peterrojder.blogg.se

I fredags blev jag nobbad för första gången i mitt liv.
Av den jag helst dansar med.
Det var i alla fall vad jag trodde då och känslan var så omvälvande att jag inte visste riktigt hur jag skulle bete mig. Sen dess är det genompratat och i stort sett avklarat så det här handlar egentligen inte om det utan snarare om hur jag upplevde det. Jag inser väl att jag överreagerade och att skriva ner det är för mig ett sätt att rensa bort det mesta ur huvudet.
Kort kan jag beskriva händelsen som att jag ville dansa men möttes av ett ”Nej”. Jag hade inte riktigt väntat mig det och blev stående. Innan jag hann fundera så mycket på det blev jag uppbjuden av en annan. Jag såg sen att hon stod utan att dansa och då började det snurra mycket tankar i huvudet.
”Nobbade hon mig? På allvar? Hon står hellre än dansar med mig. Och hon som sagt om att man aldrig nobbar någon.”

En storm av tankar. Jag kände mig totalsågad och förstod inte vad jag gjort för att förtjäna det.
Jag var riktigt förvirrad och ledsen och tänkte åka hem. När jag var på väg av dansgolvet blev jag uppbjuden igen och ville inte vara oartig utan bestämde mig för att dansa vidare. Jag blev kvar hela kvällen. Jag tror inte nån av de jag dansade med märkte nåt av allt som snurrade i huvudet på mig. Jag är nog ganska bra på att falla in i en roll och dölja hur jag egentligen mår.

När jag kom hem blev det nästan värre. På natten sov jag dåligt och det var mycket tankar på vad det betydde och vad det skulle få för konsekvenser. ”Så hon vill inte ha med mig att göra. Då är det väl så.” Det var en förvirrad röra av både sorg och nån sorts skam. Mycket tankar på vad som hänt på sista tiden och vad det kunde betyda. Om jag skulle försöka beskriva den blandning mellan upprördhet och förtvivlan som jag kände behöver jag andra ord. De orden täcker inte vad jag kände men jag hittar inga bättre.

Jag skrev ner en del tankar för att försöka bli av med dem men det fungerade dåligt. Det var tankar som jag borde behållit för mig själv men jag ville förvarna lite om att jag kanske skulle dra mig undan.

Att ge upp var ju ett alternativ.

Bryta kontakten?

Att försöka att inte träffa på någon som man tycker om och umgås med ganska ofta? Visst det går men är inte så lockande för det drar med sig så mycket annat.
Jag har ju på olika sätt provat det tidigare och det har fungerat dåligt. Alldeles för mycket tankar och saknad.

Om man ska undvika någon leder det ju till att man undviker allt och alla som hör ihop med den personen.

Så jag bestämde mig för att ta veckan på mig innan jag bestämde hur jag skulle göra.

Jag mådde sådär.

Det gick några dagar innan hon kontaktade mig och undrade vad jag höll på med. Vi hade helt olika upplevelser av vad som hänt och jag insåg väl att jag överreagerat. Jag vet nog varför men det har mer med mitt självförtroende att göra.

Så tills vidare försöker jag fortsätta som vanligt.

Jag vet inte hur jag skulle gjort om jag verkligen blivit nobbad. Det hade nog varit svårt för mig att hantera känslan av att bli ratad och fortsätta umgås. Samtidigt är det allt annat som är roligt som jag inte gärna vill bli av med.

Att välja bort någon ur sitt liv påverkar inte bara hur jag mår utan det mesta runt mig.