peterrojder.blogg.se

Jag får ofta höra att jag gråter.

Eller kanske snarare att tårarna rinner. Särskilt när något av mina barn gör något.
Och det är nog sant.

Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag verkar vara ganska lättrörd sen några år tillbaks och det tillsammans med att mina ögon konstant rinner gör att det ganska lätt "rinner över".

Jag har ju tydligen en kronisk ögoninflammation som gör mina ögon lite svullna och det gör att tårkanalerna inte fungerar så bra när det gäller att leda bort tårvätskan.

Så ögonen rinner ofta.

Det hindrar inte att jag har lätt att "ta till tårarna" på olika sätt.

Jag kan bli tårögd när jag ser på tv. Det känns lite märkligt.

Jag har nog alltid haft ganska lätt för att ta åt mig när någon jag bryr mig om är ledsen eller mår dåligt men det här är värre än så.

När jag är stolt över mina barn också verkar det som.

Nästan lite pinsamt.

Att man kan bli mer gråtmild och lättrörd efter olika hjärnskador har jag hört men såvitt jag vet har jag inte råkat ut för något sånt.

Hjärtinfarkterna?

De ska väl inte ge såna följder?

Åldern?

Populärt att skylla allt på.

Sen kan jag ibland märka att om det börjar rinna vid fel tillfälle så kan jag reagera på just det.

Att det rinner alltså.

Nästan som ett återkopplat system för att använda tekniska termer.

Att det rinner gör att jag reagerar så att det rinner.

Egentligen reagerar jag nog på lite olika sätt beroende på omständigheterna.

Jag blir  pinsamt medveten om att det rinner och då kan det rinna mer. Särskilt om jag inte vill det för att jag är på fel ställe.

Jag accepterar att jag är ledsen eller rörd och låter det gå över.

Jag blir irriterad. Ofa leder det till att jag är där med händerna eller näsduken och då kan det börja svida istället.

Jag struntar i det och låter det rinna. Händer ofta om jag är ensam.

 

Men oberoende av tårar så märker jag att jag reagerar mer numera både på glädje och sorg. 
Ibland kan jag reagera såpass att jag märker det på hur jag andas

Men det kanske är min läggning att bry mig lite för mycket om andra?

Vad som nu är för mycket?