peterrojder.blogg.se

Jag måste erkänna att det kändes väldigt konstigt att inte åka till Kolsnäs idag.

Tomt.

Sen I-M ringde efter mig en gång förra året hart jag bara missat två gånger. 

En gång förra hösten då jag blev sittande hos henne då hon var sjuk och en gång i våras då jag hade 40 graders feber.

Så egentligen har jag inte missat någon gång då jag haft möjlighet att åka dit.
Men jag ska nog överleva det även om det just nu känns lite halvsorgligt.
Jag får väl trösta mig med snickrande och bilmekande. Jag fick lös ett av naven på Tomas bil idag så kanske jag lyckas byta bromsskölden.

Jag är fortfarande alldeles för slö att komma igång på morgonen. Det händer inte mycket före 12.
Det gör mig rastlös och jag känner att jag inte får något gjort vilket ju är helt rätt.
För mycket tankar runt annat.
Jag måste komma ifrån det.
Rent logiskt har jag en del kvar på ingången att göra innan det blir för kallt. Jag var och hämtade den panel och brädor jag behöver i fredags och grundade stolpbrädorna på lördagen. Garaget är ju fullt med bilar så jag röjde undan det värsta i källaren så att jag kan vara där. Trångt och jag måste få undan datorskärmar och en del annat så fort som möjligt. IDet enda jag gjorde idag var att stryka de två stolpbrädorna med lasyr. Det andra får vänta lite för färgen tog slut. 

Det här blir bara en kort notis. Jag har skrivit av mig det mesta på annat håll.
Det känns lite konstigt att sluta med något jag hållit på med ett bra tag men jag har bestämt mig för att hålla mig borta från Kolsnäs och troligen också Hammarö ett tag.
Det återstår att se hur länge det blir.
Kanske för alltid?
Anledningen kan vi lämna därhän men i grunden handlar det om att jag inte orkar se hur en person jag tycker om offrar sin personlighet. Det kan låta konstigt och det är säkert fel uttryckt men det är så jag upplever det. Att hon i vissa sällskap blir en annan än den jag känner och tycker om. På något sätt kontrollerad. Jag klarar inte att se det och vill inte vara i närheten. Det vore helt fel av mig att låta min närvaro påverka hennes val så då väljer jag att avlägsna mig. Att undvika henne kommer väl också att påverka mina möjligheter att gå på vanliga orkesterdanser men det gör jag knappast ändå annat än på Kolsnäs.

Så det blir en omläggning av en stor del av det jag gjort de sista åren.
Återgå till Fagerås motionsdanser?

Kanske.

Det är inte samma personer där men det löser sig nog.
Träning? Orientering?

Jag får se.

Just nu måste jag smälta mitt eget kanske korkade beslut.
Än så länge har det inte gjort någon skillnad alls men det kommer till veckan. Jag väntar mig kanske lite sorg och en hel del saknad över de jag inte längre kommer att träffa. Nu bara "ont i magen".

Men å andra sidan måste jag väl sysselsätta mig för att inte gå och älta saker så då blir det väl mer gjort?
Frågan är hur mycket av mina funderingar som beror på värk och annat fysiskt strul sista året?

Värken har varit värre än före operationen nu ett tag men nu prövar jag med Ibuprofen. Sjukgymnasten tror att inflammationen kan ha blivit värre och det ska vara inflammationsdämpande till skillnad från Alvedon.
Lite bättre igår och idag så långt.

Om magen tål det.
Även det lär jag få se.

Jag hann med att få dit all panel som var färdigkapad mellan mäklarbesök och annat.

Isoleringen gick ganska smärtfritt (ha!) och jag kunde till och med använda några av de småbitar som blev över på andra sidan. 

En dag med lite bilkrångel, mäklarbesök och en del snickrat.
Snickrandet får jag ta för sig.

