peterrojder.blogg.se

my world

Tankar runt döden 2. Om hjärtat.

Publicerad 2016-03-17 02:10:00 i Lite för personligt,

Jag har haft två hjärtinfarkter.

Den första förstod jag aldrig vad det var.
Jag vaknade mitt i natten av en obehagskänsla. Inga smärtor alls men hjärtat betedde sig väldigt konstigt. Det hoppade över vartannat eller vart tredje slag och det kändes som om det blev värre.
En massa tankar for genom mitt huvud och jag kommer ihåg att jag tänkte:
”Håller jag på att dö nu?”
”Då må det vara hänt. Nån gång ska man dö.”
Men sen:
”Det kan jag ju inte göra. Då blir ungarna chockade i morgon när de hittar mig.”
Jag kände ingen som helst rädsla utan det viktigaste i mina tankar just då var tydligen att inte skrämma mina barn.
Sen minns jag inget mer så antingen somnade jag om eller blev medvetslös.

Dagen efter kände jag inget speciellt och tänkte inte mer på det.
Så jag vet inte riktigt när det hände.

Ungefär två år senare (januari 2007) fick jag en till. Den var helt annorlunda.
Jag hade just gått ner i källaren när det högg till i bröstet. En akut, häftig smärta som höll på att slå omkull mig.
Jag svär inte ofta men det första jag tänkte då var: ”Satan. Nu är det klippt.”
Det var inte skräck eller rädsla. Bara smärta.
Smärtan var total.
Helt fel.
Absolut.
Jag kan inte förklara det på något annat sätt.
Det kändes alldeles fel.
Det är en lite speciell känsla när hjärtat står still ett tag innan det bestämmer sig för att slå igen.

”Jag måste hålla mig stående.”
Jag vet inte varför jag tänkte så och jag vet inte heller hur länge jag stod där.

Efter en stund började jag fundera på hur jag skulle ta mig upp eller få tag på nåt av barnen. De visste ju inte ens att jag var i källaren.
Det släppte lite och jag gick upp på mitt rum och försökte ringa rådgivningen.
Jag gav upp när jag inte kommit fram efter 10 minuter, gick ner igen och sa till barnen att jag hade ont i bröstet. Simon blev orolig så när det blev värre igen fick han sitta i telefonen tills han kom fram. Min mätbara puls var då 28. Vartannat slag var väldigt svagt.
När jag pratat med dem en stund ringde de och förvarnade lasarettet. De tänkte skicka en ambulans men jag sa att jag skulle ordna skjuts själv och ringde K.
Ulf kom och körde mig till lasarettet och Simon följde med.
Idioti sett i efterhand.
En märklig dödslängtan eller vad?
Eller varför i hela världen tyckte jag att jag inte skulle besvära dem i onödan med att skicka en ambulans? Det var så jag tänkte.
Jag vet att jag frågade Ulf på vägen in om det var långt kvar för jag mådde inte bra.
Lindrigt uttryckt.
Ulf sa senare att jag var ganska grå.
Jag gick in på lasarettet och talade om att de ringt om mig. Sköterskan såg ganska frågande ut men efter en bra stund (som det kändes då) fick jag gå in på ett rum.
Martin kom och U och S åkte hem.
De hängde på mig en massa sladdar för EKG, blodtryck och annat.
Ingen ordning på nåt.
Blodtrycket for mellan 60 och 160 och pulsen varierade mellan 40 och 120.
Syrgas. Lite dålig syresättning tydligen.
Blodprov.
Efter ett tag blev det värre och jag klarade inte att ligga still.
Jag tror att jag är ganska smärttålig men jag skakade.  
Martin ringde och läkaren kom.
Första frågan: ”Hur ont har du på en skala från 1-10?”
Jag tänkte fråga om hon menade på Richterskalan men orkade inte riktigt just då. (sjuk humor på riktigt?)
”Sju eller åtta kanske” sa jag. ”Jag vet inte. Njurstensanfallet gjorde nog ondare men det här känns helt fel.”
Sen frågade hon hur det gjorde ont och en massa annat som jag inte vet riktigt hur jag svarade på innan de bestämde sig för att köra upp mig till hjärtintensiven. Byte av utrustning före och efter transport. Sladdar högt och lågt.

Blodproven och EKG visade på pågående hjärtinfarkt.
Sprutor och övervakning. Jag fick inte sätta mig upp eller lämna sängen.
Lägg dig och sov! Med sladdar överallt?

Senare blev det mitt på dagen kranskärlsröntgen och direkt efter det kärlsprängning.

Så småningom tog de bort droppet och då ville jag att de skulle ta bort kanylen på handen eftersom det kliade.
”Den tar vi bort när vi skriver ut dig” blev svaret.
”Kan ni inte skriva ut mig då?” sa jag.
”Vi vill helst ha dig kvar åtminstone över natten” sa de då.
”Varför det?” sa jag. ”Jag är ju friskare nu än jag varit på flera år.”
Så det blev ”utskriven på egen begäran”.
Men innan det var klart skulle jag undersökas av överläkaren.
Han frågade ut mig om olika saker, läste papper och lyssnade på hjärtat.
Han tyckte inte min historik gav några riktiga orsaker till infarkten men stress kunde ju vara en orsak. Eller bara otur.
Han ”skällde” på mig för att jag inte åkt ambulans och talade om att läkaren på akuten hade tänkt skicka hem mig. Han skulle ”ta ett snack med henne”.
Han sa också att jag blivit felbehandlad som inte fått något smärtstillande. "Man kan faktiskt dö av smärtan i sig. Kroppen tål inte vilka chocker som helst."

Sen undersökte han mig med ultraljud och sa: ”Men du har ju haft en förut”.
Han kunde se att en del av hjärtat hade dött och omvandlats till bindväv.
När han sa det kunde jag ju beskriva första gången.

Han ville sjukskriva mig i tre månader.
”Varför det?” sa jag.

”Det är vanligt att man blir deprimerad och börjar fundera på livet och döden.” sa han.
”Jag vet allt om att jag kan dö.” sa jag. ”Det är inget nytt. Jag har tentor som ligger och väntar på att rättas och blir nog mer stressad om jag inte får göra det.”

Så jag var halvt sjukskriven i två veckor.

Jag missade buggkursen den helgen men var med helgen därpå. Jag tog det lite lugnt trots allt.
 
Sedan dess går jag på regelbundna kontroller och har blivit mer medveten om när hjärtat spökar på olika sätt.

Men jag har inte blivit mer rädd för döden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

PR_50

Jag heter Peter Röjder och är en pensionär som slöskriver på lediga stunder. Ofta mitt i natten.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela