Jag har läst Relationsrevolutionen av Lars H Gustafsson. Av någon anledning tog det ett par veckor för mig att läsa de första 70 sidorna men sen läste jag resten på tre dagar. Det kommer nog att ta mer än tre dagar att skriva klart det här men jag fyller på efterhand.
Lars är barnläkare och har skrivit en bok som handlar om mötet mellan barn och vuxna enligt framsidan.
Och det gör den.
Den första delen av boken handlar om de tre första vägarna att se på barn och barns uppväxt.
1 Barn ska fostras
Föräldrarna vet bäst och barnen ska underordna sig och fostras. Lydnaden står i centrum. Barnen kan antingen ses som födda omogna och vilda eller så har de medfödd synd. Lite hårddraget handlar det om disciplin och straff. Det är en maktkamp som föräldrarna ska vinna även de har fel i sak.
2 Barnet på piedestal
Barn är naturligt goda och har en medfödd visdom som hotas när de disciplineras. Ondska är något de lär sig av vuxna. Barnen tillför något, är mer kompetenta än vi tror och har ofta rätt i sak.
Vi borde fråga oss: Vem är du?
3 Barnet på utvecklingsresa
Barnen är resenärer på väg mot vuxenvärlden och de vuxna är lotsar på vägen genom utvecklingsfaserna. De föds som oskrivna blad och är sociala varelser som utvecklas i samspel med de vuxna. Genom undervisning ska de förses med lämpligt innehåll. Barnaåren har inget värde i sig utan allt ses som en färd mot vuxenlivet som är målet.
Lars vill se en fjärde väg som innebär en ny syn på barn.
Tidigare beskrev han det gärna som att barnen var kapten på sitt eget fartyg på väg mot öppet hav men när de färdades på okända vatten behövde de föräldrarna/vuxna som lotsar. Numera beskriver han det hellre som en gemensam upptäcktsresa där i början det mesta görs tillsammans men sedan mer och mer var för sig.
Han har fått mycket av sin inspiration från böckerna Barnets århundrande av Ellen Key och Barnets rätt till respekt av Janusz Korczak.
Key skriver bland annat att visserligen ska barnen lära sig läsa, skriva och räkna men utöver det ska skolan anpassas till barns intressen och inneboende resurser. Varje barn har något viktigt att bidra med. Lärarna måste inse det och lek och skapande är nödvändiga för att utveckla barnens fantasi.
Korczak var barnläkare och enligt Lars är han den som mer än någon annan visat vad barnrättsperspektiv faktiskt är. Barnrättsperspektiv innebär att i allt vad som händer se barnen som en hel människa med samma rätt till människovärde och känsla av värdighet som den vuxne. Det innebär inte att barnen ska sättas på piedestal eller att man får krypa ur det vuxna ansvaret och överskatta barnens förmåga.
Den fjärde vägen beskrivs sedan i några kapitel.
Barn är människor
Barn är människor som alla andra och har mänskliga rättigheter i första hand. De har rätt till värdighet och värde. Vad det innebär för ett barn är att det ska få känna att det duger som det är. Barn är särskilt sårbara och utsatta och man måste ta hänsyn till det.
Barn tillför något nytt
Vilket budskap för barnet med sig till oss? Vem är du och vad vill du? Fundera som vuxen.
Barn är sårbara - och starka
Barn behöver skydd, omsorg, uppmuntran och tröst. Men det är samtidigt deras styrka om de vuxna kan ge dem förutsättningar att hitta bra lösningar på de problem de stöter på. Hitta handlingsmöjligheter.
Barn har rättigheter
Barn har samma rättigheter som alla människor men de ska särbehandlas positivt just för att de är barn. Barnen behöver informeras om de rättigheter de faktiskt har.
Komma till tals och få inflytande
"Barn har rätt att bilda sig egna åsikter och de ska tillmätas betydelse i förhållande till barnens ålder och mognad." Vi måste bli bättre på att lyssna på barnen och se saker ur deras perspektiv.
Det finns olika nivåer av inflytande. Det kan uttryckas som en stege: Manipulation - Utsmyckning - Gisslantagande - Bli lyssnade till - Få hjälp med att uttrycka åsiktet - Åsikterna beaktas - Barn är med och bestämmer - Med på lika villkor och bestämmer. De tre första är i praktiken medinflytande på låtsas.
Möta – inte bemöta
Vi och de? Om man har det perspektivet kan man bara bemöta andra - inte möta dem. Vi måste söka en jag - du-relation. Jag - det räcker inte. Den vuxne måste våga lämna sin vuxenroll och ändå vara medveten om sitt vuxna ansvar.
Se den andre och finnas nära
Medkänsla består av tre delar.
Närvaro. En stund av odelad uppmärksamhet. Det har alla rätt till.
Känslan. Att känna djupt och äkta och att känna med. Att leva sig in i hur jag har det och möta mig där. Det avgörs i vardagen.
Reflektion. Att reflektera kring det man känner och handla därefter.
Viljan att göra det goda
Att bestämma sig för att göra gott. Det handlar om etik. Att lära barnen att se alternativen. Att försöka göra gott även om man misslyckas ibland.
Skapa nytt och höra till
Det krävs en revolution i tänkandet kring "vi och de andra". Det finns inga andra. Det finns bara "vi". Tillsammans. Vi är alltid beroende av andras omsorg, välvilja och beredskap att ställa upp. Barn i ännu högre grad eftersom de är mer sårbara.
Vart hör jag då? Hur ser jag på barn och hur visar jag det?
Det borde jag kanske i första hand fråga mina barn. De har väl en uppfattning om sin pappa antar jag.
Jag hoppas jag har behandlat dem med respekt och ställt upp när det behövdes. De vet nog att jag också haft vissa förväntningar på hur de ska bete sig och att jag är ganska nöjd med hur de är som vuxna.
Jag tror att jag så långt som möjligt försökt diskutera och svara på de funderingar de kommit med. Sen har jag tydligen en vana att svara med motfrågor snarare än att ge svaren. Jag vill nog att de ska komma fram till svaren själva om det går och inte bara förvänta sig att jag har lösningen..
Om jag ska försöka se på mig själv så tror jag att jag väldigt sällan pratat ”barnspråk”. En kvinna sa visserligen en gång att jag fick en helt annan röst när jag pratade med ett barn än jag hade annars. Det gällde inte så mycket språket utan rösten var mjukare som hon upplevde det.
Kanske.
Det kan nog i så fall gälla även i vissa situationer med vuxna.
Hoppas jag i alla fall.
