte ta den högra vägen.
Resten minns jag inte så antagligen somnade jag om eller om jag svimmade av.
En del av hjärtat dog den gången men resten av mig överlevde.
Återstår att se hur länge det varar.
Det oroar mig inte men jag stannar gärna ett tag till för jag tycker det finns en del kvar att se fram emot.

Ensamhet eller bara lite tråkigt?

Publicerad 2018-08-24 23:33:00 i Fria tankar,

När jag sitter på kvällar och förmiddagar blir jag lite fundersam ibland.
Varför är jag så oföretagsam?
Jag kan bli sittande framför tvn och se på någon halvdålig serie i stället för att göra något mer produktivt. 
Det skulle säkert vara både roligare att vara mer aktiv och ge mig en viss tillfredsställelse över att något blivit klart.
Så varför?
Ibland inser jag att jag sitter och nästan tycker lite synd om mig själv för att jag beter mig som jag gör.
Självömkan?
Jag inser att det delvis beror på att jag hellre skulle göra något med någon. 
Gärna med någon speciell men ibland med vem som helst.
Det mesta är roligare att göra tillsammans med någon.
Jag borde väl inte vara sällskapssjuk utan vara ganska van vid att vara ensam efter alla år i mer eller mindre ensamhet? 
Ensamhet för den delen?
Är jag ensam?
Jag har varit van vid att ha folk runt mig på olika sätt inser jag.
I alla fall på dagarna, Lite väl mycket ibland.
Sen har jag ju haft barnen här tills ganska nyss så det har inte varit tomt på samma sätt som nu.
Men på kvällarna och helgena är jag ganska mycket ensam.
Självförvållat för jag är dålig på att umgås med vänner.
Om jag nu har några direkta vänner?
Ett definitionsproblem.
Om man med vänner menar personer som man umgås mycket med så har jag inte många. 
Lite av en enstöring?
Kanske.
Men de jag tycker om saknar jag när de inte är i närheten.
.
Eller har jag bara tråkigt?

Danskänsla?

Publicerad 2018-05-27 00:00:47 i Fria tankar,

En tanke slog mig såhär på kvällen när jag väntar på att det ska svalna lite.
Saknad.
Vad är det som gör att det känns som det gör när man dansar med vissa personer?
Ett slags "lycka" eller samhörighet som med en del kommer ofta och med andra aldrig, En del dansar jag mest med för att vara artig och några av dem skulle jag helst undvika. I alla fall så länge jag inte blir av med axelproblemen för några gör riktigt ont att dansa med.
Jag har skrivit det nån gång förut men när det stämmer blir man nästan som ett. Misstag blir variationer och man läser av varann utan problem. Då är endorfinerna eller något med och gör det "ganska bra".
Sen har jag ju favoriter och det beror nog på att det stämmer för det mesta med dem.
Men en är ju i särklass vad det gäller det. När jag dansar med henne struntar jag i om det gör ont nånstans. 
Sen är det ju så att om det stämmer är risken att det gör ont nånstans mycket mindre och om det händer drunknar det i nöjet. Eller om man kan säga att när man njuter tar det över?
Jaja.
Som vanligt.
Jag får se hur mycket dans jag kommer att sakna i sommar.
 

Invändiga vargar?

Publicerad 2018-05-12 22:43:24 i Fria tankar,

I någon deckare jag såg var det en person som kommenterade livet och hur man mår med en liknelse.
Ungefär "Alla har två vargar inuti sig som alltid kämpar med varandra. Den ena står för oro, missnöje, olycka och frustration. Den andra står för glädje, harmoni, lycka och kärlek. Hur vet man vilken som vinner? Det är den som man ger mest mat."
Det fick mig att fundera lite på vad jag håller på med ibland. Jag kan bli på ett lite konstigt humör och gå och fundera på ala möjliga olyckor eller andra mindre roliga tänkbara händelser. Oftast handlar det på något sätt om relationer och hur det kan gå snett.
Destruktivt men inte egentligen något jag tror på.
Men bara tankarna kan vara irriterande jobbiga och störande. De tar onödig tid.
Självuppfyllande?
I meningen att negativa tankar i sig göder den mindra glada vargen.
Självsuggestion lär ju fungera.
Då borde det ju gå att styra sina tankar mot ett mer positivt tänkande? 
Frågan är bara hur.
Förr var jag nog känd för att vara ganska optimistisk. Hur det är nu vet jag inte ritigt men för det mesta ser jag nog snarare på lösningar än på problem. Eller kanske snarare hur man löser de problem som dyker upp.
Det mesta går ju att lösa.
Praktiska saker är jag nog ganska bra på att ordna.
Relationer?
Ja där är det nog sämre.
Vad jag nu menar med det?
Jag får fundera lite.
Jag har inga som jag räknar som ovänner. Det slösar jag inte energi på.
Det som stör mig är nog ensamhetskänslan som återkommer lite för ofta.

