peterrojder.blogg.se

Jag vet att jag lätt skriver om saker som hänt mig som om det gällde någon annan och struntar i att det egentligen är mig det handlar om. Att skriva om sina tankar runt död och döden blir nog gärna lite väl personligt så det får hamna i den "lite för personliga" kategorin.

Det blir till att börja med tankar runt mina föräldrars död och senare mina egna hjärtinfarkter. För att jag ska kunna beskriva hur jag reagerat måste jag också beskriva händelserna i sig.

Min pappa dog efter en olycka september 1982. 
Jag hade nyss avslutat min vapenfria tjänst och börjat arbeta på Älvkullegymnasiet där han också arbetade som studierektor.
Vi höll på att byta panel på en av husväggarna och pappa skulle bara måla några brädor ungefär fyra meter upp på väggen. Jag gick in och skulle äta lite. Jag hörde en duns utanför och G kom in och sa bara "Det är färdigt. K trillade ner". Han hade svimmat och trillat baklänges ut under räcket på byggnadsställningen.
Jag ringde efter ambulans och gick ut för att se vad som hänt.
Pappa låg lite snett på sidan och andades inte. Ansiktet började bli grått och han blödde ganska kraftigt. Han hade puls så jag vände honom så försiktigt jag kunde och började med konstgjord andning. Det var ganska blodigt men jag blåste, spottade blod och blåste igen. Jag fortsatte och det verkade fungera. Ansiktsfärgen kom tillbaks efter en stund. H satt bredvid och höll koll på pulsen.
Det tog nog bortåt en halvtimme innan ambulansen kom och jag hann tänka en hel del. Sorgsna tankar och väldigt lite hopp.
Men det fanns där.
Då i alla fall.
Mamma var i skogen och plockade bär och slapp vara med om den biten. Det sista jag sa innan jag åkte med i ambulansen var att de skulle skölja bort blodet från backen så att hon slapp se det.
Samma sak när vi kom till lasarettet. Jag bad läkaren att göra ren honom så att hon skulle slippa se honom så blodig.
En ganska onödig kommentar. Det är klart att de gjorde ren honom när de höll på att koppla in respirator och annat men det visar väl vad jag tänkte på då.
Mamma.
Och hur hon skulle reagera.
Sedan låg han på intensiven i elva dagar. Läkarna konstaterade ganska snart att han hade fått en hjärnblödning, hade spräckt skallbasen och brutit nacken. Någon operation var inte aktuell.
En läkare frågade om jag hade några funderingar och jag sa bara att jag ville veta om jag på något sätt förvärrat skadorna. Nej blev svaret. Han sa att de normalt aldrig får in patienter levande med tre skador som alla är dödliga. "Så du måste ha gjort rätt och hade dessutom inte så mycket att välja på."

Jag satt hos honom på nätterna och arbetade på dagarna.
Jag höll kollegorna på jobbet underrättade om läget men orkade inte riktigt med att umgås med dem för övrigt. De lät mig vara ifred.
Det blev lite sömn på eftermiddagarna innan jag åkte till lasarettet.
När man satt där hade man inte så mycket att titta på utom monitorerna som visade hur alla patienter mådde. Det fanns gott om tid att fundera och när man vet att det bara är en tidsfråga handlar det givetvis mycket om död och liv. Jag vet att jag sa till en bekant ungefär "om det vore lika lätt att blåsa hälsa i någon som det är att blåsa in luft ..."
Efter elva dagar förklarade de honom hjärndöd och stängde av respiratorn. 

Det var samtidigt både en brutal och på ett underligt sätt fridfull död. 

När de hade en minnestund för personalen på gymnasiet var jag nog den enda som inte var där. Jag förklarade för min klass varför jag hade undervisning och de verkade förstå. Jag orkade bara inte gå och höra alla vackra ord som sas om pappa.

Sen gick det nog bara två dagar innan jag fick frågan om jag kunde ta över studierektorsjobbet.

Vilket jag gjorde.

En händelse som bitit sig fast i minnet är hur jag blev väckt av telefonen en eftermiddag när jag sov. Jag vet inte hur länge jag sovit men jag kommer ihåg känslan när jag vaknade.
Jag var totalt borta.
Jag visste inte vad som hände, vilken tid på dygnet det var eller var jag befann mig. 
Jag hann inte svara.

Mammas död var helt annorlunda.
Det var ett utdraget långsamt närmande mot döden. Frågan var bara hur lång tid det skulle ta.

Det började med tjocktarmscancer ungefär tre år före pappas död.
Under åtta år gick hon igenom ett antal operationer och varje gång väcktes hoppet innan det till slut slog sig på ryggraden och hon blev halvt förlamad.
Sista halvåret låg hon på lasarettet.
Vi bodde då i Linköping och jag åkte var och varannan helg hem och satt hos henne på dagarna.
Hon fick mycket smärtstillande och blev långsamt sämre och sämre. Tidsuppfattningen var borta och hon for mellan barndom och nutid när hon pratade. Ibland fick jag hålla i henne för att stoppa henne när hon försökte ta sig ur sängen.
Sista dagen jag satt hos henne var hon dålig och ganska orolig. Jag satt och höll henne i handen och kände att pulsen var ganska svag och ojämn. När jag kom morgonen därpå hade hon just dött.
De hade inte hunnit meddela mig men jag förstod det direkt när jag kom in genom dörren och såg henne.

Jag kommer ihåg en helt märklig tanke. "Då var det onödigt att ta med tidningarna jag tänkt läsa."

Hennes död var både sorg och lättnad. Att det äntligen var slut på hennes lidande. 
Samtidigt ett slags skam över att det kändes som att "det äntligen var över".

Hur är det då med dödens ständiga närvaro?