peterrojder.blogg.se

Jag har märkt det förr men i morse var det tydligt. 

Tankarna snurrar tydligen även när jag tror att jag sover.
Jag vaknade till vid femtiden och hade en lösning på hur jag skulle hantera golvet nedanför trappan. Det var något jag funderat en del på igår och kanske min hjärna fungerar bättre på natten?

Det fungerade ändå inte riktigt som jag tänkt mig men det berodde bara på att jag hade för bråttom.

Så lösningen var bra men genomförandet halvdåligt.
Sen är det ju en annan sak att jag hela tiden har för lite spackel så att det inte flyter och fyller upp som jag tänkt.

Jag undrar om man inte borde kategorisera mig som en drönare numera.
Inte en som flyger utan en som inte får så mycket gjort.

Ofta kommer jag inte ur sängen förrän en stund efter 8. Sen kan jag bli sittande med mat och tv framåt 11-12 utan att göra så värst mycket.
Då brukar jag för det mesta inse att halva dagen har gått och skäms lite.

Skäms är nog inte rätt ord för det gör jag inte men jag känner mig onyttig.

Ibland hamnar jag framför datorn och sitter och letar efter olika saker eller redigerar någon bild.
Mer sällan skriver jag här.

Och ändå kan jag vara så trött att jag nästan somnar om jag inte gör något?

Sen är det en annan sak att när jag väl kommer igång kan jag få lite gjort. En hel del de gånger jag går upp tidigare och sätter fart direkt efter maten.

Men det är för sällan.

 

Jag kanske ska göra något åt det?

Gå upp tidigare t ex?

 

Nu ska jag träna lite mitt i natten.

Det är underligt hur meddelanden kan tolkas.

Jag har ju varit in på lite olika operationer/provtagningar under åren med lite varierande resultat. Senast igår dök av någon anledning en av de sneaste operationerna upp i tankarna och att jag inte fått provsvaret än.

Rimligen borde det betyda att det inte var något att bry sig om?

Eller?

Idag kom det ett brev att "den vita knutan som satt i näsan var helt ofarlig".

Jag kan inte påstå att jag reagerade annorlunda på det beskedet än på beskedet om melanom. Inget särskilt.

Jag verkar ta det med jämnmod?

Jag kanske inte bryr mig?

Det kanske är så att jag nånstans bara låter det rulla på så visar det sig med tiden vad resultatet blir?

Lite underligt i så fall att jag reagerat som jag gjort före några av operationerna. 

Eller handlar det bara om att vara förberedd?

Jag har återigen märkt att jag gör lite för mycket på ren automatik utan att tänka efter.

Igår var jag på dans på Kolsnäs som vanligt. Det blev väl några bra danser med I-M och några andra men jag stod mycket för det var kraftigt mansöverskott.

Ganska ok ändå på slutet och sen tog jag hand om dansgolvet som vanligt. Jag slapp toaletterna för några andra var kvar och hjälpte till.

Hemåt i fullt snöfall. 

Jag hade koll på telefonen den här gången så att den låg på sätet.
Det var väl mellan fem och tio centimeter snö på vägen men ganska uppkörda spår. En del förare är uppenbart försiktiga när det snöar så det blev några omkörningar på vägen. 

När jag kom hem körde jag in på gården, stannade framför garaget och gick mot huset för att stänga av larmet.

Jag tyckte att jag såg ett svart streck i ögonvrån av något som sprang när jag närmade mig ingången.

Katten?

Det brukar ganska ofta sitta en helsvart katt på trappan när jag kommer hem. Ventilationen kommer ut under trappan så den sitter nog där och värmer sig. Ibland är den skygg och springer sin väg och ibland är den kelsjuk. Den vill med in men det får den inte. 

Spåren verkade vara katt. Jag gick in och stängde av larmet. 

Sen gick jag in i garaget, öppnade porten och gick ut till bilen för att köra in den.

Nyckeln satt inte i?

Hade jag tagit ur den?

Det brukar jag inte göra. Ibland händer det men det är vanligare att jag glömmer den i och får gå ut igen för att hämta den.

Nåväl. Den ligger väl i fickan.

Icke. Inte i någon av de fyra den kunde ha hamnat i.

Hade jag verkligen hängt upp den i skåpet inne på ren rutin? Jag gick in och konstaterade att den inte hängde i skåpet. 

Dags att fundera.

(Jag svär inte men det var nästan läge.)