Jag sov riktigt dåligt och var vaken flera timmar mitt i natten. Envis värk som stör mig så att jag inte hittar något vettigt sätt att ligga på. Värkabletter igen men de hjälpte måttligt, Jag undviker morfintabletterna.
Sofia ringde ganska tidigt och sa att bilen vägrade starta när hon skulle flytta den mellan jobben borta i Molkom. Batteriet verkade tomt. Hon fick så småningom hjälp att få igång den med startkablar men det hjälpte bara tillfälligt, Hoin fick hjälp igen och vi bestämde att hon skulle komma så att vi kunde testa med att byta batteriet.

Under tiden hade jag börjat snickra på det som var kvar av panelen och var en bra bit på väg när mäklaren kom. Ett gratisbesök för att ge en ungefärlig värdering av huset som det ser ut nu och i eventuellt försäljningsskick.
Vi vandrade runt lite och tittade på det mesta utom källaren och det gick ganska snabbt och enkelt.

Sofia hann precis komma när vi var klara och hann säga hej.

In och åt lite. Sofia gjorde en sockerkaka.

Batteribyte. Jag tog ett ur en av bilarna.

Det verkade skumt ändå. Spänningen sjönk för mycket när startmotorn gick så frågan är om inte det batteriet också var lite dåligt.

Vi bestämde att det var lika bra att köpa ett nytt.
Innan vi gjorde något annat tog Sofia några bilder på mina fina nya förband. Jag vet inte riktigt vilka hål som använts till vad men antar att det längst ut på axeln handlar om leden och muskeln. Det var också det hålet som det mesta blodet i det utbytta förbandet kom från. De två uppe vid nyckelbenet borde ha använts vid avkapningen..

Vi åkte in till Biltema och där var det ganska rörigt för de bygger om. Jag skulle byta ett låsöverfall och det tog lite tid så Sofia hann ut med batteriet innan jag ens hade hittat var "Bygg 16" var placerat i röran. Återstår att se om den utbytta versionen på överfall går att använda på studiodörren.

Hem igen, batteriet kom på plats och Sofia åkte hem.

Mer värktabletter och lite övningar.

Värken ville inte ge sig men jag bestämde mig för att göra det jag tänkt.

Ut och började leta efter isolering. 
Den första rullen jag drog fram visade sig vara 70 mm men jag skar av två bitar ändå innan jag ångrade mig. Alla rullar som låg framme under tak var för tjocka så jag fick ta ner en från garagevinden för att få fram 45 mm.

Det gick ganska lätt att få dit isoleringen och sen började jag direkt med pappen.

Det bnörjar bli lite tjatigt att ständigt känna av axeln. Den stör mig när jag ska sova och jag har svårt att hitta någon vettig ställning där jag inte vaknar av att det gör irriterande ont.

Men det går väl över.

Just nu är det mer irriterande att det tar en bra stund in på förmiddagen innan jag blir av med stelheten och svårigheten att använda högerarmen som jag vill.

Det kan ha att göra med hur jag ligger kanske?
På något sätt känns det som om jag närmar mig min toleransnivå mot mig själv?
Inbillning inser jag.
Har jag gått flera år med detta så lär det bara bli bättre nu.

I vilket fall som helst så ska jag gå ut nu sent omsider och börja se på hur jag ska lösa isoleringen för att kunna få på lite panel.

Ännu en blandad dag.

Jag vaknade tidigt men låg och drog mig till framåt 9. Jag får sluta med det så att det blir lite gjort på dagarna. Det gäller tv-tittandet också som kan ta en bra stund av förmiddagen.

I vilket fall som helst så hade jag lite problem med axeln på natten och den var stel och värkte när jag gick upp.

Jag bestämde mig för att strunta i det och åt och sen gjorde jag mina övningar.
Jag kan inte hålla på och skylla på värk hur långe som helst för att inte göra det som bör göras.

Tv en stund och lite annat plock innan jag bestämde mig för att gå ut.