Varför skriver jag? Bättre att hålla tyst?

Publicerad 2018-04-21 20:46:00 i Fria tankar,

Det mesta jag skriver här är numera något slags dagbok. Det har jag redan konstaterat och den delen ersätter väl i viss mån de anteckningar jag gjort i väderböcker och annat i många år.
Men ibland skriver jag för att reda ut (eller rensa ut?) saker.
Tankar jag på något sätt vill formulera.
Det kan vara för att bli av med dem men ofta bara för att på något sätt göra klart för mig vad jag egentligen tänker. Då kan jag bli sittande och redigera och skriva om tills jag är nöjd för stunden. Mera sällan går jag tillbaks och ändrar efteråt för det får stå för vad jag tyckte och tänkte just då.
Jag försöker sortera in det jag skriver under någon lämplig rubrik och om det handlar mer om mig själv hamnar det under "lite för personligt". 
Sen kan man ju analysera sönder det och fundera på varför jag skriver alls? 
Är det ett tecken på ensamhet och brist på sällskap? Kanske.
Skriver jag för att jag inte har någon att prata med? Något slags ensidig dialog?
I så fall är det väl ett tecken på att jag på sätt och vis skriver till mig själv.
Tål att fundera på.

Funderingar

Publicerad 2018-02-04 22:25:06 i Fria tankar,

Jag har funderat lite av och till på uttrycket jag hörde en kvinna på tv säga. "Om du sitter på tåget och inser att du är på fel spår ska du hoppa av. Annars kanske du hamnar på en slutstation du inte vill till."
Jag såg inte på programmet egentligen men eftersom de satt och diskuterade sina liv syftade hon nog på relationer.
I mitt fall känns det som om det skulle kunna gälla det mesta. 
Så jag började tänka på om jag verkligen bytt spår någon gång och hur.
Relationer?
Det är inte så många att det egentligen går att diskutera men visst blev det ett nytt spår i samband med skilsmmässan. Ett ganska rejält spårbyte på många sätt. Inte minst rent praktiskt i det dagliga livet.
Och egentligen avbrott vad det gäller relationer så där är inte mycket.
När det gäller livet i övrigt har jag nog gjort spårbyten som satt sin prägel på mig.
Vad har jag gjort?
Hoppade av högskolestudierna efter tre år. Omotiverad och började jobba med bilar och annat.
Bråket om vapenfri tjänst höll på i tio år och störde mig "en del" men jag sadlade om igen och utbildade mig till lärare.
Vapenfri tjänst med avbrott i förtid, hemkomst, lärarjobb, pappas dödsfall och studierektorstiden.
Giftermål och barn.
Forskarstudierna, flytt och flytt tillbaks, villaköp, pendling och avbrott.
Lärarjobb igen och studierektor.
Nytt jobb på universitetet och alla uppdrag, övertid, skilsmässa ....
Jobb, jobb ..... pension
Jag får fundera på vad som egentligen varit värt att kallas spårbyten. 
Och om jag har någon aning om vad jag önskar som slutstation.
 
 
 

Minnen.

Publicerad 2017-06-12 22:40:00 i Fria tankar,

När jag var på väg till dansen i Gräsmark passerade jag Elimkapellet. Det stod några bilar utanför och det for en tanke genom huvudet. "Undrar om mormor är där?"
Direkt insåg jag vad jag tänkte och sen vandrade det diverse tankar i huvudet ända tills jag var framme.
Minnen.
Hon var en del av mitt liv i nästan 35 år.
Det kommer nog att ta ett tag innan den typen av "infall" är borta.

Vinter?

Publicerad 2017-01-19 19:41:38 i Fria tankar,

Inte mycket till snövinter.
Allt är i stort sett borta igen. För vilken gång i ordningen orkar jag inte räkna.
Men himlen var fin. 
Allra färgrannast längre söderut men det är för mycket träd som skymmer åt det hållet. Jag iddes inte gå ut på åkern.

Dags att sluta arbeta?

