Ålderstankar
I söndags dök de av flera olika anledningar upp en del tankar runt födelsedagar och ålder. Först handlade det mest om eventuell uppvaktning eller hur jag skulle bete mig i närtid.
Det slutade med en liten textgratulation.
Men jag vandrade vidare i tankarna när jag var ute och gick lite senare.
Mamma skulle fyllt 90 på lördagen om hon levt.
Det är väl inte troligt att hon skule nått den åldern även om hon sluppit cancern men det ger på sitt sätt ett perspektiv på min egen ålder.
Åren går.
Martin fyller snart 37. Åren sedan han var liten är över halva mitt liv. Det kan jag förstå men det kan kännas både som ganska nyss och ganska länge sedan beroende på vad jag tänker på. Simon är 33, Sofia snart 27 och Tomas 25.
De är vuxna.
De är vuxna.
De är både lika och väldigt olika.
Märkvärdigt högpresterande på många sätt.
Det jag är stoltast över är att de alla är kända för att vara trevliga och hjälpsamma.
De är bra.
Jag undrar ibland hur jag uppfattades när jag var i motsvarande ålder?
Velig?
Jag hade ingen större lust att studera men gjorde det ändå i några år direkt efter gymnasiet. Ganska omotiverad och underpresterande men hankade mig nästan fram ändå.
Det fanns annat som kändes viktigare.
Det fanns annat som kändes viktigare.
Och mer störande framför allt.
Jag la ju bort över 10 år av "min ungdom" på att vägra göra vapentjänst.
Periodvis var det väldigt påfrestande mentalt.
Det skulle inte falla mig in att kalla det bortkastade år men det har onekligen tagit tid och säkert påverkat vem jag är som person. Jag var 22 när jag satt i fängelse och det tog nästan 10 år till med utredningar och domar innan jag fick vapenfritt -82.
Samma år som Martin föddes.
Och mitt liv bytte inriktning.
Pappa omkom, jag tog över hans jobb och fick en familj.
Mycket hände på kort tid.
Vad nu det har med ålder att göra?
Mer än att det händer saker under livet kanske?
