peterrojder.blogg.se

De flesta har väl tankar runt liv och död på olika sätt då och då under livets gång.
Första gången jag själv kan påminna mig att jag mer påtagligt och konkret tänkte på min egen död var i samband med min mångåriga kamp för att få vapenfri tjänst.

Tankarna började nog med alla bilder från Vietnam när jag gick på gymnasiet.
Jag mönstrade på vanligt sätt och blev uttagen till sambandsplutonchef.
Beslutet att söka vapenfri tjänst blev på något sätt oåterkalleligt när jag senare läste en artikel om att någon ingenjör i USA fått pris för förslaget att blanda in glassplitter i minor och bomber.
För att göra det svårare för läkare att rädda skadade.
Sant eller inte?
Inte vet jag.
Men då kände jag bara att jag inte kunde ställa upp på den människosynen.
Så jag sökte vapenfri tjänst på etiska grunder. Alternativet för mig då var totalvägran men att ta hand om civilbefolkningen på olika sätt kunde jag acceptera.
Redan från början visste jag att chanserna var små och att de flesta fick avslag som sökte på etiska skäl.
Religiösa skäl behandlades annorlunda men jag kunde med gott samvete inte söka med det som motiv.

Så karusellen började.

Under de första åren läste jag på högskolan och startade mitt företag.
Ansökan följdes av utredning, avslag, inkallelse, vägran, polisutredning, dom och fängelse. Allt flöt på enligt fastställda rutiner. En kul (?) detalj är att polisutredningen då sköttes av våldsroteln.

Domen på en månads fängelse var given från början. 
Ändå fortsatte jag efter första fängelsevistelsen och räknade med att dömas till 10 månader totalt. Det brukade bli flera inkallelser och normalt dömdes man första gången till 1 månad och följande gånger till 2, 3 och 4 månader. Det var standardstraffen då. Sen brukade inkallelserna upphöra.
Lagen ändrades och jag gjorde en ny ansökning när jag blev inkallad nästa gång.
Jag blev utredd igen. Ny inkallelse. Ny ansökan …
Flera gånger.
Tiden gick.
Väntan. Att hela tiden gå och inte veta när nästa inkallelse skulle komma kändes nästan som medveten psykisk tortyr.

Nånstans runt 25-årsåldern kände jag mig ganska desperat och var antagligen också lite deprimerad av att det aldrig verkade ta slut trots flera lagändringar.
En viss ilska också kanske?
Olika tankar på hur jag skulle kunna protestera började dyka upp.
Skulle det göra någon nytta kunde det ju inte handla bara om mig utan om hur alla etiska vapenvägrare behandlades. Amnesty ansåg att "vi" var politiska fångar.
Jag såg behandlingen som ett lagbrott så det gällde att få media och allmänhet att reagera.
En tanke som bet sig fast ett tag var offentligt självmord.
Jag kommer ihåg hur tankarna gick:
Munkarna i Vietnam brände sig levande. Var det ett alternativ?
Skulle jag klara att sitta still?
Vad använder man som bränsle? Det måste ju brinna ganska länge.
Hur hindrar man åskådare att ingripa om man lockat dit journalister och andra? Eldring runt?
Vad väcker mest uppmärksamhet?
Är offentlig hängning utanför Länsstyrelsen bättre?

I efterhand har jag insett att det nog är lite farligt när tankarna övergår från att inte handla om om något ska göras utan hur det ska göras.

Men tankarna gick aldrig längre än så.
Tankarna på att dö var inte det som stoppade mig utan jag insåg att jag inte ville utsätta mina närmaste för något sånt.
De skulle aldrig förstå.
Särskilt inte mamma. Hon skulle ta på sig skulden till min död.

Det var nog första gången som jag kände att jag resonerade om min egen död som om det var en händelse vilken som helst.
Som en realitet.
Något som kunde hända.
Inte för att jag varit omedveten om att jag kunde dö tidigare men sedan dess har döden på ett sätt alltid varit närvarande i mitt liv.

Jag började under tiden studera igen och läste förutom tekniska ämnen religion och psykologi innan jag gjorde klar min lärarutbildning.
På vägen blev jag dömd till böter efter ytterligare en ordervägran. I domen stod det att att domstolen förutsatte att jag skulle få vapenfri tjänst vid en ny ansökan.
Trots det fick jag avslag.
Jag överklagade och fick rätt för första gången. På något sätt kändes det som om det var det sista de kunde ”jävlas med”. Att "döma mig" till ett års vapenfri tjänst. Domen sa ju att de skulle ge mig den vapenfria tjänst jag ansåg att jag hade rätt till.
Då hade jag hunnit bli 31 år så det tog mer än 10 ganska plågsamma år.

Vapenfriperioden, mina föräldrars död och mina hjärtinfarkter har inte förändrat min syn på döden så mycket.
Döden som närvaro har bara blivit mer tydligt för mig.
Jag känner det som om jag ”varit och knackat på dörren” och det jag upplevde skrämmer mig inte.

Om jag skulle försöka förklara hur jag upplever det dagligen så skulle jag säga att jag känner det som om döden ständigt går vid min sida. Den är en del av mitt liv.
Ingen verkar förstå vad jag menar.
Det är ingen skrämmande tanke utan ger mig snarast ett slags lugn.
Nästan som att vila i livet i sig. Döden tillhör livet. Den finns där bredvid men stör mig inte.
Lugnt.
Jag är medveten om att livet kan ta slut när som helst. Om en minut eller om tio år men det är inget jag bekymrar mig om. Det är ett slags trygg förvissning om att livet går vidare tills det tar slut en dag.
Och den dagen är jag nog beredd.

Ibland säger jag att jag inte räknar med att bli gammal och det verkar också vara svårt att förstå.
Det har inget att göra med hur länge jag tror att jag ska leva.
Jag menar helt enkelt att jag inte planerar vad jag ska göra ”när jag blir gammal” eller om ett visst antal år. Det är bättre att tänka på nutid och den närmaste framtiden och inte skjuta upp saker till en framtid jag inte vet något om.

Det hindrar inte att jag kan känna ”längtan” och vilja ha förändringar i det som återstår av mitt liv.