Jag måste ju ha tagit ur den för den var inte i bilen. Eller? Jag kanske måste leta i bilen?

Hade jag blivit så störd av katten att jag tappat den? 

Det borde jag ha märkt.

Jag hade ju kassen med skorna med mig in. Kunde jag ha lagt den i den? Jag brukar göra det när jag är på dans men nu var jag ju hemma.

När jag lyfte kassen för att se efter hittade jag nyckeln på golvet under kassen.

Jag hade tydligen haft nyckeln i samma hand som kassen.

Men det kan jag inte påstå att jag kommer ihåg.

Så frågan är hur det är med korttidsminnet?

Jag har skrivit om det tidigare.

Jag är nog ljusberoende.

Varje år håller jag koll på hur det blir mörkare och mörkare och väntar på att det ska vända. Det är inte riktigt lika intensivt på våren när det ljusnar men det finns med då också.

Åtminstone fram till i mars nån gång.

Den sista månaden nu har varit mörk på flera sätt. Inte bara rent ljusmässigt men det hör kanske ihop ändå?
Det fanns ju undantag. Som Milas ankomst till världen.

Men nu vänder det strax.

Ljuset alltså.

När det gäller det dagliga livet återstår det att se vart det bär iväg.

Relationer?

Knappast. Det är nog inte min grej.

Hälsan?

Vi får se.

Jag är lite trött på axlar, ögon och annat som tydligen inte vill bli riktigt rätt trots ingrepp.

Axeln ordnar sig nog med tiden. Om jag bara kunde bli kvitt värken så ska jag nog lyckas sova bättre också och då blir det nog ordning på blodtryck och annat på köpet så att säga.

Ögat/ögonen får de ta nya tag med så att jag kan läsa som jag vill igen. "Våra beräkningar stämde inte" säger kirurgen som bytte linsen. Så ögonen blev för olika. Det gör att jag får ett märkligt dubbelseende av och till. Åtgärd? Specialglasögon eller ny operation. Nya glasögon igen är jag inte intresserad av så det får rätta till det de ställt till med. 

Men det blir väl nya glasögon ändå förstår jag men kanske mer normala.

Näsan ska ju vara snabbt och lätt fixat sa de läkarna så det kanske de kan få rätt i. Alla andra operationer ha ju varit mer eller mindre krångliga även om jag inte märkt så mycket av just det.
Så jag hoppas det återvändande dagsljuset drar med sig att "tunneln ljusnar".
De vanliga ljuspunkterna under veckorna är annars dansstunderna när det fungerar. Kurser eller motionsdans kan gå på ett ut men nu är det ganska lugnt på dansfronten i flera veckor innan allt börjar igen i januari.

Så det ljuset får jag vänta på.

Annars var det ljust och fint idag.
Så jag satt för säkerhets skull inne och rättade tentor.

 

Det är lite underligt hur det kan skilja så mycket mellan olika personer man dansar med.

Rätt många verkar uppskatta att dansa med mig och jag brukar inte behöva stå även om jag inte bjuder upp själv. 

Jag säger inte nej men som det har varit ett tag med axelkrångel och annat så har jag problem att dansa med en del kvinnor. Givetvis skiljer det rent fysiskt i storlek och annat och hur de dansar men det är inte riktigt det jag tänker på. För några vet jag att det är något med hållningen eller att de belastar armen på något annorlunda sätt.

Det gör i vilket fall som helst att jag redan innan vet att jag får ont av att dansa med vissa. Hållning ach annat märks mest i fox men i bugg finns det andra problem med de som drar eller håller i på lite udda sätt.

Så ibland smiter jag undan genom att försöka dansa med andra,

Nu var det inte det jag tänkte på utan att det kan skilja så mellan de där det ändå fungerar bra.

Många är väldigt följsamma och det är inga problem men det är ändå inte samma sak som med de få där det "stämmer". 

Det blir en annan sorts kontakt.
Något med personkemi? Eller vad? 

Det finns några stycken där det mesta fungerar. Det går att dansa nästan hur som helst och de är med.

De hänger med och det blir mer lekfullt och går testa lite. 

Sen finns det ju en absolut favorit men det är ju som det är.

Jag har funderat lite på varför jag är så trött så fort jag inte gör något.

Om jag sätter mig ner kan jag nästan somna när som helst.

Jag kanske är oinspirerad?

Eller omotiverad kanske är ett bättre ord?

