peterrojder.blogg.se

Några helt andra tankar än de senaste.

Hur påverkas barn av vad de leker?
När Martin var liten bestämde vi oss för att vi inte skulle köpa pistoler och andra leksaksvapen till honom. Tanken var väl att han skulle bli lite mindre påverkad av våldsinriktade lekar.

En pacifistisk ide?

Nja. Kanske inte direkt.
Jag tror att vi hade en ide om att det skulle ge lite lugnare och snällare lekar. Ett försök att få lekar som var inriktade på att göra saker tillsammans och inte på våld och dödande i olika former.
Kanske inte så uttalat men ändå.
Jag tror inte att ett barn i den åldern egentligen tänker på vapen som något man dödar med. Små barn förstår inte vad det innebär att dö så det handlar väl mer om att härma vad de ser andra göra.
Och att det är roligt om pappa trillar omkull.
Jag tror väl inte heller att det går att skydda barn från att stöta på våld i olika former under hela uppväxten men lekar som handlar om krig och våld kan väl få vänta lite?
Men trots allt.
Det fanns en tanke bakom.
Nu visade det sig ganska snart att vårt barn elegant löste problem som pappa eller mamma ställer till med.
Det går alldeles utmärkt att bygga vapen av Lego. Särskilt med de stora bitarna. Gevär som det går utmärkt att smyga runt med för att kunna skjuta sina föräldrar.

Så vi gav upp och senare fick han en leksakspistol köpt på rea för 10 kr i hopp om att den snart skulle gå sönder. Han sköt oss många gånger om dagen och pistolen vägrade sluta fungera.
Knallpulver ingick inte i inköpet men klickandet var nog så irriterande ändå.
Till slut började han använda den utomhus och då gick den äntligen sönder.
Samma sak med ”rymdpistolen” som han fick av sin farmor.
Den gnistrade!
Och vilket ljud!
Den fungerade alldeles för länge.
Lyckan var fullständig (för Martin) ända tills den också kom ut och gick sönder.

Vi var nog mest tacksamma att det blev tyst.

Nu säger ”psykologer” och andra att lekar är ett sätt för barn att hantera verkligheten. De bearbetar saker de sett och varit med om i leken så att det blir hanterbart och begripligt.
Så vad beror det då på att ganska små barn leker krig och andra vapenlekar?
I Sverige hade inte många barn haft den typen av upplevelser då.
Martin kunde knappast ha sett eller varit med om något särskilt våldsamt i treårsåldern.
Är förklaringen att det kommer från andra barn?
Det kanske alltid förs över mellan barn i olika åldrar?
Våld eller i alla fall lekar om våld ingick i så fall i hans uppväxt utanför vår kontroll redan från ”dagistiden”.

När jag växte upp lekte vi cowboy och indianer utan att jag kan komma ihåg att vi blev särskilt våldsamma av det. Däremot kan man alltid fundera på vilken världsbild det gav. Inspirationen då kom från böcker och filmer så vi var lite äldre.
Mer krigsbetonade lekar förekom också.

Frågan är hur lekarna påverkar synen på andra, könsroller mm?