Våga eller inte?
Lite omotiverat resonerande.
För ett tag sedan funderade jag lite på det här med vad som gör att man hittar på olika saker eller börjar med något nytt.
Det finns många uttryck för att man ska utnyttja dagen som kommer.
"Carpe diem - Fånga dagen". Välkänt.
Det finns hur många som helst och exempel på några andra:
"Om du tänker för länge på nästa steg kommer du att tillbringa resten av livet på ett ben."
"Den som väntar på rätt tillfälle förlorar tid."
"Den som står med båda fötterna på jorden står stilla."
Alla vill väl säga att man inte ska tveka för länge innan man gör något.
Kom till skott.
Det finns många liknande uttryck för att uttrycka att det är bra att vara aktiv t ex:
"På rullande stenar växer ingen mossa."
(Som en liten parentes hade min far ett liknande ordspråk som han använde om sitt hår. "Det växer inte mossa på ädelstenar.")
Sen finns det ju uttrycken som i priincip säger att det alltid är bättre att chansa än att avvakta:
"Friskt vågat hälften vunnet."
"Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge."
De är som jag ser det lite mer dubbeltydiga men betyder väl egentligen att man måste var beredd att misslyckas ibland för att komma framåt.
Jag har väl egentligen aldrig varit rädd för att prova på nya saker och har hunnit med lite av varje. Med lite varierande framgång kan man väl säga.
När jag tänker bakåt på vad jag egentligen har gjort förstår jag inte riktigt hur jag hann med allt. Ändå har jag inget minne av att jag hade ont om tid innan jag hade familj?
Min mor sa vid något tillfälle ungefär det här om mig. "Det är ingen måtta på vad man hinner med bara man tar det lugnt." Jag fick också en liten figur med den texten en annan gång så jag måste ha gjort ett intryck av att ta det ganska lugnt.
Sen är det en annan sak att jag försöker leva efter uttrycket "Tänk innan du gör något" och med det menar jag just att det lönar sig att tänka igenom saker innan för att inte göra för stora misstag.
Det hjälper inte alltid.
Försöka duger?
Kanske. Jag har när det gäller jobb och praktiska saker ofta gett mig på saker jag aldrig gjort tidigare och lärt mig en hel del på vägen.
Men jag är alldeles tydligt lite tvärtom när det kommer till människor. I alla fall när det gäller relationer. Där har det inte hänt så mycket på väldigt länge nu och jag kan nog konstatera att Jag inte heller direkt "spänt bågen".
Men livet går vidare ändå verkar det som.
Vad jag nu ville ha sagt med det?