Åldersvaghet?

Jag kanske ska skylla det också på att jag saknar kvinnligt sällskap och lika gärna kan sova?

Det kan givetvis vara någon av de sakerna som spelar in men jag tror helt enkelt jag är trött.

Jag tycker att jag ligger tillräckligt länge men antagligen sover jag för dåligt. Jag märker att jag vaknar till ganska många gånger en vanlig natt.

Oftast är jag uppe en eller två gånger per natt men jag är nog vaken betydligt fler gånger.

Axeln och ryggen stör mig och jag har svårt att hitta en sovställning där det inte värker någonstans. Nu tror jag att jag är ganska van vid den vanliga småvärken men när jag ändrar ställning verkar det som om jag vaknar till av att det känns lite extra.

Så jag kanske ska ligga helt still när jag hittat rätt läge?

Hur jag nu lyckas med det.

Jag känner mig inte särskilt stressad men nåt stör.

Något slags gnagande oro.

Jag vet nog varför men det kan få vila till sig lite.

I vilket fall som helst ger det tydligen lite olika fysiska resultat.

Eller kanske snarare att de blir mer märkbara för mig. Jag kan i alla fall skylla på det så slipper jag fundera på vad jag ska göra åt det.

Näsblod av och till.

I fredags när vi åt hamburgare i Skövde trodde jag att jag fick ketchup på näsan men det var lindrigt näsblod. Kul?

Det kanske inte är direkt nytt även om det brukar vara mer på vintern.

Ont i axeln.

Båda egentligen även om höger är mycket värre. Det är ju en gammalt problem som verkar komma tillbaks så det är kanske lite svårt att skylla på "det psykiska tillståndet". Det blev värre när jag skruvade med skruvdragaren.

Operation? Jag har ingen lust men det löser väl problemet.

Ont i diverse leder och ryggen. Tummen främst.
Det är heller inget nytt men det påverkas både av vad jag gör och hur jag känner mig rent allmänt.

Lite "down"?

Humöret känns lite mer avslaget än jag är van vid. Jag ser inte riktigt fram emot sommaren av någon anledning.

 

Gnäll!

Jag får göra något så tankarna blir upptagna.

 

Jag är ljusberoende.

Det har jag sagt förut men det är inte mindre sant för det.

Det mesta brukar kännas bättre nu när det blir ljusare och ljusare men det är lite blandade känslor nu. Jag vet inte riktigt vad jag kommer att göra framöver så det känns lite konstigt.
Det känns inte bara positivt att sommaren närmar sig.

Dans eller inte?

Bryra en del kontakter eller inte?

Operaton av axeln?
De kanske är bättre att återgå till det jag gjorde förr? Mer i skogen och garaget och mindre på dansgolvet?

Förr?

Jag har hållit på med det här några år nu så det har blivit en vana även om jag försökt bryta den några gånger tidigare. Det skulle nog kännas väldigt konstigt att sluta med dansandet och jag skulle sakna kontakten med många jag träffar nu.

Vissa mer.

Vi får se.

Det lär märkas ganska snart vilket som känns bäst.
Just nu är det verkligen dagliga tankar.

Jag hade gruvat mig lite för att ha kursen i analog elektronik även om jag väl vet att jag klarar av det. Det var inget jag egentligen såg fram emot utan jag såg det mer som ett sätt att få lite extrapengar som jag skulle kunna göra något roligt för.

Så på något sätt tänkte jag klara mig ígenom det. Helst utan att anstränga mig för mycket.

Sen ändrades förutsättningarna ganska mycket. Mycket större grupp än jag räknat med och till största delen var det en helt ny grupp av studenter med andra förkunskaper än tidigare. 

Jag blev tvungen att tänka om när det gäller kursinnehåll och planering.

Sagt och gjort.

Ny planering som dessutom måste anpassas till att laborationerna tar mer tid med fler grupper. Jag måste alltså stuva om i kursen för att hinna gå igenom teorin som hör till laborationerna i tid.

Tanken var ändå att det på något sätt "var något som skulle uthärdas" så att jag blev av med det. Jag kan inte förklara den känslan riktigt men det kändes mest som något jag åtagit mig och det skulle göras men det var inte särskilt roligt.

Schemat var heller inte roligt med olika salar varje gång men det ger ju motion.

Sen blir det på något sätt annorlunda när jag träffar studenterna.

Jag märker att jag faller in i yrkesrollen och funderar på hur jag ska få så många som möjligt att förstå det jag går igenom.