Publicerad 2016-10-11 23:58:29 i Fria tankar, Lite för personligt,

I fredags var jag beordrad att ta upp vårens kurser vid vårt ämnesmöte. Vi skulle diskutera hur kursansvar m.m. skulle kunna se ut.
Det gick väl på sitt sätt ganska bra men vi kunde konstatera att vi inte räcker till. Det saknas personer och läget är snarast värre än förra året trots en nyanställd lärare. Då räknade vi ändå med att de pensionärer som hjälp till de senaste åren ställer upp igen och de har inte fått frågan än.
I våras blev vi lovade att rekryteringen av ytterligare en lärare skulle påbörjas men inget har hänt än så länge. 
Så det ser inte ljust ut.
I min sammanfattning av mötet konstaterade jag också att jag är på väg att sluta och tänker arbeta mindre framöver.
Reaktionen blev att ansvaret för att ordna situationen läggs över på oss och att jag inte ska "hota" med att sluta. Innan jag gett besked om att jag ska sluta kan jag lika gärna låta bli att nämna det var i princip beskedet.
Så nu har jag gett besked.
I en kommentar som jag skickade till alla berörda skrev jag att det inte var ett hot utan ett konstaterande av läget för min del. Jag kommer att arbeta mindre och kommer att sluta vid lämpligt tillfälle. Planerna på att arbeta till 67 gäller inte längre.
Datum inte bestämt men jag kan tänka mig att sluta ganska snart.
Det är egentligen inget nytt. 
Jag har förvarnat länge och försökt framföra att rekrytering behövs men att jag tänkt arbeta kvar ett tag. Det är ganska roligt med studenter och arbetet har känts ganska bra. Pengar går alltid åt så visst kan jag tänka mig att fortsätta ett tag på deltid.
Det som är nytt är att jag reagerade på ord som "meningslösa hot". Att nämna att jag kommer att sluta är tydligen meningslöst så länge jag inte faktiskt säger att jag ska sluta.
Eller kanske snarare när jag ska sluta.
Om de vill att jag ska ge ett datum kan de få ett när som helst.
Troligen tidigare än de vill för jag känner mig lite trött på hela situationen. Motivationen tryter känner jag.
Just nu känns det lämpligt att sluta under våren någon gång. Jag avvaktar lite och ser vad jag eventuellt förväntas göra under våren om jag är kvar innan jag bestämmer mig för något datum.
 
Något att se fram emot?
Tid att göra annat?
Det finns hur mycket som helst att göra. Det gäller bara att bestämma sig för vad.
Gärna också nån lagom syssla som ger lite inkomst.
 
 

Höjdskräck?

Publicerad 2016-08-21 23:45:25 i Fria tankar,

Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till höjder numera.
Det känns inte särskilt trivsamt för att uttrycka det lite försiktigt.
Inte direkt rädd.
Lite skeptisk på något sätt.
Ändå har jag hållit på med olika saker senaste veckorna på allt från två meter upp till bortåt fem meter. Buskar, träd, väggar och tak.
Men ....
Jag trivs inte högt upp på stegen trots att jag ganska säker på att den inte kan välta.
Jag går inte gärna fram ända till takkanten.
Det känns som om jag inte litar på mig själv fullt ut.
Jag kan tappa balansen? Tankar som spökar?
Eller vad är det som påverkar?
Även när jag sitter ner på taket och det är idiotsäkert att luta mig över kanten känns det olustigt. Jag måste ändå kunna se efter hur en skruv hamnat
Eller?
Minnet kanske sviker men jag kan inte påminna mig att jag känt särskilt mycket av höjder "när jag var ung".
Visst var det lite underligt ibland.
Jag skulle upp i en mast en gång och byta en antennförstärkare. Det var runt 10 meter upp om jag kommer ihåg rätt. Masten var ganska smal så man fick klättra upp på utsidan. Sen behövde jag använda båda händerna och för att kunna göra det hade jag ett midjebälte som jag kopplade fast i masten med två krokar. Sen kunde jag släppa, luta mig bakåt lite och göra det jag skulle.
Men det kändes mest märkligt.
Lite som "Jaha? Var det inte svårare?"
Innan mest som att jag ville kolla repen och krokarna en gång till trots att de nog höll för ett ton. 
En annan gång stod jag på byggnadsställningen och blev anfallen av getingar som bodde i väggen jag försökte spika i.
Jag klättrade ner på utsidan för att komma ner snabbt.
Rädd för höjden var jag inte.
Så jag vet inte riktigt vad det är för obehagskänsla jag har numera.
Osäkerhetskänsla är nog mer rätt ord.
Jag känner mig inte säker på vad jag håller på med verkar det som.
Lite spänd känns det som och förberedd på något.
Vad vet jag inte.
Jag har ju klantat mig några gånger och trillat på lite olika sätt så viss erfarenhet av vad som kan hända har jag även om jag inte skadat mig nämnvärt. 
Tankarna går ju bakåt i tiden.
Det gick värre för pappa och det kanske är det som spökar på något sätt.
Underligt i så fall så långt efteråt.
 