Jag började med att bära in saltsäckarna från bilen till garaget. Försiktig i överkant kanske så jag bar med vänster arm. Det fanns lite kvar i en gammal säck så det tömde jag över i filtret och fyllde på lite vatten.
I väntan på vintern har jag köpt lite ljung till blomlådorna och det borde fixas.
Så jag ryckte bort blommorna ur alla blomlådor och satte dit ljungen jag köpt istället. 

Måndag

Mest resande kändes det som.

Till Karlsatad och fick en allergispruta och en stund till studion efter det. Det blev en vända på Bergvik också med Sofia innan jag åkte hem.

Sen samlade jag ihop lite löv med gräsklipparen innan det var dags för dusch och mat.

Buggkurs på Hammarö på kvällen. Jag körde och Lisa åkte med. I-M kom lite senare för hon hade ett möte.

Jag kände mig ganska misslyckad på slutet för den nya turen vi ska öva på fungerade inte alls för mig.

Kanske dags att lägga av och inse att jag inte klarar av det?
Förbandet börjar lossna.

Tisdag

Kommer inte ihåg så mycket speciellt mer än att jag efter telefonkontakt åkte ner till Kil och fick förbandet utbytt. Nu är det fyra små istället för ett stort.

Lite städning och tvätt men inte mycket vettigt gjort.

Onsdag

En tur in till Kd och optikern på förmiddagen.
Tydfigen är ögonen väldigt olika nu så det skiljer tre dioptrier mellan glasen i de nya bågarna. Gränsfall för vad hjärnan klarar sa optikern.För första gången sedan jag började med glasögon valde jag att inte beställa fotokromatiska. I stället tog jag ett par vanliga, ett par solglasögon och ett par för terminal/läsning.
Vi får se hur det fungerar. Två veckors leveranstid.

Hem och åt lite och sen blev det väl inte så mycket mer gjort innan det var dags för att åka till Kolsnäs.
Ingen bra kväll för min del även om det rättade till sig lite på slutet. Det var kraftigt mansöverskott och jag blev stående större delen av kvällen. 

Så jag var inte riktigt på humör men fick några bra danser med I-M och någon mer på slutet som gjorde att det trots allt kändes ganska ok.

Hemma ca 22.30.

Torsdag

En strålande höstdag.

Jag vaknar av någon anledning runt 7 varje morgon nu verkar det som? Sen är det en annan sak att ta sig upp men det får jag jobba på.
Lite konversation med Sofia om studion och inköp på morgonen. Beställt och tydligen skickat nästan direkt. 

Sen höll jag på med lite av varje och satt framför datorn när jag helt plötsligt kom på att det var dags att åka ner till VC för att ta bort stygnen. Jag hann precis i tid.

Stygnen borta och fyra nya kompresser som ska få trilla bort själv.

Väl hemma åt jag lite och sen ägnade jag en time åt att samla ihop en del löv och blåsa undan det mesta andra så att det hamnade under buskarna. 

Jag vet att jag brukar säga att jag upplever det som om döden går vid min sida. 
Mer eller mindre som en vän.
Det betyder inte som en del tror att jag tror att jag ska dö snart. Jag har ibland försökt förklara vad jag menar men det verkar inte vara lätt.
Det måste vara något i själva uttrycket som stör?

Döden skrämmer mig inte.

Jag kan inte minnas några såna känslor mer än att jag kan inse att andra skulle kunna vara rädda för att jag ska dö. Så länge jag kan minnas har jag accepterat döden som något som tillhör livet och det har väl på sitt sätt bara förstärkts av vad som hänt mig.

Pappas och mammas död?
Jag vet ine hur det förändrade mig men det gjorde det säkert.

Samma med mina två hjärtinfarkter. De har nog påverkat mig och säkert också hur jag resonerar och uppför mig men jag kan inte säga att jag upplevt det på det sättet som en del beskriver det.