Pedagogik? Finns något trix?

Eller bara uppmana till frågor?

Fortfarande har jag känslan att det gäller att klara av veckans föreläsningar så att jag kan slappna av till nästa gång. Jag räknar veckorna som är kvar.

Men samtidigt störs jag av att jag faktiskt förbereder mig mer än på länge.

Varför? Jag kan ju kursen.

Eller kan jag det?

Det känns inte riktigt så.

Jag har nog släppt mer än jag trodde när jag lämnade huset i våras?
Eller om det bara är något slags yrkesstolthet som dyker upp? En vilja att göra åtminstone ett hyfsat jobb?

I vilket fall som helst så sitter jag och förbereder och funderar på hur mycket jag ska hinna på de ganska få timmar jag träffar studenterna.
Vad ska jag ta bort ur kursen?
Vad är viktigast och hur mycket tid ska jag lägga på att skriva rent material för webben?

Latheten ligger på lur men jag märker att den nog förlorar.

Från sommaren 1985 till nyår 1991 var jag mer eller mindre upptagen med forskarutbildning i Linköping.

Jag började med Mätteknik men bytte sen till Elektroniska komponenter. Mättekniken fungerade inte efterom min handledare hade underliga ideer som inte jag kunde acceptera. Både jag och min rumskamrat Yuan bytte ämnesområde, 

Jag började på heltid. När vi flyttade till Kil julen -87 gick jag över till halvtid och började pendla halva veckor: Resten av tiden arbetade jag på Högskolan i Karlstad. Lite med undervisning och en del som projektledare på en kurs för invandrade tekniker. Senare gjorde jag en utredning om starten av Elektroingenjörsprogrammet.

I vilket fall som helst så ägnade jag största delen av tiden i Linköping åt utveckling av olika kretsar i CMOS-teknik. Den tydliga målsättningen för den grupp inom "Elektroniska komponenter" jag tillhörde var att lösa systemproblem på kisel. En annan grupp arbetade med fysiken för olika typer av halvledare.

Jag höll på slutet mest på med signalbehandling av information från tryckkänsliga sensorer i robothänder. 
Det betydde att jag försökte göra förstärkare som skulle omvandla signalen till vettiga nivåer och sedan skulle resten av elektroniken hitta kanter, tyngdpunkt osv på det föremål som roboten lyfte.

Mycket analogt innan det blev digitalt.

Jag avslutade studierna efter en lic-examen. De teoretiska delarna för doktorsexamen var klara men jag tyckte att halvtid i Linköping med mycket pendlande både gick ut över mig och min familj lite för mycket. 
Eller alldeles för mycket.

Sen tror jag inte att det egentligen går att forska inom det området på halvtid.

Utvecklingen går fort.

Det är bara att konstatera att det var en intressant tid som jag inte haft så mycket praktisk nytta av.

Det jag saknar från den perioden var tiden och möjligheten att riktigt gräva ner sig i problemen. 

Och varför kommenterar jag detta nu?
Jo för att jag nu slänger den sista boken från den tiden.

Husbibeln för mig:

Jag har sålt två garderober.

Tvättstugan ser helt plötsligt mycket större ut när de kom bort.

Det är lite sådär med mina blommor och hur jag sköter dem.

De enda jag har inne är några fetbladingar och de verkar inte gå att döda.
Ute har jag mest pelargoner och de försöker jag övervintra varje år och de flesta överlever trots att jag glömmer bort att vattna allt som oftast.
Jag lyfte ut dem och har inte gjort mycket mer än så länge.

Tomas bil behagade börja läcka olja kraftigt för några dagar sedan. Antagligen började det redan när jag var upp till Sunne på söndagen för jag fick fylla på olja innan jag åkte till universitetet på måndagen.
Jag upptäckte det i vilket fall som helst när jag parkerade vid Jula efter jobbet.

En ganska stor oljepöl under motorn och blött bakåt längs undersidan av bilen. Det var under strecket på stickan så jag tömde i all olja som jag hade i bilen och åkte till Sofia.

Vi skulle till Bergvik. 
Jag passade på att köpa mer olja och fyllde en gång till innan jag for hemåt med noggrann koll på oljetryck och annat. Under strecket igen när jag kom hem.

Det rann.

Väl hemma konstaterade jag att det läckte någonstans framför motorn.

Antagligen oljekylaren trodde jag.