 

Skrivlust?

Publicerad 2016-07-16 22:01:33 i Fria tankar,

Det är underligt det här med skrivlust.
Det kommer och går.
Lite som danslust men ändå inte. 
Danslust kräver egentligen inget skäl. Det är kravlöst på ett annat sätt och varför jag ibland tappar lusten att dansa vet jag inte.
Egentligen tappar jag nog aldrig lusten att dansa men ibland känns det som om jag vill dansa med någon speciell för att det "ska vara värt det" vad jag nu menar med det.
Kommer jag bara iväg har jag för det mesta roligt.
Alltid egentligen.
Lite mer eller mindre beroende på humör och vilka som är där.
Så egentligen borde jag nog vara bättre på att ta mig iväg på dans. Även om det ibland känns som "jag vet inte vem som är där", "det är för långt", "äsch, jag stannar hemma och gör något annat" ......
Jag är vissa dagar bra på att hitta på skäl att inte åka.
I grund och botten nog dåligt självförtroende när det gäller umgänge.
Även om det är tråkigare är det enklare och mindre risk för besvikelser att stanna hemma.
 
Skrivlusten är annorlunda.
Jag måste ha något att skriva om.
Som känns rimligt intressant. Att bara skriva vad som hänt under dagen känns lite för mycket som dagboksskrivande.
Det kan jag göra ändå.
På andra platser.
Sant är väl att jag lika gärna kunde sätta mig och skriva när jag inte gör något vettigt. Väcka hjärnan lite. Formulera ner tankar och annat i stället för att sitta och halvsova framför någon tv-serie?
Men vem har något intresse av det?
Jag själv?
Vet inte.
Ibland kan det vara intressant att se sina egna funderingar på pränt.
Det blir lite som att se på det utifrån. Som om någon annan gett underlag för nya tankar.
Varför skriev jag så?
Menar jag verkligen det?
Eller kan jag uttrycka det bättre?
Problemet är att motparten är jag själv så jag vet inte hur någon annan skulle uppfatta det.
Och det är väl egentligen det som är viktigt.
Att kunna formulera sig så att andra förstår vad jag menar.
I alla fall nästan.
Två personer tolkar väl aldrig något som sägs eller skrivs på exakt samma sätt men det är ju där det blir intressant.
Diskussionen. 
 
Så jag kanske ska sluta att läsa igenom vad jag skriver?
Jag redigerar nästan alltid om en del.
Flyttar om, byter ord .....
För vem?

Dans och "feeling"?

Publicerad 2016-07-03 00:32:34 i Fria tankar,

Der är lite underligt det här med dans.
Jag tycker nog alltid att det är roligt men det kan variera oerhört mycket inom "rolighetsområdet". 
Vissa gånger är jag inte riktigt på humör och då är det sådär.
Mer som motion men ok.
Det känns inget särskilt när jag åker hem. Några timmar som gått och jag har dansat. Inget särskilt med det.
Andra gånger kan det vara nästan tvärtom.
Några danser med rätt person kan göra att jag är "halvlycklig" i flera dagar efteråt och bara väntar på nästa tillfälle. 
Rätt person?
Vad menar jag med det? 
Jag dansar med de flesta men är medveten om att jag har några favoriter.
Humöret spelar in. Sen beror det ju både på partnern och musiken. 
Jag tror inte det är givet att det måste vara en viss person men hittills har det bara stämt på det sättet med några stycken. Samhörighetskänslan. Att man dansar tillsammans.
Enhetskänslan eller vad jag nu ska kalla det.
Feeling skulle nog andra kanske kalla det men jag tycker inte det täcker vad jag menar.
 
Jag får nog fundera lite till.

Midsommar

Publicerad 2016-06-24 10:25:18 i Fria tankar,

Allmänt oinspirerad att skriva men ....
Nu är vi halvvägs tillbaks till jul om man vill se det så.
Mörkret är på väg tillbaks.
Annars går det att se det som att det är dags för semester och en lugn period innan det drar igång igen till hösten.
Höst förresten?
Sensommar kanske är mer rätt.
För min del har jag alltid känt det som om sommaren redan börjat ta slut nu efter midsommar. Varför vet jag inte men den känslan har jag alltid haft. Högsommaren passerar fort och jag hinner inte riktigt med. 
Det är många år sedan jag tyckte den var tillräckligt lång. Det är alltid något mer jag skulle vilja göra men jag har blivit bättre på att ta en sak i taget.
Samtidigt är det en tid med mycket ljus och långa dagar. Nätter som aldrig blir riktigt mörka. 
Så det är en tid att njuta av så mycket som möjligt.
Aktivt.
Idag mest mat och annat som hör till den här helgen.