Att "varje dag är värdefull och det gäller att ta tillvara på de dagar man har kvar ...."
Det jag märkt på mig själv är att jag förbereder vissa saker när jag tror att risken är lite större som inför operationer och annat.

Lite gardering om.

Men det jag menar egentligen är nog bara att jag är helt medveten om att döden finns där bredvid mig.
Alltid.

Som en kamrat som går vid min högra sida.

En kamrat.

Hittills har han (?) följt mig på min väg och inte invänt vart jag gått men den dagen kommer när han vill att vi ska gå dit han vill. 

Och då kommer jag att följa med om jag inte har något annat för mig.

 

Frågan är varför de tankarna dykt upp nu?

Operationerna mm?
Medvetandet om att jag på många sätt redan lever på övertid?

Utan duktiga läkare skulle jag inte vara kvar "på livets väg".

Det är ändå underligt hur väl jag kommer ihåg tankarna i samband med båda infarkterna. 

När mitt hjärta stod still någon sekund vid den andra hjärtinfarkten fanns ingen skräck men heller ingen dödslängtan. Det gjorde brutalt oroväckande ont och första tanken var "Satan. Nu är det klippt." men sen var det bara "jag måste hålla mig stående".

Varför det var så viktigt vet jag inte men den tanken hade jag ända tills det värsta släppte.

Tanken på att jag skulle välja att gå "dödens väg" fanns inte på samma sätt som första gången. Jag var bara koncentrerad på smärtan och på hur jag skulle kunna ta mig upp från källaren för att få hjälp.

Första gången hade jag inte ont alls uten märkte bara att hjärtat slog väldigt ojämnt och inte riktigt kunde bestämma sig. Då tänkte jag mer eller mindre ordagrant "Håller jag på att dö nu? Då må det vara hänt. Något ska man dö av." Jag acceptrade det. Sen var jag märkligt logisk för nästa tanke var att "Det kan jag ju inte göra för då bli ungarna chockade imorgon."
Så på något sätt valde jag att inte ta den högra vägen.

Resten minns jag inte så antagligen somnade jag om eller om jag svimmade av.
En del av hjärtat dog den gången men resten av mig överlevde.

Återstår att se hur länge det varar.

Det oroar mig inte men jag stannar gärna ett tag till för jag tycker det finns en del kvar att se fram emot.

På torsdagen gick jag en lång, lugn promenad ner till udden och tillbaks längs strandkanten till badplatsen och upp igen.
Fredag.
På väg hem fråm begravningen i fredags åkte jag över Hyn/Apertin hem och stannade till vid Hyn. Lite mediterande eller vad det nu ska kallas över hösten och annat i lugn och ro med utsikt över vattnet.

Torsdagen var operationsdag och på fredagen gjorde jag inte så mycket.
Lördag.

Upp 7, åt och gjorde allt klart. M och M kom och vi fick vänta lite på Ulf som skulle skjutsa ner oss till bussen vid stationen. De var tydligen lite tidiga och hann ringa två gånger och fråga efter oss innan vi kom dit. Vi kom i alla fall på bussen och iväg. De andra tolv som skulle med hade åkt från Sunne. Stopp i Karlstad, Väse och Kristinehamn för att plocka upp fler men de hörde inte till vår lilla grupp.

Jag satt ensam och hade ganska tråkigt. Lite svårt att hålla mig riktigt vaken men lyckades heller inte somna. Morfintabletternas fel? Att jag kände mig lite trött och frånvarande och lätt yr varade hela helgen.

Stopp vid Lekhyttans värdshus före Örebro för lite mat och rast för chauffören. Sen bar det iväg mot Stockholm. Södra vägen över Södertälje. Vi kom fram runt 16.

Väl där visade det sig att det var lite felbokningar på hytterna. Det löste sig när vi väl kom ombord på Cinderella och alla hade hytter i närheten av varandra på 6.e våningen. Jag hade enkelhytt.

Vi skulle vara med på första buffe-sittningen 18.30 så jag bytte om och kollade runt lite på de närmaste våningsplanen.