Några dagar senare började jag plocka isär bilen. Jag var tvungen att plocka bort grillen och lite plastlåpor för att kunna se något och konstaterade att rören till oljekylaren läckte.

Nästa steg var att se om "offerbilen" hade en bättre kylare.

Den rev jag isär mer och tog bort det mesta fram.

Jag har väl flera gånger konstaterat att jag är lite konstig.

Det är kanske typiskt mig att fundera på hur jag egentligen upplever saker och ting?

Det är väl enklare att bara låta det vara och gå vidare?
Jag har t ex insett att jag tror att jag är bra på att förtränga saker när jag vill.

Det gäller bara att hålla sig sysselsatt och ha något att göra så att inte tankarna vandrar iväg.
Men ibland ligger det där under ytan och kan dyka upp när något påminner om det.

Saknad.

Att sakna någon.

Det går att tränga bort men jag är nog ändå medveten om att jag gör det. 
Sen går det ju att vänja sig vid "sakernas tillstånd" och "gilla läget".

Särskilt när jag måste.

Men det kan vara lite "omtumlande" att inse hur mycket jag saknat någon eller något när jag av någon anledning blir påmind om det eller upplever det igen.

Ibland kan jag bli lite fundersam på vad jag egentligen gör på dagarna.

Jag sitter nog här lite för mycket?

Sudoku?

Men när jag tänker efter får jag en del gjort även om det skulle kunna bli mycket mer med lite mer disciplin.

Sista dagarna har jag hållit på med bilarna lite grand, rättat en tenta och gjort en del i trädgården.
Inte mycket mer känns det som.

Jo. Bouppteckning, lite bokföring, ordnat lite andra räkningar och skatterna, städat och kanske något mer.

Men det känns ändå som om dagarna rinner iväg utan att mycket blir gjort.

Så jag får nog börja planera lite bättre vad jag ska göra varje dag.

Jag måste träffa revisorn och ordna deklarationerna för båda företagen.

Klaga lite på några räkningar.

Besiktiga CJX.

Fixa byggställning och lite annat.

Ta tag i garaget och båda husen? (Det låter ambitiöst.)

Träna eller röra mig mer på annat sätt så att jag kommer ner under 70 kilo igen.

Dansa?!

 

Varför tycker jag så illa om att vara förkyld?

Det är ju ändå något av det lindrigaste i sjukdomsväg och det är länge sedan jag var "riktigt" sjuk av förkylning eller influensa.

Det är nog mest att jag är störd av inte kunna andas som vanligt?

Eller att jag sover ännu sämre än jag brukar?
I vilket fall som helst brukar det ju vara ganska kortvarigt så jag står nog ut som vanligt.

Nog?

Ha!

Jag märker att jag på många sätt redan har börjat avveckla mig själv från universitetet.

Om det nu går att uttrycka det så.

Jag kom på mig idag med att sitta och läsa ett erbjudande om olika instrument och fundera på om det var något för våra labb. Plötsligt insåg jag att det inte var något jag borde bry mig om. Jag kommer inte att vara kvar då så varför ska jag bry mig om vad som händer om några månader?

Det kommer nog gå lättare än jag trott (?) att släppa taget. 

Det kanske rentav tvärtom blir så att jag måste se till att vara såpass intresserad den sista tiden att jag gör det jag ska så bra jag kan.

Just nu känns det mest som att vänta ut tiden och jag ser mest på hur mycket jag "måste" göra. Eller kanske snarare hur mycket jag måste vara där för att ingen ska tycka att jag inte gör mitt jobb.

Jaja.

Allt har sin tid.

Och min tid på Kau är snart förbi.

Idag var det en mötesdag igen på jobbet med diskussion om kursplaner mm.

Jag åkte in och var med på mötet trots att det inte riktigt känns som om det berör mig längre. Känslan var redan innan mötet att jag är på väg därifrån även om jag är kvar ett tag till. 

Lite allmänt prat efteråt.
När jag åkte hem tog jag en bild av vägen jag går mot parkeringen.
Hösten är på väg att avslutas och det är snart inga löv kvar.

Vintern närmar sig och mörkret kommer innan det blir ljusare igen.

 

Som vanligt har jag inte skördat mycket av det som går att ta hand om i trädgården.

Bären är övermogna eller har trillat av. Jag plockade några liter.

Rabarber har jag kvar sen förra året.

Äpplen?

De flesta ligger på marken.