Ännu en dag

Publicerad 2016-05-26 00:21:43 i Dagen som gick, Fria tankar,

Sitter här och varvar ner lite innan sängen. En danskväll på Kolsnäs är avklarad igen. Orkester och konstant dans är ett sätt att beskriva det. Jag hann inte med att dansa med alla jag tänkt mig men det kommer fler gånger.
Det var en bra avkoppling från laborationer och annat som fyller dagarna just nu.
Annars har det varit några blöta dagar så det var tur att det var torrt innan. Över 60 mm på två dygn. Åkern var lite vattensjuk i morse trots att det sjunkit uindan en del.
 
 
Påminner lite om ett risfält.
Jag får ta mig samman och skriva klart allt påbörjat både här och på andra ställen någon av de närmaste dagarna..
 

Glömsk, tankspridd eller begynnande dement?

Publicerad 2016-05-03 00:35:54 i Fria tankar,

Flera gånger på sista tiden har jag märkt att jag inte känner igen vad jag skrivit om jag läser det några dagar senare. Det har oftast gällt sms eller mail.

Nu menar jag inte att mina fingrar ibland går i otakt eller att telefonen föreslår de mest märkliga ord om jag inte ser upp. Det ger oftast ganska synliga resultat och påverkar inte innehållet utan gör bara att det blir mer svårläst. Ibland rentav roligare. Jag har t ex några gånger tryckt på sänd i stället för backsteg och då kan det bli ganska fel.

Jag menar att jag i stort känner igen innehållet men inte hur det är formulerat. Det känns inte som det jag minns att jag skrev. Eller som det jag trodde att jag skrev.
Några gånger har det gällt även det jag skrivit här och det mesta jag skriver här har jag ändå läst igenom flera gånger så jag borde ha det i ganska gott minne. När det gäller mer genomtänkta texter redigerar jag oftast om det flera gånger. Det tar längre tid än att skriva själva innehållet. 

Ändå kan texten ibland kännas främmande en tid efteråt.

Så frågan är vad det kan bero på?
Håller jag på att bli allmänt dement så att jag inte minns vad jag gör?
Är jag stressad? Eller är jag bara allmänt tankspridd och förvirrad?
Jag tror inte det.
Kan det kanske vara så enkelt som att jag skrivit något och ”publicerat det” innan jag tänkt färdigt? Jag fortsätter mer eller mindre medvetet att fundera på formuleringar och annat och det är de senare versionerna jag minns?
Inte alls otänkbart när de gäller mig.
Lite riskabelt i så fall.
I huvudet har jag redan ändrat det jag skrev men jag har inte rättat till det skrivna!
Vad händer om någon svarar på det jag skrivit eller vill diskutera innehållet?
Nu brukar jag kontrollera hur jag egentligen formulerade mig i efterhand om det blir aktuellt.

Men tankarna kanske går vidare?

Sms och mail är lite annorlunda.
Där är väl vitsen med till stor del just att det går snabbt och lätt att skriva eller svara på meddelanden.
I de fallen lägger jag kanske inte alltid tid på att tänka över mina formuleringar så att det blir helt klart vad jag menar? Ens för mig själv.
Kortfattat och snabbt.
Det kanske går för fort ibland med risk att det blir fel uttryckt? Det är svårt att ta tillbaks något man skickat iväg och inte ser hur det tas emot. Vid vanliga samtal märker jag ju oftast om något blir fel och kan rätta det direkt.
Ibland när jag läser mina sms har jag upptäckt helt felaktiga ord och saknade tankegångar som borde varit med för att det skulle bli begripligt.
Det går inte alltid snabbt och lätt att rätta till.

LIvslängd!

Publicerad 2016-04-28 00:22:59 i Fria tankar,

Jag såg ett kort avsnitt från norsk tv om hypokondriker.
En kommentar var rolig och intressant.
Ungefär:
- Om du joggar och äter rätt lever du lite längre. Men de åren du vinner får du på slutet. Alldeles på slutet.
- Så det kanske är så att det är den tiden du lägger på att jogga du får igen?
- Då det är bra om du tycker om att jogga."
 
Kul tanke tyckte jag. 
I så fall gäller det att se till att "joggtiden" är meningsfull och inte bara plågsam.
Annars blir det bara ett sätt att förflytta sig framåt i tiden.

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en pensionär som slöskriver på lediga stunder. Ofta mitt i natten.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela