peterrojder.blogg.se

my world

Att våga vara rädd

Publicerad 2016-03-28 13:18:00 i Mest om böcker,

Jag har fortsatt att läsa lite i boken om utmattningssyndrom och mycket känner jag igen som sagt. 
Att jag har varit väldigt trött ofta. Nästan utslagen.
Tendensen att dra mig undan från andra. 
Funderingar om allt möjligt.
Sömnproblem.
Känslan av gå runt i en bubbla ibland och inte vara riktigt närvarande.
Periodvis tycka att det är för mycket jag inte får gjort. Det staplas på hög. En hög som bara växer.
Lite att vara låst och inte ha så många alternativ.
 
Det som verkar skilja från hennes erfarenheter är att jag inte upplevt att det eskalerat.
Det har kommit och gått i vågor. Jag gjorde kanske något åt det i tid så att det har hållit sig på en rimlig nivå? Eller om jag är tålig?
Jag hade väl som jag upplevde det inte heller så mycket att välja på. Barnen, huset och allt annat fanns där och måste klaras av. Det gick inte an att bara lägga av även om jag hade lust ibland.
Lust förresten? Så länge det känns så är det väl en bit kvar?
Barnen var för den delen det som till stor del gav åren mening.

Det har blivit bättre de sista åren.
Tendensen att dra mig undan från andra finns kvar. Jag kämpar med den och jag förstår att dansen nog har varit en sak som "räddat" mig på många sätt. Både motion och umgänge på en nivå jag klarade av. Många trevliga kvinnor. Män också men jag verkar ha lättare att umgås med kvinnor.
Jag har blivit bättre på att inte känna att allt staplas på hög. Jag skriver ner vad jag ska göra och bockar av det efter hand. Det kan kännas bra ibland att se att en del försvinner från listan även om nya saker fylls på. Det jag inte hinner får vänta och jag är bättre på att inte bry mig om vad andra tycker. Det har blivit mer ensamtid nu sedan barnen flyttat hemifrån och den tiden borde jag kunna utnyttja bättre och få mer gjort.
Ibland sover jag bra. Nån natt då och då 6-7 timmar utan att vakna alls.
Så det är väl positivt?
 
Däremot har känslan för arbetet blivit sämre. Jag tycker fortfarande om underfvisningen och kontakten med studenter men arbetssituationen för övrigt känns inte bra. Framförhållningen är för dålig och vi har för lite personal. Den dagliga upplevelsen är att det är på väg att gå åt skogen och att "cheferna" anser att det är vi lärare som ska lösa problemen. Vilket vi inte kan. De negativa känslorna ökar hela tiden.
Om inget positivt händer känns det mest som en tidsfråga innan jag tycker att det inte är värt att arbeta kvar även om det ger mer pengar i kassan. Samtidigt känns det som om jag i så fall överger ett sjunkande skepp och får det att sjunka fortare. Jag har arbetat med detta i över 20 år.

Halvvägs genom boken. Jag förstår att det kommer att komma ett avsnitt om att göra något mer radikalt med sin situation.
Släppa arbetet för att göra något nytt och annorlunda kanske?

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en pensionär som slöskriver på lediga stunder. Ofta mitt i natten.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela