Småpillande
Igår och idag har jag försökt göra klart några nätverksanslutningar.
Det verkar som om jag lyckades.
Det verkar som om jag lyckades.
MIna händer darrar/skakar såpass mycket när jag försöker göra vissa mindre saker att det bli ganska besvärligt. Jag kan inte vända blad i böcker utan att använda två händer så det här var jag rädd att inte klara av.
Det är väl en överdrift att säga att jag blir gråtfärdig när jag misslyckas gång på gång men jag känner mig något mellan uppgiven och desperat.
Det är väl en överdrift att säga att jag blir gråtfärdig när jag misslyckas gång på gång men jag känner mig något mellan uppgiven och desperat.
Jag är inte van vid att behöva be om hjälp med småsaker.
För ett tag sedan höll jag på att ge upp när jag skulle sy i en knapp men det gick till slut.
Jag känner ingen lättnad när jag lyckas för det känns ändå som ett nederlag.
Jag känner ingen lättnad när jag lyckas för det känns ändå som ett nederlag.
Löjligt kanske men det har nog på något sätt med självrespekt att göra.
Att klara sig själv.
Det hindrar mig inte från att be om hjälp när jag behöver det men det här är sånt jag alltid klarat förr.
Det hindrar mig inte från att be om hjälp när jag behöver det men det här är sånt jag alltid klarat förr.
Nog gnällt. Över till kablarna.
Klart så långt. Jag kortade av dem lite till och satte på locket.
Sen är det bara att vika ihop allt och montera det i boxen.
Uttagen i andra änden var inte lättare men det gick det också.
Frustrerande. Om det nu är ett ord som täcker vad jag känner. Jag måste koncentrera mig så mycket att jag blir trött av att klara av en såpass enkel sak.
Medicinerna? Ålder? Eller vad?
Vi väntar ett år och ser hur det utvecklas sa neurologen.