Mat. Massor att välja på. Vi satt i närheten av varandra och med all mat och prat var vi kvar till 19.30 då vi skulle ut för att lämna plats för nästa grupp. Åter till rummet och lite kringvandrande. De andra kollade in tax free men jag brydde mig inte om den avdelningen.

Klädbyte igen och upp till Melody där Wahlströms spelade från 22.  Jag var nästan på humör att strunta i det men fick ett sms om att de ville jag skulle komma. Litet dansgolv i en restaurang så det var inte många som dansade. Jag höll mig till de som jag kände och det gick oväntat bra utan några märkvärdiga smärtor. 

Efter ett tag skulle det var lite paus och då tyckte några att vi skulle gå bort till Etage och lyssna på Petter och Jan Johansen. Vi kom dit lagom till Petter slutade och sen var det bara något slags discomusik. Ointressant. Vi satt kvar ett tag och väntade men ingen Jan så vi gick tillbaks till Wahlströms. Några danser till innan de slutade vid 01.00. På slutet hade berusningsgraden hos en del på dansgolvet ökat så det gällde att se upp för lite flaxande armar.

Lite mer prat, till hytten, duschade och i säng. Det blev sådär med sömnen innan springandet i korridoren lugnade ner sig vid femtiden.

Söndag.
Jag vaknade 8.
Trodde jag. Jag gick upp och gjorde mig klar. Vi skulle äta vid 10 så det var gott om tid.
Väldigt lugnt?
Jag gick runt lite och det visade sig att telefonen hade bytt till finsk tid så med svensk tid var klockan 7. All vår planering gick efter svensk tid och det tog ett tag innan jag på en väggklocka kunde se att det var två olika tider som spökade.
Så jag hade plötsligt en extra timme att drälla runt. 
Jag bestämde mig för att ta några bilder.
Parallellt med den korridor vi bodde i låg en "hall" där trapporna mellan de olika vånngsplanen gick. Gången rakt fram går till den vi bodde.

Vi bodde åt vänster sett från föregående bild och min hytt låg nästan längst bort.  
Jag var ensam om att ha enkelhytt.
Båten lämnade Mariehamn strax efter 8 och jag stod ett tag och såg på alla öar vi åkte förbi innan jag gick tillbaks till rummet och la mig och väntade.
Jag tröttnade och gick ut i ”hallen" och väntade. Efter ett tag kom Ulla och Staffan och vi gick bort mot restaurangen. När vi kom dit visade det sig att de redan släppte in andra så vi frågade och fick börja äta ”brunchen”. Mycket att välja på igen och vi satt och åt ett bra tag. Det blåste lite mer nu och vi var på öppet hav så båten gungade lite men inget som störde. När vi var färdiga och var på väg ut mötte vi de andra som kom till kl 10 som planerat.
Efter maten skulle de andra handla men jag gick till rummet och la mig ett tag. Fortfarande yrselkänslor.
Möte. Ett syfte med resan var att vi skulle ha lite diskussioner och ett mötesrum var bokat. Vi började med utvärdering av sommaren och de andra danserna. Det fortsatte med olika förslag till hur det ska gå till att få fler att komma på danserna och hur arbetet runt de kommande aktiviteterna skulle organiseras.  
Ettt resultat blev att lägga ut listor mm på kommande danser för att se vilka som vill hjälpa till.
Sen blev det en kort paus innan Wahlströms bjöd på en kort dansstund på samma ställe igen. Jag hann bli varm och kände att jag behövde skölja av mig.
När jag precis kommit ur duschen bankade det på dörren. Någon ville något men innan jag hann öppna var de försvunna. Så jag packade klart allt och kontrollerade att inget låg kvar nånstans.
Dags för lite promenader igen.
Så småningom gick jag ut i hallen och väntade på Ulla och Staffan som var de enda som verkade vara kvar i hytterna. Vi var inne i skärgården och åkte så det fanns en del att titta på. De kom och vi gick upp till 7:e våningen och gick bort mot utgången. Där fick vi vänta en bra stund innan båten ”angjorde bryggan” och alla kunde börja gå av.
Det tog en stund.
Bort till bussen och strax före 16 kom vi iväg. Den första kilometern tog tid men sen rullade det på. Bussen var i stort sett fullsatt så jag satt inte ensam den här gången. Det gjorde ingen större skillnad för det blev inte mycket till konversation. Han sov mest eller surfade på telefonen.
Matstopp på samma ställe och avsläppning av alla där de klivit på. Jag ringde när vi var i Karlstad och K mötte oss vid bussen och körde oss till Hannäs så jag var hemma runt 22.

