peterrojder.blogg.se

Jag sover ofta ganska konstigt.

Det har varit värre periodvis de sista åren och jag skyller det mest på rent fysiska orsaker.

Axeln har ställt till det så att jag inte hittar någon bekväm sovställning där det inte gör ont. Bråcket fanns också med ett tag men det störde mindre.

Men det kan inte vara hela sanningen.

Det finns annat som uppenbarligen påverkar minst lika mycket.

Jag har sovit hela nätter då och då.

När jag var i Sälen sov jag en hel natt utan att vakna alls vad jag märkte. Det kan ha berott  på sällskapet och lugnet men något var det i alla fall som fick mig att slappna av. 

Sen dess tror jag bara det har hänt en natt att jag inte vaknat minst en gång.

Ofta börjar det med att jag har svårt att somna för att jag är irriterad på axeln. Det har blivit bättre efter operationen men finns där än. Då kan tankarna börja snurra när jag ligger där och halvsover.

Det är nästan märkligt hur det kan variera. Och hoppa från det ena till det andra utan något vettigt sammanhang.

Ibland är det mest om saker som ska göras eller inte har fungerat som tänkt.
Något slags halvt omedvetet planerande kanske?

Eller det kan handla om något jag läst nyss. Mer något slags resonerande.

Ofta handlar det om personer jag bryr mig om. Inte alltid helt logiska tankar men det kan också vara riktiga funderingar om den närmaste framtiden. Eller bara känslor på olika sätt. Kanske snarare funderingar om känslor och relationer? Lite oklart.

Men jag är ju inte helt vaken och har svårt att komma ihåg efteråt.

Innan jag somnar är det oftast saker som jag nog skulle kunna prata om på dagen även om det kan vara ganska rörigt och hoppigt.

Om jag vaknar på natten och har svårt att somna om kan det vara riktigt rörigt. Om jag av någon anledning är på "fel" humör så kan det handla om allt möjligt som skulle kunna hända mig eller mina närmaste. Jag har sett både mig och många andra i alla möjliga situationer från ganska vardagliga till sjukdomar och olika sätt att dö. På något sätt verkar mina halvdrömmar förbereda mig för det värsta jag kan tänka mig.

Det har nog alltid funnits där men var värst åren efter skilsmässan.

Då såg jag ofta hur jag eller barnen råkade illa ut. Det finns nog inget sätt att dö på som jag inte har upplevt undermedvetet. Eller halvmedvetet kanske är bättre uttryckt.

De tankarna dyker inte upp så ofta numera utan nu är det mer vardag. Men det kan snurra på rätt fort ändå utan att det blir någon ordning.

Jag bryr mig nog för mycket om de jag umgås med.

Självsuggestion? 

Jag har ibland lyckats tränga bort tankar och "beordra" mig själv att sova. Jag kanske skulle träna på det?

Något slags meditation?