Mer om att våga vara rädd.
Jag har läst ut boken.
Utmattningssyndrom delas tydligen in i fyra stadier. Min tolkning:
Kaos. Inget fungerar. Ångest. Trötthet ….. Kan vara länge.
Återhämtning. En lång period när allt sakta blir bättre.
Nyorientering. När man mår så pass bra att det går att se framåt. Men det är inte över.
Uppvarvning?
Jag känner som sagt igen de flesta symtom som hon nämner i boken men kom aldrig till totalt kaos. Någon enstaka gång kände jag något som liknade panikångest men det gick aldrig så långt. Jag kommer inte ihåg situationerna men stressen gjorde att pulsen drog iväg och det blev jobbigt att andas. Jag fick kontroll på det och det gick över ganska fort de gångerna.
Men det gjorde mig fundersam på vad som egentligen hände.
Känslan av att leva i något slags egen bubbla och inte vara riktigt närvarande var kanske det som var mest påtagligt då och då. Att inte riktigt kunna koncentrera mig på vad andra sa och vad de pratade om. Inte kunna koncentrera mig på något alls vissa dagar.
Alldeles för ofta kändes det som om det bara gällde att klara av dagen. För att kunna klara av nästa dag. Och nästa dag ….
För att kunna klara av veckan fram till helgen. För att kunna klara av nästa vecka …..
Det gick i ett.
Jag tyckte ändå inte att jobbet eller livet i allmänhet var eländigt. Det kändes oftast ganska bra eller i alla fall acceptabelt. Jag hann kanske inte tänka efter?
Kaos?
Jag har i stort sett haft kontroll hela tiden så kaoset uteblev. Tror jag i alla fall.
Kroppsliga reaktioner?
Jag hade en hel del värk här och där eller snarare överallt en period. Så jag började dansa och också träna en del. Det blev bättre. Orienteringen hade nog sin del..
Två hjärtinfarkter? Kanske finns det ett samband.
Periodvis kände jag mig overksam. Jag kunde bli sittande vid datorn eller framför någon tv-serie fast jag borde göra något annat. För mycket att göra – vad ska jag börja med ……… Inget blev gjort kändes det som.
Återhämtning?
Jag har nog varit i återhämtning och uppvarvning samtidigt på något sätt. Utan att passera kaos. Återhämtningen har tagit över mer och mer men jag kan fortfarande känna av en del symtom då och då.
Mest overksamhetskänslan. Men jag kan acceptera att inte göra något vissa dagar.
Dansen.
Jag inser att dansen står för en stor del av återhämtningen. Det är nog ungefär 15 år sedan jag började dansa mer regelbundet. I början en buggkurs. Sen har det blivit mer och mer och numera är det ofta tre gånger i veckan så länge kurserna pågår. Dansandet har en stor del i att jag klarat mig från att hamna i ”kaos”.
Nyorientering?
Jag är väl på väg känns det som. Vaknar ur ett slags sömngångarliv?
Det kanske är ett slags ny optimism att jag allvarligt funderar på att lämna universitetet efter 20 år för att göra något annat?
Dansen igen!
Några av de jag dansar oftast med har definitivt fått mig att se fram mot lite annat i livet.
Tack för det!
Utan er hade livet varit tråkigare. Ni är en stor del av uppvaknandet.
Är det kanske dags att lämna dansen också bakom mig?
Hitta något annat sätt att umgås?
Det vet jag inte om jag vill. Varför sluta med något som jag tycker är roligt och som jag mår bra av?