I säng sent.

 

När vi tittade ut genom fönstret på kvällen såg vi att det kom lite blötsnö som frös fast. 

Vi var hem och åt och sen bar det iväg till Högfjällshotellet igen.

På vägen från bilen och in blev jag genomblöt av regnet och frös ordentligt. Vi fick också platser långt bak och satt inte riktigt nära varandra så jag hade svårt att hånga med i vad som sas. 
Så jag trivdes väl inte riktigt.
Frös så jag skakade och var tvungen upp och gå en sväng.
Första passet var Pure Country.
Sådär.

Kan ha berott på mitt humör.

Andra passet var Pop/Rock Country och det var det ingen av oss som uppskattade så vi gick under första bandets låtar. 

Hem till stugan.

Jag frös fortfarande så jag skakade så jag drog på mig torra tjockare kläder och understället. Inomhus!

Dags för mat och nu var det laxen och allt annat som kom fram. 
Åt nog lite för mycket?
Sen blev det en lugn kväll med tv och lite spel och ganska tidigt i säng.

Söndag.
Jag sov över åtta timmar i sträck. Visserligen vaknade jag först men ändå! Jag brukar alltid ha svårt att sova borta.
Frukost och sen höll vi på med utelampan ett tag.
Staffan bestämde var lampan och sensorn skulle sitta.

 

Sen var det bara att koppla ihop det. 

Jag hade som omväxling kameran med och blev lite efter. 

Fredag kväll.
Denna dag fick en lite speciell ton eftersom jag var på begravning på förmiddagen. Lugn och fin stund.
Kusin Inger fick i juni reda på att hon hade cancer och det gick ganska fort. 
Det var mycket folk i kyrkan och rätt många av mina kusiner var där. Jag var inte anmäld till minnesstunden så jag gick efter begravningsakten.
För övrigt har jag haft mer värk idag än de senaste dagarna. Jag slutade med värktabletterna efter måndagens danskurs och det har gått ganska bra till idag. Att jag slutade berodde mest på att jag kände mig lite yr och frånvarande. Såpass mycket att jag inte ville köra bil.
På måndagen hade jag ett ärende till studion för att de skulle komma och installera larm. Sofia ställde upp och körde mig dit och efter några timmar också hem igen. På kvällen åkte jag med Lisa och Ing-Marie till danskursen så den dagen löste sig. Men jag visste att jag skulle in till stan på onsdag och senare också till Kolsnäs om det gick så jag slutade med morfintabletterna.

Yrseln försvann i stort sett på tisdagen och värken var måttlig. Lite problem med märklig svettning men det är bara att duscha.

På onsdag träffade jag sjukgymnasten som gav mig några övningar som jag måste försöka bli ordentlig på att göra. Han ville undvika att jag hamnade i fel rörelsemönster sa han. 
Jag tror nog att han också syftade på min allmänt dåliga hållning.

