peterrojder.blogg.se

I natt sov jag inte mycket. Fyra timmar kanske. Chattande och tankar som gick runt däremellan.

Så när vaknade till vid halv åtta tänkte jag ligga kvar en stund och lata mig. Jag gick upp vid nio och insåg efter en stund att det är sommartid nu så klockan är faktiskt 10!
Halva dagen har ju gått!

Mat och lite annat och sen satte jag mig en stund med en bok. "Våga vara rädd" av Emma Holmgren.
Den handlar om utmattningssyndrom. Eller utbrändhet om man vill använda den termen.

Jag undrar varför jag lånar såna böcker? 
Jag läste några sidor i början om hur hon kände sig och vad hon upplevde innan hon gick in i väggen och insåg att jag kände igen nästan allt. Alla de symtom hon beskrev har jag upplevt utan att för den skull passera gränsen. Jag undrar varför jag har klarat mig? Många jag känner har bränt ut sig.

Jag arbetade konstant övertid under flera år och som mest gjorde jag 600 övertimmar. En del av mina symtom var återkommande men det har blivit bättre sen jag började arbeta halvtid.

Något jag kommer ihåg är hur jag en dag inte kunde komma ihåg mina systrars namn. Jag var tvungen att koncentrera mig och leta fram det. Det kändes väldigt märkligt.
Men det har varit värre med minnet.

När det var som värst för ungefär tio år sen gick jag en dag i korridoren på väg tillbaks till mitt rum efter en föreläsning. Ett dubbelpass. När jag gick där insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag gjort de senste två timmarna. Jag kom inte ihåg någonting.
Det har aldrig kommit tillbaks så jag vet fortfarande inte vad jag gjorde på de föreläsningstimmarna. Studenterna sa inget särskilt så jag gjorde antagligen det jag skulle. 
Men jag vet inte.
Det skrämde mig. Eller chockade mig om man vill uttrycka det så.

Att inte ha en aning om vad jag gjort de senaste timmarna.

När jag tänkte efter hade det hänt förut men inte så uppenbart som den gången. Bara mindre saker som jag inte kom ihåg.

Ibland det motsatta. Jag visste inte alltid om det jag kom ihåg var något jag upplevt på riktigt.

Jag bestämde mig redan på vägen tillbaks till rummet att nu fick det räcka. Jag måste göra något. Det var inte bara jobbet. Jag hade varit ledig tre kvällar de senaste två veckorna. Föräldramöten, träningar, motorklubben osv.
Så jag började dra ner på en del aktiviteter även om det tog tid att ändra på "livet".
Jag måste lära mig på att säga nej oftare. 

Jag har märkt att jag fortfarande har lite svårt att placera en del händelser rätt i tiden under de här åren. Mina minnen stämmer inte alltid med mina anteckningar så jag var nog på något sätt i ett konstant stresstillstånd. 
Revision av minnen pågår skulle jag kunna säga.
Just nu stör jag mig inte på det. När det är något jag inte får riktigt rätt i minnet så har jag en del som kan hjälpa mig. Ofullständiga dagböcker eller vad jag nu ska kalla det. De finns i källaren och kanske det jag behöver går att reda ut med tiden.

Så mina barn har kanske rätt i att jag borde skriva ner mina minnen? Ett sätt att få ordning på historien för min del?