Han tyckte också att jag skulle ta "träning till smärtgräns" som det står på lappen från läkaren med viss reservation. En del rörelser bör jag undvika innan det är läkt sa han. Nån slemsäck mm som tydligen behöver 3-6 veckor på sig för att återskapas.
Så nu har det varit två dagar utan någon speciell fysisk aktivitet mer än några promenader.
Resultatet så långt verkar vara mer värk?
Kanske jag stelnar till? Dans är ändå rätt mycket rörelser åt olika håll.
Återstår att se. Det blir väl lite dans på söndag och måndag igen.
Annars inser jag att jag ligger efter med skrivandet.
Sälenhelgen och Ålandsresan får jag skriva något om snarast innan jag glömmer det mesta.

Jag sov över i Sunne hos Ulla och Staffan men sov inte särskilt bra som vanligt när det är något på gång. Det blev ändå några timmar innan jag blev väckt av K 6.35 som ringde för att önska lycka till. Hon trodde jag var vaken och hemma på väg att göra mig i ordning men så var det icke.

Dusch med specialtvål, kläder och sen iväg med Ulla 7.40.

Väl framme i Torsby blev jag guidad hela vägen fram till kirurgen av Ulla som hittade.
Ulf kom och pratade och beskrev kort vad han skulle göra. Jag sa att jag inte visste om jag ville höra honom fräsa ben men han sa att han tänkt att jag "skulle få sova".

Jag fick två tabletter. Smärtstoillande och mot illamående. Klädbyte och några SMS åt olika håll och sen i stort sett direkt in till operationssalen efter ett EKG.
Lite prat och så medan jag fick något som liknade en tandläkarstol justerad runt mig. Benen blev fastspända och diverse apparater och sladdar sattes på plats.

De hämtade lite kläder men jag fick inte ta på mig t-shirten själv utan fick hjälp. Den skulle sitta över förbandet och sen skulle jag ha ett kylande omslag som nästan ser ut som ett axelskydd men med is i. De satte på det och sen fick jag gå ut och sätta på mig resten av kläderna själv. Lite bökigt med mitella men det gick. Order att gå på toaletten och det var inga problem men när jag kom ut från toaletten slog det "vita molnet till" och jag insåg att jag kunde svimma. Illamåendet störde mig direkt men jag tog några steg ut mot sköterskorna och sa att nu snurrade det igen. De beordrade ner mig på en stol och ner med huvudet mellan knäna och sen fick de snabbt fram en säng som de fick upp mig på. Jag blev "dyngsvett" över hela kroppen men det släppte snabbt. Sen fick jag nog ligga bortåt en timme till innan yrseln var hyfsat låg. Jag hade rtingt till Ulla tidigare så hon satt och väntade men fick komma in. Innan sköterskorna ville släppa iväg mig fick jag sitta en stund i väntrummet och fick några glas fruktsaft.

Måndag

Slö dag med bara lite pappersarbete och tv-tittande. Något lite städat också men mest tvätt under tiden som tv-programmen rullade.

På kvällen var det dags för veckans höjdpunkt igen och vi åkte till Hammarö för buggkursen. Ing-Marie och Lisa var med den här gången. Mansöverskott men det var inte mer än en så det störde mig inte särskilt.  

Tisdag
För att kompensera lite för inaktiviteten igår hade jag tänkt ägna mig åt lite bilreparationer idag.
Det blev inget av med det.
Det började med att jag låg och drog mig till efter 9 innan jag orkade masa mig ur sängen. När jag snöt mig på taletten var det klippt.
Näsblod!
Inget sipprande utan ordentligt.
Jag stod över handfatet och försökte få det att sluta genom att kyla ner näsan med kallvatten samtidigt som jag sköljde bort det allt eftersom det droppade och stänkte ner.

Det slutade inte så jag fick ta lite papper och hålla för. Jag försökte först emed att göra en tuss men det rann bara bredvid och ner över munnen och hakan.
Nya tussar och ner med det i toaletten efter hand. Spola bort så att mer fick plats.
Och fyll på mer. 
Det lugnade sig lite så jag kunde göra lite annat än att bara stå och slänga blodiga papper. 
Morbid som jag är tog jag en bild.